25 timmar i Lillemor Trojs underbara liv

Jag är hemma igen.

I Stockholm var jag bara 25 timmar. Det blev intensivt och trevligt. Jag träffade folk jag tycker om, jag fick fira lite grann att boken är nästan (inte på långa vägar) klar och jag fick tjuvröka och bli lite onykter och stå på en balkong på Östermalm och berätta för alla som orkade lyssna (och eventuellt ett par till) att jag antagligen är Piratförlagets mest begåvade författare. Eller något i den stilen.

Från den här typen av tillställningar kommer jag nästan alltid hem med samma känsla i kroppen. Hur fantastiskt trevligt det än är så är det alltid något som skaver. För jag blir så uppeldad. Jag säger saker jag inte borde, jag säger saker jag inte menar och jag kan inte ens skylla på att jag blir full, för det blir jag nästan aldrig. I alla fall inte på det viset.

Men jag hamnar alltid i någon situation där någon försöker förklara varför de inte har läst min bok trots att de egentligen verkligen, verkligen alltså verkligen verkligen har velat göra det och då står jag där och ler så vänt och spelar med, och säger vad-roligt-att-du-säger-så-vad-glad-jag-blir, när jag egentligen bara vill säga att det är väl skitsamma, det är väl klart att du inte har, det kommer ut så många böcker, ingen människa kan läsa dem allesammans och man läser det man vill du behöver inte förklara någonting.

Och sedan minglar jag vidare till någon annan situation där någon med all önskvärd tydlighet visar att de tycker att jag är så helt och hållet ointressant, inte tillräckligt snygg, helt och hållet okänd och ointressant och inte jobbar jag på någon tidning heller. Men så får de plötsligt veta av någon som står bredvid att jag råkar vara någons dotter och då blir de så trevliga och rara och jag spelar med och ler och skrattar för att allt annat vore ju oartigt. Eller obekvämt. För dem. Eller mig.

Sedan letar jag upp några kollegor som jag känner lite grann och tycker mycket om och så hör jag plötsligt hur jag berättar om något för dem och jag vet att jag gör det bara för att få känna mig viktig, men det hjälper inte för efteråt skäms jag bara och dessutom känner jag mig fet och alldeles på tok för urringad.

Och jag tycker inte alls att jag är Pirats mest begåvade författare. I alla fall inte i dag.

Det var väldigt trevligt i går. Jag fick skratta så att lösögonfransarna lossnade. Jag fick skåla i champagne för min nästan (inte alls på långa vägar) avslutade roman. Jag fick träffa vännerna på Pirat och så fina kollegor. Och skratta lite till. Och så avslutade jag kvällen med den allra finaste, bästa kollegan av dem alla och så somnade jag på min systers soffa.

I kväll är jag hemma igen. Min yngsta hade skrivit ett brev till mig som jag fick när jag kom. Mina äldsta och jag tittade på Om en pojke på tv och jag har snusat dem allesammans i håret. De luktar väldigt gott.

Nu ska jag gå och lägga mig. Det är väldigt tröttsamt att gå i högklackat.

Och egentligen tänker jag nog att det är skitsamma egentligen allt det där andra. Det som skaver.

 

85 reaktioner till “25 timmar i Lillemor Trojs underbara liv”

  1. Åh vad fint skrivet. Jag tror att det här är ditt bästa inlägg någonsin. Och du vet att de flesta känner sådär efteråt va? Med de flesta menar jag absolut inte mig.
    Och hennes brev. Jag dör. Så underbart.
    Puss Malin.

    1. Mitt bästa inlägg någonsin? NÅGONSIN? Nja. Jag minns ett väldigt inställsamt om semikolon och Horace Engdahl. Och ett om Dawit Isaak. Men, tack. Och i sommar ska jag läsa din bok. För jag vill verkligen-verkligen-verkligen läsa den. (Här får du gärna föreställa dig en sån där smajlis.) Och. Puss Pernilla.

  2. Vet du vad?
    Innan jag hade den blekaste aning om att din pappa är rätt så intressant, och att du skriver böcker (som jag läser just nu – ha!) tyckte jag att du var tokigt trevlig och fin och rolig. Och det lustiga är att det är du fortfarande, trots att du skriver böcker och har en tuff pappa … 😉
    Och så har du en fin man (som springer för snabbt för mig) och urgulliga barn. Så det så.

  3. Vet du vad?
    Innan jag hade den blekaste aning om att din pappa är rätt så intressant, och att du skriver böcker (som jag läser just nu – ha!) tyckte jag att du var tokigt trevlig och fin och rolig. Och det lustiga är att det är du fortfarande, trots att du skriver böcker och har en tuff pappa … 😉
    Och så har du en fin man (som springer för snabbt för mig) och urgulliga barn. Så det så.

  4. Bra skrivet.
    Jag önskar att jag också fick skratta så lösögonfransarna ryker, fasen har inte ens haft på mig lösfransar ens.
    Kul att få vara med på ett hörn, och den där festen fortsätter jag att drömma om att få gå på någon gång.

    1. Sätt på dig ett par fransar nästa gång du går ut. Gör du det själv kommer du inte behöva skratta speciellt mycket för att de ska ramla av.

  5. Bra skrivet.
    Jag önskar att jag också fick skratta så lösögonfransarna ryker, fasen har inte ens haft på mig lösfransar ens.
    Kul att få vara med på ett hörn, och den där festen fortsätter jag att drömma om att få gå på någon gång.

    1. Sätt på dig ett par fransar nästa gång du går ut. Gör du det själv kommer du inte behöva skratta speciellt mycket för att de ska ramla av.

  6. Å.

    Alltså, jag diggar ju din pappa stenhårt. Och jag ska erkänna att jag började läsa din blogg och dina böcker för att du är hans dotter. Men jag hade inte fortsatt om jag inte hade gillat dem, och dig.

    Känner för övrigt igen känslan av skav. Trodde att det bara var tråkiga småbarnsförortsmorseingenjörer som jag som kände så, inte glamorösa kändisutlandssvenskförfattare som du. Tänk ändå.

    1. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att folk intresserar sig för mig i första hand för att jag är pappas dotter. Det som gör mig illa till mods är när jag utnyttjar det.

  7. Å.

    Alltså, jag diggar ju din pappa stenhårt. Och jag ska erkänna att jag började läsa din blogg och dina böcker för att du är hans dotter. Men jag hade inte fortsatt om jag inte hade gillat dem, och dig.

    Känner för övrigt igen känslan av skav. Trodde att det bara var tråkiga småbarnsförortsmorseingenjörer som jag som kände så, inte glamorösa kändisutlandssvenskförfattare som du. Tänk ändå.

    1. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att folk intresserar sig för mig i första hand för att jag är pappas dotter. Det som gör mig illa till mods är när jag utnyttjar det.

  8. Men ojojoj. Till mitt försvar har jag att säga att jag gillade dig innan jag visste vem din pappa var, och din pappa diggade jag långt innan allt. Och böcker läser jag aldrig. Jag gillar ödmjuka människor oavsett ytterhåll och innerhåll. Jag tål inte det andra. Jag tror jag håller mig lite dold för att slippa bli ledsen och besviken. Kram på dig <3

  9. Men ojojoj. Till mitt försvar har jag att säga att jag gillade dig innan jag visste vem din pappa var, och din pappa diggade jag långt innan allt. Och böcker läser jag aldrig. Jag gillar ödmjuka människor oavsett ytterhåll och innerhåll. Jag tål inte det andra. Jag tror jag håller mig lite dold för att slippa bli ledsen och besviken. Kram på dig <3

  10. Haha, de söta barnen! Det bästa som finns, helst när de sover.

    Jag hade ingen aning om vem din pappa var när jag läste din första bok (som jag tyckte var toppen och kunde identifiera mig med, ja förutom liket då). Jag bodde inte under en sten, men utomlands sedan en lång tid.

    Jag känner så väl igen mig på din beskrivning, jag har också alltid så kul på fester, men tar ibland för stor plats helt enkelt, så kommer jag hem och rannsakar mig själv. Men med åren så har jag lärt mig att strunta i det där skavet.WTF, man är som man är.

    Kram

  11. Haha, de söta barnen! Det bästa som finns, helst när de sover.

    Jag hade ingen aning om vem din pappa var när jag läste din första bok (som jag tyckte var toppen och kunde identifiera mig med, ja förutom liket då). Jag bodde inte under en sten, men utomlands sedan en lång tid.

    Jag känner så väl igen mig på din beskrivning, jag har också alltid så kul på fester, men tar ibland för stor plats helt enkelt, så kommer jag hem och rannsakar mig själv. Men med åren så har jag lärt mig att strunta i det där skavet.WTF, man är som man är.

    Kram

  12. Jag har läst din första bok och kommer absolut att kasta mig över trean, jag lovar. Tvåan läser jag icke,tänker inte förklara varför hur full jag än blir. Däremot beställde jag just GWP:s senaste, har aldrig läst honom förut, vad jag kan minnas. Har faktiskt inte ens sett honom på TV(!!) annat än i en reklamfilm för Aftonbladet, där han putsar sin kristallkrona.Lite drag-queen över den. Fin.
    Tack för en tydlig och exakt beskrivning av hur jag känner mig efter att ha träffat folk på en fest/personalmöte/fotbollsföräldraträff osv. Jag behöver inte ens dricka vin för att ha bakisångest efteråt faktiskt. Lite tröst att fler känner så.

  13. Jag har läst din första bok och kommer absolut att kasta mig över trean, jag lovar. Tvåan läser jag icke,tänker inte förklara varför hur full jag än blir. Däremot beställde jag just GWP:s senaste, har aldrig läst honom förut, vad jag kan minnas. Har faktiskt inte ens sett honom på TV(!!) annat än i en reklamfilm för Aftonbladet, där han putsar sin kristallkrona.Lite drag-queen över den. Fin.
    Tack för en tydlig och exakt beskrivning av hur jag känner mig efter att ha träffat folk på en fest/personalmöte/fotbollsföräldraträff osv. Jag behöver inte ens dricka vin för att ha bakisångest efteråt faktiskt. Lite tröst att fler känner så.

  14. Gud vad jag känner igen mig. Tänkte skriva ett eget inlägg men jag gör det här istället. I mitt fall tillkommer avundsjukan, denna ständiga följeslagare, avunden mot allt och alla. Alla som är snyggare, smalare och mer bästsäljande och populära. Och gifta (men det vågar jag knappt erkänna, man ska ju vara så happyhappy). Skavet och känslan av att ha sagt något dumt.
    Gud. Vad. Jag. Känner. Igen. Mig.

    Och så den fula fula avundsjukan.

    Puss (till alla som också känner igen sig)

    1. Jag är lite rädd för människor som är happy-happy. Jag menar, tvi vale för den lede! Var som folk: sur och avundsjuk. Lite bitter om du är över fyrtio. Eller trettio.

  15. Gud vad jag känner igen mig. Tänkte skriva ett eget inlägg men jag gör det här istället. I mitt fall tillkommer avundsjukan, denna ständiga följeslagare, avunden mot allt och alla. Alla som är snyggare, smalare och mer bästsäljande och populära. Och gifta (men det vågar jag knappt erkänna, man ska ju vara så happyhappy). Skavet och känslan av att ha sagt något dumt.
    Gud. Vad. Jag. Känner. Igen. Mig.

    Och så den fula fula avundsjukan.

    Puss (till alla som också känner igen sig)

    1. Jag är lite rädd för människor som är happy-happy. Jag menar, tvi vale för den lede! Var som folk: sur och avundsjuk. Lite bitter om du är över fyrtio. Eller trettio.

  16. En skål så här på lördagseftermiddagen till alla som känner igen sig i Malins inlägg. Och är för mycket till och från.

    Och vet du vad, Malin? Vill mer och mer vara med just de av mina vänner som liksom jag är ”för mycket”. För ofta går det hand i hand med engagemang och reflektion. Bland mina vänner är det bl.a. de som inte alltid är så timida eller pk (dock inte avsiktligt taktlösa) de som också har roligast händelser omkring sig – blir filmade för dokumentärer, ordförande för prestigefyllda organisationer, bra tjänster, tar sig för häftiga uppdrag mm. Samt är roligast på middagar och fester. De är förbaskat smarta. Tar sig själva på rätt stort allvar. Och är lite sköra ibland. Och väldigt bra precis precis som de är.

    Stora tankar måste ju delas! 😉 (Simona, jag jobbar på mina utropstecken nu.) Undrar om detta skav måste vara en fortsatt del av tillvaron dock? Hör det ihop? För balansens skull?

    Ok, bra som VI är, så blev ett både peppande och aningens för självgott inlägg, men blev nog bra för att liksom accentuera min tes… Bjuder på det i mitt nyktra tillstånd. 😉

    1. Jag ÄLSKAR folk som är för mycket. Bara de är underhållande. Det är mig själv jag blir trött på. Men, tack!!! (obs: !!!)

  17. En skål så här på lördagseftermiddagen till alla som känner igen sig i Malins inlägg. Och är för mycket till och från.

    Och vet du vad, Malin? Vill mer och mer vara med just de av mina vänner som liksom jag är ”för mycket”. För ofta går det hand i hand med engagemang och reflektion. Bland mina vänner är det bl.a. de som inte alltid är så timida eller pk (dock inte avsiktligt taktlösa) de som också har roligast händelser omkring sig – blir filmade för dokumentärer, ordförande för prestigefyllda organisationer, bra tjänster, tar sig för häftiga uppdrag mm. Samt är roligast på middagar och fester. De är förbaskat smarta. Tar sig själva på rätt stort allvar. Och är lite sköra ibland. Och väldigt bra precis precis som de är.

    Stora tankar måste ju delas! 😉 (Simona, jag jobbar på mina utropstecken nu.) Undrar om detta skav måste vara en fortsatt del av tillvaron dock? Hör det ihop? För balansens skull?

    Ok, bra som VI är, så blev ett både peppande och aningens för självgott inlägg, men blev nog bra för att liksom accentuera min tes… Bjuder på det i mitt nyktra tillstånd. 😉

    1. Jag ÄLSKAR folk som är för mycket. Bara de är underhållande. Det är mig själv jag blir trött på. Men, tack!!! (obs: !!!)

    1. I min första bok (innan den gick till tryck) hade jag dubbla utropstecken. Dubbla. Inte slag. Utropstecken. !!. Jag ryser.

    1. I min första bok (innan den gick till tryck) hade jag dubbla utropstecken. Dubbla. Inte slag. Utropstecken. !!. Jag ryser.

  18. Jag läser många bloggar, men måste säga att du skriver allra bäst och har det vackraste språket!
    Och du lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan kännas, inte bara med det här inlägget …

  19. Jag läser många bloggar, men måste säga att du skriver allra bäst och har det vackraste språket!
    Och du lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan kännas, inte bara med det här inlägget …

  20. Åh. Det känns som om du skriver om mitt liv. Förutom att jag aldrig skrivit en bok. Eller, rättare sagt, skrivit ut den. Jag vågar fan inte. Och nu när jag läst här så kommer jag aldrig att göra det.
    Jag vet ALLT om att känna sig på det där viset. Tror jag stannar här i min lilla, trånga, tråkiga, älskade bubbla och bara fortsätter vara den jag är.

    Samtidigt undrar jag om det inte egentligen är så att alla de där andra du träffade känner som du. Smajlie.

    1. Kära du. Att känna sig så här har inget med skrivandet att göra. Det är klart att du ska försöka. Skriv ut den för sjutton. Läs den. Be någon professionell lektör att läsa. Våga. KRAM!

  21. Åh. Det känns som om du skriver om mitt liv. Förutom att jag aldrig skrivit en bok. Eller, rättare sagt, skrivit ut den. Jag vågar fan inte. Och nu när jag läst här så kommer jag aldrig att göra det.
    Jag vet ALLT om att känna sig på det där viset. Tror jag stannar här i min lilla, trånga, tråkiga, älskade bubbla och bara fortsätter vara den jag är.

    Samtidigt undrar jag om det inte egentligen är så att alla de där andra du träffade känner som du. Smajlie.

    1. Kära du. Att känna sig så här har inget med skrivandet att göra. Det är klart att du ska försöka. Skriv ut den för sjutton. Läs den. Be någon professionell lektör att läsa. Våga. KRAM!

  22. Fint. Nästan finast hittills. Du är alltid avväpnande självutlämnande, men den här gången kunde man nästan se underläppen darra lite. Eller om det var min egen. Kram.

  23. Fint. Nästan finast hittills. Du är alltid avväpnande självutlämnande, men den här gången kunde man nästan se underläppen darra lite. Eller om det var min egen. Kram.

  24. Åh! Stort, Malin! Ståpäls. Sa en, vars förutsättningar inte liknar dina, men vars upplevelser är desamma.
    Och är det inte det ena skavet så är det det andra… Ibland kan jag få för mig att gå på ett kalas med inställningen att IDAG ska jag verkligen inte ta någon plats! Ojojoj – inget syre alls ska jag ta, bara låta andra tala och skratta och själv ska jag vara lyssnande och trevlig och fan så sympatiskt tillbakadragen. Då kan man ge sig sjutton på att man har det där andra skavet dagen därpå: herregud vad jag var tråkig! Och folk måste ju trott att jag var sjuk. Eller att det där määääsiga fånet egentligen är mitt sanna jag. Hu!! Skav!!!

    1. Jag brukar sällan lyckas med den där andra varianten tyvärr. Men en gång gick det. Då detoxade jag. Så det var väl antagligen utmattning.

  25. Åh! Stort, Malin! Ståpäls. Sa en, vars förutsättningar inte liknar dina, men vars upplevelser är desamma.
    Och är det inte det ena skavet så är det det andra… Ibland kan jag få för mig att gå på ett kalas med inställningen att IDAG ska jag verkligen inte ta någon plats! Ojojoj – inget syre alls ska jag ta, bara låta andra tala och skratta och själv ska jag vara lyssnande och trevlig och fan så sympatiskt tillbakadragen. Då kan man ge sig sjutton på att man har det där andra skavet dagen därpå: herregud vad jag var tråkig! Och folk måste ju trott att jag var sjuk. Eller att det där määääsiga fånet egentligen är mitt sanna jag. Hu!! Skav!!!

    1. Jag brukar sällan lyckas med den där andra varianten tyvärr. Men en gång gick det. Då detoxade jag. Så det var väl antagligen utmattning.

  26. Ja det är ett väldigt fint inlägg. Du skriver alltid så vackert, det gör du verkligen och nu kände vi alla igen oss. Vi alla! Man är nog inte människa om man inte har lite skavsår här och där i själen.

  27. Ja det är ett väldigt fint inlägg. Du skriver alltid så vackert, det gör du verkligen och nu kände vi alla igen oss. Vi alla! Man är nog inte människa om man inte har lite skavsår här och där i själen.

  28. har ju till slut kopplat det där med kopplingen mellan dig och din pappa (!) [Kan man säga så]. Jag läste din andra roman. Men jag tror jag började älska dig (på riktigt) när vi diskuterade exotiska utställningsföremål [=mig i monter] på fb med Etikern. Sedan dess har det bara blivit bättre.

    Kram

  29. har ju till slut kopplat det där med kopplingen mellan dig och din pappa (!) [Kan man säga så]. Jag läste din andra roman. Men jag tror jag började älska dig (på riktigt) när vi diskuterade exotiska utställningsföremål [=mig i monter] på fb med Etikern. Sedan dess har det bara blivit bättre.

    Kram

  30. när det skaver tycker jag att du, förutom att tänka på det dina barn skriver till dig, ska tänka på att vi som läser den här bloggen till väldigt stor del består av folk som läst dina böcker och kommer läsa nästa (och nästa därefter) också.

  31. när det skaver tycker jag att du, förutom att tänka på det dina barn skriver till dig, ska tänka på att vi som läser den här bloggen till väldigt stor del består av folk som läst dina böcker och kommer läsa nästa (och nästa därefter) också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.