På spaning efter det Europa som flytt

En tänkvärd titel på detta inlägg. Det måste jag göra något med någon dag då jag plötsligt har tid. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att mina barns skolbusshållplats är ett ganska intressant fönster mot den europeiska verklighet vi lever i.

Varje dag hämtar jag mina barn vid skolbussen. Jag står där tillsammans med de andra mammorna från min gata och det är som en hel Bellmanhistoria på ett par kvadrameter belgisk kullerstenstrottoar. Det är polskan och italienskan och tyskan och så Bellman, dvs jag. Vi utbyter erfarenheter på det sätt som mammor har gjort i alla tider och som kanske söderpapporna gör sedan några år tillbaka åtminstone i Lilla Bläcktornsparken, vad vet jag om det?

Nåja. Det är lite prat om väder och löss och om skolans planer på att ändra undervisningsplanen, nedskärningar och graviditeter och en och annan semesterplan. 

Egentligen är väl det mest slående att vi egentligen är ganska lika ändå. Vi oroar oss för samma saker och vi reagerar på nästan samma sätt. 

Men ibland känner man sig gudskelov svensk och stark som värsta norrlandsjägaren.

Som i dag, när jag fick rycka ut och bistå den stackars italienska mamman. Hon kunde nämligen absolut inte, under några som helst omständigheter, låta sin tvååriga dotter lämna huset, inte ens för den femminuterspromenad som det innebär att ta sig till busshållplatsen. Så hon undrade om jag kunde ta med mig hennes son och lämna av honom på vägen hem. Det kunde jag. Du förstår? sa hon och förklarade. Du förstår väl varför jag måste hålla henne hemma?

Det sveper nämligen polarvindar över Bryssel. Temperaturen har dykt en och en halv grad under nollstrecket och snön har vräkt ner ett millimetertjockt täcke över gatorna. Undantagstillstånd, helt enkelt. 

Visst, svarade jag. Visst förstår jag. 

un_peu_de_neige_dans_le_cou_mode_une.jpg

En kommentar till “På spaning efter det Europa som flytt”

  1. (Kommentarer överförda från tidigare blogg)

    Anna-Carin:
    Malin, du är för underbart snäll som ställer upp som räddare i ”nöden” (minus grader är faktiskt kallare i Bryssel än i Sverige).

    Jag påminns i detta blogginlägg om de gånger då vi småpratandes väntade på våra barn vid precis denna busshållplats. Hoppas bussen är mindre ofta sen än den var då…
    – – – – –
    Dr C:
    men åk hem till Neapel då, liksom. 😀 #ingift i en napolitansk och väldigt frusen familj
    – – – – –
    Åsa Hellberg:
    Hade det inte varit mycket roligare att se henne trippa ut i snöstormen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *