Mamma rättar

Det är svårt med barndomsminnen. Jag tänkte faktiskt, i går när jag skrev min lilla betraktelse över den där bilen från min barndom, jag undrar hur lång tid det tar innan mamma hör av sig…. Hon brukar göra det. För att berätta hur det egentligen var. Det tog inte så lång tid. Så. Dementin kommer nu. Det var inte mamma som krockade bilen. Vem det var vågar jag inte gissa. Då blir det väl fel igen. Men jag tror att det inte var jag. För jag var ändå inte mer än sex år gammal. Vad gäller det där med vad jag gjorde bak i bilen medan min syrra plågade mig, ja, det är ändå mitt minne. Jag har rätt till det.

En kommentar till “Mamma rättar”

  1. Klart att du har rätt till det. Och jag vidhåller att betraktelsen var underbar. Sann eller inte. Och en sak till, à propos dagens begivenhet, om vi har svårt att vara systrar så kan vi väl lika gärna vara brorsor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.