Om att gnissla tänder, lägga asfalt och skriva roman

I dag vaknade vi till ljudet av skallrande rutor och skakande golv. Barnen trodde det var jordbävning. Eller att tunnelbanan flyttat väldigt, väldigt nära. De lägger ny asfalt på vägen utanför och det luktar, tja, nylagd asfalt.

”The novelist daily at his desk eats ashes, and if occasionally he encounters a diamond he is likely to break a tooth on it.”

Den sanningen kan vi tacka John Banville för. Och det tänker jag på i dag. Inte för att jag har behövt spotta ut så många diamanter på sistone, men jag behöver gå till tandläkaren. Tänderna är snart nedgnisslade till tandköttet.

8 reaktioner till “Om att gnissla tänder, lägga asfalt och skriva roman”

  1. kom just från tandläkaren. Den nye. Oförstående för min ångest när han provborrar i luften. Och med bedövningen från helvetet som gör att jag ser ut som jag fått stroke. Eller är på lyset. Gå till tandläkaren. Ju oftare, desto billigare i längden (jag vet, det låter konstigt). Kram

  2. kom just från tandläkaren. Den nye. Oförstående för min ångest när han provborrar i luften. Och med bedövningen från helvetet som gör att jag ser ut som jag fått stroke. Eller är på lyset. Gå till tandläkaren. Ju oftare, desto billigare i längden (jag vet, det låter konstigt). Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.