Om saknad och självkritik

Benjamin Disraeli lär ha sagt något i stil med att en författare som talar om sina egna verk är lika outhärdlig som en mor som talar om sina egna barn. Det ligger mycket i det. Jag har precis läst Bara ett barn. För första gången sedan den gick i tryck. Det var en märklig upplevelse. Jag hade undvikit det om det inte vore för att jag var tvungen att kolla upp några saker inför redigeringen av den här senaste. För det är ju synd om personer byter efternamn och plötsligt blir yngre än de varit tidigare.

Vad jag tyckte? Omöjligt att säga. Eller kanske inte omöjligt. Men onödigt. En gång registrerade jag mig på en sådan där boksajt, där man skriver in vad man har i sin bokhylla och vad man tyckte om böckerna man läst. Typ: Brott och straff, fem pluppar av fem möjliga, Grottbjörnens folk, sex massagestavar av sex möjliga.

Baserat på den egna boksmaken kunde man sedan kontrollera vad man förmodligen skulle tycka om helt andra böcker som man funderade på att läsa. Jag knappade in några av mina favoritböcker och sedan bestämde jag mig för att kolla vad datorn trodde att jag skulle tycka om min egen debutroman Dubbla slag. Enligt programvaran gav jag min egen förstfödda bebis en mellanmjölkstrea. Tre ploppar av fem möjliga. Det var så gränslöst deprimerande. Än i dag, när jag tänker på det så blir jag nedstämd. Varför? liksom. Eller, varför inte? om man så vill.

Och nu ska det snart bli ännu en roman. Jag är på upploppet nu. Redigering, fixande, grejande, ska något in så ska det in nu, annars blir det försent. Vad jag tycker? Ja, vad ska jag egentligen svara på det? Kan jag inte få prata om mina riktiga barn istället?

Min nioåring är på skolresa. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Det är tomt hemma. Ödsligt.

15 reaktioner till “Om saknad och självkritik”

  1. Läste Dubbla slag häromdagen och Bara ett barn igår. Jag tyckte om båda. Eller, ja, på ett sätt är det ju svårt att ”tycka om” Bara ett barn. Den är så outsägligt sorglig och hemsk. Jag var stöd åt ett sådant barn i skolan en gång. Jag gick sönder då och det har inte läkt ännu. Med din bok kom allt tillbaka.
    Men nu kan jag kanske skriva om det. Sätta ord på sorgen och förhoppningsvis bli lite mindre kantstött.
    Jag tycker verkligen om ditt sätt att skriva. Och att du inte väjer för något. Inte heller är din huvudperson en perfekt person utan en vanlig människa. Det är befriande. 🙂

    Ser fram emot nya boken!

  2. Läste Dubbla slag häromdagen och Bara ett barn igår. Jag tyckte om båda. Eller, ja, på ett sätt är det ju svårt att ”tycka om” Bara ett barn. Den är så outsägligt sorglig och hemsk. Jag var stöd åt ett sådant barn i skolan en gång. Jag gick sönder då och det har inte läkt ännu. Med din bok kom allt tillbaka.
    Men nu kan jag kanske skriva om det. Sätta ord på sorgen och förhoppningsvis bli lite mindre kantstött.
    Jag tycker verkligen om ditt sätt att skriva. Och att du inte väjer för något. Inte heller är din huvudperson en perfekt person utan en vanlig människa. Det är befriande. 🙂

    Ser fram emot nya boken!

  3. Du vet redan vad jag tycker om ”Bara ett barn”. En omskakande berättelse som väckte många hemska minnen även hos mig och som fortfarande gnager. Signaturen ”Livet just nu” förstår vad jag talar om.
    Absolut starkast är, enligt mig, kapitlen där du låter mamman komma till tals. Det är gastkramande läsning. Jag tänker på Gitta Sereny här (som just gått ur tiden) och hennes fasansfulla ”Ohörda rop” om den engelska flickan Mary Bell som mördade två barn.
    Jag tänker också på Karin Fossum när hon låter sina förövare komma till tals i all sin galenskap. Jag kan knappt andas, så magnifikt vidrigt är det.
    En bok ska beröra. Det gör ”Bara ett barn”.

    1. Tack, Anki. Jag håller faktiskt med dig om att det bästa i Bara ett barn är avsnitten med mamman. Om man nu får ha åsikter om sånt.

  4. Du vet redan vad jag tycker om ”Bara ett barn”. En omskakande berättelse som väckte många hemska minnen även hos mig och som fortfarande gnager. Signaturen ”Livet just nu” förstår vad jag talar om.
    Absolut starkast är, enligt mig, kapitlen där du låter mamman komma till tals. Det är gastkramande läsning. Jag tänker på Gitta Sereny här (som just gått ur tiden) och hennes fasansfulla ”Ohörda rop” om den engelska flickan Mary Bell som mördade två barn.
    Jag tänker också på Karin Fossum när hon låter sina förövare komma till tals i all sin galenskap. Jag kan knappt andas, så magnifikt vidrigt är det.
    En bok ska beröra. Det gör ”Bara ett barn”.

    1. Tack, Anki. Jag håller faktiskt med dig om att det bästa i Bara ett barn är avsnitten med mamman. Om man nu får ha åsikter om sånt.

  5. AnkiH, Ohörda rop ger mig gåshud bara jag tänker på den.

    Det är viktiga böcker det här, sådana som fler borde läsa. Allt för att få till en förändring, för barnen.

  6. AnkiH, Ohörda rop ger mig gåshud bara jag tänker på den.

    Det är viktiga böcker det här, sådana som fler borde läsa. Allt för att få till en förändring, för barnen.

  7. Jag gjorde det. Jag skrev om Andreas.

    Mitt hjärta värker men det känns bra att ha satt ord på den historien. Men, den enda som kommer vidare med de orden är jag. Om Andreas vet jag inget. Nada.

    Jag kan bara hoppas.

  8. Jag gjorde det. Jag skrev om Andreas.

    Mitt hjärta värker men det känns bra att ha satt ord på den historien. Men, den enda som kommer vidare med de orden är jag. Om Andreas vet jag inget. Nada.

    Jag kan bara hoppas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.