Andra klassens uppbåd

En bekännelse. När jag skulle fylla femton år ville jag inte ha en moped. Jag ville ha Strindbergs samlade verk i halvfranskt band. Det fick jag. 
 
I dag är det August Strindbergs födelsedag. Och i år är det hundra år sedan han dog. Jag tänkte fira på mitt eget lilla vis. 
 
Jag börjar med en av mina favoriter. Svarta fanor. När den skrevs var den lika kittlande dagsaktuell och sensationellt elak som den där bloggen som en av mina kollegor la ner för att den blev ett monster, eller hur det nu var. Men Svarta fanor funkar fortfarande. Åtminstone minus det religiösa. 
 
Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut.
 
Så ska en roman börja. Så ska en romanprofessor heta. En middag däremot, bör gärna inledas lite trevligare. Och middagen blir mycket riktigt en katastrof. Inga skratt, alldeles för många rätter, en värd som förolämpar sina gäster, en kvinna som fyllnar till, en annan som medvetet och konspiratoriskt håller sig nykter. 
 
Jag undrar om jag inte har varit på den där middagen. Med jobbet antagligen. 
 
De stodo i trappan med klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk 
nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet 
av ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person. 
 
Måltiden blir en nidbild av samhället: ett komprometterande av allt det som gör oss till människor. Här intrigeras det, vi är avundsjuka, drivna av hat och pengar. Måltiden är infernot. Eller åtminstone rejält misslyckad.
 
Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor. 

Hörs det att jag är inne på min tredje vecka detox? 

 strindberg-5.gif

En kommentar till “Andra klassens uppbåd”

  1. (Kommentarer överförda från tidigare blogg)

    Malin Persson Giolito:
    Typiskt.
    – – – – –
    åsa2:
    Ehrenmark dog sisådär ett halvår innan du fick dina efterlängtade halvfranska Strindbergare.
    – – – – –
    Malin Persson Giolito:
    Ehrenmark. Kan ngn be honom ringa mig? HONOM vill jag äta middag med. Tack.
    – – – – –
    Essie:
    Tror bestämt även jag varit på den där middagen.
    – – – – –
    åsa2:
    Du var så förbenat litterär redan då. Själv fick jag förmodligen, som vanligt, Torsten Ehrenmarks senaste. I pocket. De ligger på vinden, jag ids inte gå upp för att leta och jag kan inte citera honom ordagrant utan att ha verket för ögonen, men något i stil med ”en kvinna får gärna vara smal med kläder, bara hon är tjock utan”, så tyckte han, Torsten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.