Om en trädgård bakom ett hus av sten i en skog i Bretagne

Vi åkte hem till Christophes gudmor i dag. Hon fyller snart 90, bor fortfarande hemma i sitt alldeles egna illa åtgångna stenhus på landet. Hon är en tvärhand hög, med svullna ledbrutna händer och en kropp som vittnar om ett hårt liv. Alla jag känner kallar henne för Gudmor (Maraine), alla utom min mamma, som kallar henne för Marängen, för det är hon också: söt som kritvitt socker.

När jag lärde känna Maraine för sjutton år sedan hade hon ett fantastiskt grönsaksland bakom sitt stenhus, där fanns kronärtskockor, potatis, morötter och luktärtor. När min äldsta hade hunnit bli några år gammal växte det fortfarande pumpor där. Min Askungeälskande dotter glömmer aldrig det, för henne är det beviset på att Maraine är Gudmor på riktigt: sagolikt god, med magiska krafter.

Nu har hon blivit gammal, allas vår Gudmor. Minnet är inte vad det brukar vara. Vi ringer på morgonen och frågar om det passar att vi kommer några timmar senare. Visst, säger hon, min dörr är alltid öppen, men jag kommer kanske att ha glömt det då.

När vi kommer blir hon så förvånad och glad. Vi kramas. Men sedan blir hon orolig. Vad ska vi äta? Hur länge ska vi stanna? Och hon blir rädd av alla våra frågor: minns du, hur är det med honom, vad gör hon nuförtiden? Blicken hennes flackar åt alla håll, hon letar efter svaret på det vi undrar, skakar på huvudet och plockar fram sin anteckningsbok. Jag får titta i den, säger hon, för att veta hur gammal jag är.

Bakom Gudmors hus finns bara gräs, inga magiska pumpor.

Vi stannade inte så länge. Men vi pussades och kramades innan vi åkte. Min dörr är alltid öppen, sa hon och vinkade hej då från stentrappen. Kom och hälsa på! Precis när ni vill.

2 reaktioner till “Om en trädgård bakom ett hus av sten i en skog i Bretagne”

  1. Detta med att även det goda i livet förr eller senare övergår till det där smärtsamma när man inte kan påverka göra det som förut, livets gång, smärtsamt och bitterljuvt påtagligt. Och så tänker man på alla goda minnen. Och håller fast vid dem. Förgängligheten. Att vara människa. Är för det mesta inte lätt.

  2. Detta med att även det goda i livet förr eller senare övergår till det där smärtsamma när man inte kan påverka göra det som förut, livets gång, smärtsamt och bitterljuvt påtagligt. Och så tänker man på alla goda minnen. Och håller fast vid dem. Förgängligheten. Att vara människa. Är för det mesta inte lätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.