Strindberg – kvinnokarlen

Essie har läst Nathan Shachars artikel om Strindberg. Hon undrar om det finns någon som han i dag.

Och det tror jag kanske att det gör. Åtminstone vad gäller det där med att verka vara besatt av att göra vänner till dödsfiender. Jag kan nog tänka mig ett par, tre nutida kollegor som har de där dragen. Både män och kvinnor. Tyvärr inte i kombination med hans mångsidiga begåvning. 

 
Men jag är inte helt överens med artikelförfattaren om hans syn på Svarta fanor. Shachar skriver:
 
"Jag började läsa ”Svarta fanor” som gymnasist, okunnig om bakgrunden, och gladde mig väl på tonåringars vis åt den råa tonen. Nu har jag läst den rätt igenom, uttråkad av de infantila kvickheterna och illa berörd över att bevittna en stor diktare i sin yttersta förnedring."
 
Jag får kanske återkomma när jag har läst om den (igen), men senast det begav sig minns jag att jag tyckte att den blev bättre (roligare) när man inte har någon egentlig relation till dem han tar heder och ära av. När man inte behöver bekymra sig om sanning och andras känslor. Och när jag slipper känna alla de där upprörda känslorna som jag alltid kände när jag läste honom som ung. 
 
För lustigt nog är min erfarenhet av att läsa Svarta fanor (och andra Strindbergsromaner) som gymnasist och som vuxen precis den motsatta. Jag AVSKYDDE Strindberg när jag var ung. Passionerat. Jag vältrade mig i hans kvinnosyn, hans galenskap och märkliga religionsstudier. För att inte tala om alkemin. Jag tyckte att han förnedrade sig själv i samma takt som han förnedrade alla som försökte älska honom. Men, jag läste honom på ett sätt jag inte läste så många andra. Jag önskade mig ju som bekant hans samlade verk i födelsedagspresent. Och jag älskade, älskade, älskade, hans pjäser. 
 
Numera läser jag hans litterära påhopp på allt och alla som rörde sig i någon riktning han inte uppskattade, med ett lite överseende leende. Jag njuter av formuleringarna och flödet. Hur det liksom bara forsar ur honom.  Han kräks text. Det som Shachar kallar infantilt får mig ofta att skratta högt. 
 
Men "värdet" hos Strindberg ligger naturligtvis inte i hans bidrag till kvinnosaken. Och det är kanske bra att påminna om att han var en odräglig människa, vad vet jag? Även om jag väl inte tycker att det verkar som om "Strindbergskulten" är något dominerande inslag i vårt samhälle i dag. Den förlamar liksom inte kulturdebatten direkt. 
 
För att sammanfatta: bra artikel helt enkelt.  Läs den. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *