Berättarteknik

”Mamma”, sa femåringen när jag hämtade henne i dag. ”Vi har gjort sagor i skolan. Alldeles egna.”

”Men, så roligt”, sa jag.

Jag tycker om när jag kan dela mina intressen med barnen och på ett naturligt sätt visa dem att jag vet bäst, eller åtminstone bättre än dem.

”Vad handlade din saga om?”

”Hundar. Jag har lärt mig rita hundar. Det lärde jag mig i dag. Först ritar man huvudet.”

”Kan du berätta sagan för mig?”

”Den börjar bra.”

”Det är viktigt”, konstaterade jag. För av alla svåra saker man måste klara av för att berätta en saga, så är det möjligen nästan allra viktigast med en riktigt bra början.

”Den börjar inte som alla andra sagor. För alla sagor börjar det-var-en-gång. Och det blir lite tråkigt på längden.”

”Sant”, konstaterade jag. ”I längden”, la jag till. För även om det är bra med nytänkande och ett visst mått av experimenterande ska man inte underskatta betydelsen av ett korrekt språk.

”Så min saga börjar inte det-var-en-gång. Min saga börjar nu-börjar-sagan.”

”Vilken bra början!” sa jag.

”Det tycker jag också”, sa den femåriga författaren nöjt. ”Och det var min egen idé.”

”Och vad hände sedan, då?”, undrade jag. För av alla svåra saker man måste klara av för att berätta en saga, så är det möjligen nästan allra viktigast med en riktigt bra handling.

”Då var jag i en skog”, sa femåringen.

Och det lät lovande. Eftersom jaget är ett mycket populärt och berättartekniskt tidsenligt grepp. Och naturlyriken är på frammarsch.

”Och jag var rädd för E, för att hon var ett spöke, och för S för att han var ett monster.”

Jag nickade nöjt. Spänning, spöken och symboler för det patriarkaliska förtrycket. Theorin möter Wennstam, på något vis. Jag började ana en bästsäljare.

”Men, hundarna då?” var jag ändå tvungen att undra.

”Vilka hundar?” undrade femåringen irriterat.

”Du sa ju att sagan handlade om hundar.”

”Jag kan väl inte veta vad alla hundar gör hela tiden? De var på teckningarna. För jag kan rita hundar. Det har jag lärt mig.”

Så jag bytte ämne. En författare ska inte behöva förklara sitt verk. Det vore att förminska både romanen och dess upphovsman.

”Slutet då?” undrade jag i stället. För av alla svåra saker man måste klara av för att berätta en saga, så är det möjligen nästan allra viktigast med ett riktigt bra slut.

”Det slutade som det brukar.”

Lyckligt, tänkte jag. Eller sorgligt kanske? Och vid tanken kände jag hur mitt hjärta krympte. Att min femåring skulle tycka att allt slutar olyckligt. Kunde det vara så?

”Hur brukar det sluta då?” undrade jag oroligt.

”Snipp, snapp, strut, nu är sagan slut.”

”Ett bra slut”, konstaterade jag.

”Ja”, nickade femåringen. ”Och det rimmar, mamma. Slutet alltså.”

 

8 reaktioner till “Berättarteknik”

  1. Det är också mitt favoritslut!
    Falstaff Fakir tror jag förordar en annan variant. Särskilt när man kört fast. Då tar man alla kvarvarande romanfigurer (te.x. patriarkatet) och sätter de på en båt som åker ut till havs där den fattar eld och sjunker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.