Grattis på internationella kvinnodagen?

Ska man gratulera på Internationella kvinnodagen?

Jag frågade döttrarna. De tyckte det. Grattis, mamma! Men framför allt ville de säga att det vore en alldeles utmärkt idé att ge sina döttrar presenter på internationella kvinnodagen. Dyra presenter. Av typen mobiltelefoner, levande djur och sådana luvtröjor som de redan har alldeles för många av.

Själv firar jag med tamponger och te. Kvinnligt så det förslår. Jag är dessutom barnvakt ikväll medan mannen är ute och roar sig. Så jag har en och annan joker i ärmen som jag hade kunnat dra fram om det inte vore för att jag knappast behöver sitta barnvakt åt våra barn och att jag som vanligt hellre sitter här, under min digitala korkek, och luktar på fördomar som släpps lösa på Internätet, än springer på helt och hållet meningslösa cocktailpartyn.

Simone de Beauvoir har sagt något i stil med att det svåraste med att mobilisera en internationell kvinnokamp är att det alltid är mycket lättare för en kvinna att känna sig solidarisk med en man i sin egen samhällsklass än med en kvinna från en annan klass/kultur/bostadsrättsförening än den hon själv tillhör.

Själv har jag svårt med kvinnosolidariteten. Jag erkänner det.

Hela den här systerprylen. Den kliar liksom på hela kroppen. Kvinnor kan! Och ska liksom bara ta för sig så ska det säkert ordna sig. Vi håller ihop. Stöttar varandra.

Jag gillar inte alla kvinnor. Jag gillar inte ens de allra flesta kvinnor. (Jag gillar inte alla barn heller, men det hör kanske inte hit.)

Att solidarisera med kvinnor i min egen privilegierade samhällsklass som envisas med att rikta all sin ilska åt fel håll (ni vet vilka de är, de är en handfull, de får obegripligt mycket mediautrymme och de har fått för sig att feminism är något just de har monopol på), det fixar jag bara inte.

Men jag gillar vissa. Även kvinnor. Och jag tycker att alla – även dem jag avskyr – omfattas av den rättighetskatalog som borde gälla för alla människor.

Vad är feminism? Ju mer man tänker på det, desto svårare blir frågan att svara på. Kanske tänker jag på feminism som min tro. Jag tycker nämligen inte att det är så viktigt att veta vad feminism är. Att det är okej att andra inte tror exakt som jag. Förbannad blir jag först då någon försöker förminska min övertygelse. Min tro på feminismen.

Feminismen – den vida definitionen – är en av nittonhundratalets viktigaste rättighetsfrågor. Jag tycker att det är obegripligt att en demokrat – man eller kvinna – inte vill kalla sig för feminist. Att säga att man inte är feminist för att man inte tror att män är djur funkar inte. Det har inte med saken att göra. Och förresten är både män och kvinnor djur i någon mening.

Våld mot kvinnor är ett problem. Patriarkala maktstrukturer är ett problem. Löneskillnader mellan män och kvinnor är ett problem. Att män inte tar mer ansvar för sina barn är ett problem. Och att kvinnor i högre utsträckning än män inte är ekonomiskt oberoende är ett problem. Mödradödlighet, preventivmedel, fri abort… Det finns många problem som i väldigt mycket högre utsträckning drabbar kvinnor än män och sålunda är kvinnoproblem.

Går ni med på det är ni feminister i min bok. Då kan ni få hålla på och glo på er själva mellan benen med fickspegel så mycket ni orkar. Jag lägger mig inte i det. (Och skulle inte se något spännande även om jag försökte, eftersom, ja, vi kan strunta i varför, men så här års finns det ingen anledning för mig att traska omkring i bikini, om jag säger så.)

Feminism är viktigt och kan betyda lite olika saker. Det är okej. Var lite schyssta.

Men kan vi inte komma överens om att Skavlan inte är ett hot mot kvinnokampen?

12 reaktioner till “Grattis på internationella kvinnodagen?”

  1. Länk instoppad. Men du kan googla på Skavlan + kvinnor och läsa hela natten om du vill. I Norge finns det folk som för statistik över hur många män och hur många kvinnor som han har intervjuat.

  2. alltså: du är bra! Bäst. Så tänker jag nästan exakt. Att det där med systerskap är så mycket svårare än vad som framgår i reportage om dem som skriker högst. Och det där med att slippa bli behöva bli slagen… Det är en mänsklig, inte enbart kvinnlig, rättighet. Jag är så kluven till mycket. Mest förundrad är jag dock över att dottern ville höra ”Prinsessan på ärten” en kväll som denna. När det är ”Bockarna Bruse” alla andra dagar.

  3. Dr C. Tack, du. Tänk. Min 5-åring är BESATT av bockarna Bruse. Fattar du varför? Och Prinsessan på ärten är min systersjäl.

  4. Amen.

    (FINNS det människor som glor på sig själva med en fickspegel? Det är ju oerhört intressant.
    Själv har jag växt igen, men det är förstås en helt annan diskussion.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.