Om män jag har suttit i knät på (eller inte). Och skrivande.

Tisdag. Skrivdag. Jag värmer som vanligt upp med Svt Gomorron Sverige. Äter min frukost, dricker mitt kaffe. Funderar på att andas ett par gånger i en papperspåse, men då måste jag hitta en papperspåse och var i all fridens dar ska jag hitta en sån?

Jag träffade Jan Guillou när jag var hemma i Sverige, han presenterade sin bok, jag presenterade min bok och vi har ju känt varandra några år han och jag. Enligt Inga-Lill Mosander (eller pappa, beroende lite på hur man ser det) brukade jag sitta i hans knä när jag var liten. Jag har aldrig suttit i Jans knä. Aldrig någonsin, det kan jag härmed dementera. (Däremot har jag faktiskt suttit i den gamle kåkfararen Lasse Strömstedts knä. Han lärde mig att göra sådana där lekar med snören som man håller mellan händerna och ”tar” ifrån varandra på olika krångliga vis. Jag minns honom som en väldigt snäll, rökluktande gubbe. Jag har också suttit i Sven Melanders knä, han var styvpappa åt min halvbror i några år och han satte mig på sina knän och sedan lekte han racerbana och jag skrek och tjöt och skrattade och en-gång-till-bara-en-gång-till-snälla-snälla… Möjligen var Sven Melander den mest fantastiska lekfarbror man kan tänka sig. Eller, farbror och farbror, han var väl i trettioårsåldern… Nåja. Vi släpper det.)

Jan.

Vi stod och småpratade lite efter genomfört dagsverke han och jag. Sådär som man småpratar när man egentligen bara vill hem och skriva. Det vill säga knappt alls. Lite mummel, något jag-läste-häromdagen, kanske en och annan jag-tänkte-på-en-sak och naturligtvis det obligatoriska hörde-du-att? Så jag tänkte att, nu skriver jag ändå min tredje roman, jag börjar känna mig lite rutinerad, jag kan liksom den här processen. Vi kanske faktiskt kan prata om saker på ett lite annorlunda vis, prata om skrivandet, liksom. Så jag drog efter andan, tog sats och frågade honom:

”Jag tycker nog ändå att det känns lite… Du vet, när man börjar skriva då står alla dörrar på vid gavel, allt är möjligt, allt kan hända, just precis då ligger liksom världen framför en. Men så börjar man skriva och så skriver man och skriver och skriver om och skriver om och månaderna går och så skriver man längre och längre och tar det ena beslutet efter det andra och så kommer det en dag… Tycker du inte att det känns lite… du vet, när man kommer till det där skedet i skrivandet när man är så slutgiltigt inmålad i ett kreativt hörn och nu vet man att nu blir det faktiskt så här, det blir inte annorlunda, ingenting är längre möjligt, alla beslut är fattade och nu är det bara att skriva klart. Ett tecken i taget. Är det inte lite melankoliskt, lite sorgligt? Jag tycker att det är skitjobbigt. Tycker du inte det?”

Och Jan tittade på mig en stund och så sa han:

”Nej.”

19 reaktioner till “Om män jag har suttit i knät på (eller inte). Och skrivande.”

  1. Skrattar ihjäl mig Malin. Tror inte att den gode Jan är en HPS-person. Eller så är det nåt med att skriva 40 böcker. Men jag har sålt grönsaker till Lasse Strömstedt, från första stund vi öppnade vår grönsaksaffär i Hallen var han där som gubben i lådan med ett stort leende, som om vi hade känt varandra jämt. Vet inte om vi hade det, om han och mamma var gamla vänner sen Hinsantiden (äh, skoja bara) eller om han var sån, vänligt väldig. Var han det? Kram till dig.

  2. Skrattar ihjäl mig Malin. Tror inte att den gode Jan är en HPS-person. Eller så är det nåt med att skriva 40 böcker. Men jag har sålt grönsaker till Lasse Strömstedt, från första stund vi öppnade vår grönsaksaffär i Hallen var han där som gubben i lådan med ett stort leende, som om vi hade känt varandra jämt. Vet inte om vi hade det, om han och mamma var gamla vänner sen Hinsantiden (äh, skoja bara) eller om han var sån, vänligt väldig. Var han det? Kram till dig.

  3. Nu fick jag ett gott skratt! Man upphör aldrig att förundras över detta otroliga behov av att visa upp ett osårbart yttre. Undrar just om han känner likadant i lilla själen bakom stensäkra attityden?

  4. Nu fick jag ett gott skratt! Man upphör aldrig att förundras över detta otroliga behov av att visa upp ett osårbart yttre. Undrar just om han känner likadant i lilla själen bakom stensäkra attityden?

  5. Du ser, fullkomligt livsfarligt att närma sig honom, jag vågar inte.
    (Var iofs på väg på förra bokmässan, laddade flera minuter för att våga gå fram och säga att jag älskar hans bok om skrivandet.
    Du vet – laddar. Torkar svetten ur pannan. Börjar gå fram mot honom, från sidan. Då går han upp på en scen (vart kom DEN ifrån) för att prata.
    Min hand, som ungefär var på väg att läggas på hans arm, for upp mot mitt ansikte för jag fick visst något i ögat.)

  6. Du ser, fullkomligt livsfarligt att närma sig honom, jag vågar inte.
    (Var iofs på väg på förra bokmässan, laddade flera minuter för att våga gå fram och säga att jag älskar hans bok om skrivandet.
    Du vet – laddar. Torkar svetten ur pannan. Börjar gå fram mot honom, från sidan. Då går han upp på en scen (vart kom DEN ifrån) för att prata.
    Min hand, som ungefär var på väg att läggas på hans arm, for upp mot mitt ansikte för jag fick visst något i ögat.)

  7. Det här med att dela känslor… några få tycks totalt annorlunda funtade. Lika chockerande varje gång!

  8. Det här med att dela känslor… några få tycks totalt annorlunda funtade. Lika chockerande varje gång!

  9. Menar du kanske HSP-person? ” Highly sensitive person”, dvs en människa som är extra mottaglig för andras signaler. Ingen diagnos, men en personlighetstyp som det har skrivits en hel del om på sistone. Intressant och trösterikt. Men som sagt, inte precis en beskrivning av JG.

  10. Menar du kanske HSP-person? ” Highly sensitive person”, dvs en människa som är extra mottaglig för andras signaler. Ingen diagnos, men en personlighetstyp som det har skrivits en hel del om på sistone. Intressant och trösterikt. Men som sagt, inte precis en beskrivning av JG.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *