Om rutiner, restskatt och megalomani

Det är något alldeles särskilt med rutiner. Min andra arbetsvecka efter sommarlovet går mot sitt slut. Jag känner hur min kropp långsamt håller på att anpassa sig. Och jag märker att mycket har jag saknat. Min ensamma kaffestund i min kyliga stadsträdgård, mitt kontor, arbetsfriden.

I dag har jag skrivdag. Någon ny roman är jag knappast igång med ännu, men det luktar målarfärg uppe på vinden, som en påminnelse om att snart är det färdigt att flytta in, börja om, möblera, ta i anspråk. Vem vet, det kanske blir en fjärde roman en dag. Och vad som än händer nu (när den tredje romanen snart sugs in i det svarta hål som är bokmässan) så måste jag försöka komma ihåg att det var min allra hemligaste dröm för bara några år sedan att vara precis där jag befinner mig i dag.

Häromdagen fick jag frågan när jag ”förstod att jag ville skriva”. Först tänkte jag svara som jag brukar, att det var när jag lärde mig läsa, för jag trodde att bokstäverna och deras sammansättning var nyckeln till en magisk värld som verkade finnas på riktigt.

Men det är inte sant. För det är klart att jag fortfarande undrar. Varför skriver jag? Så jävla kul är det inte att yla över torrlagda marker. Var och en tagen ur sitt sammanhang är dessutom beståndsdelarna i skrivandet som skapande långt ifrån speciellt lustfyllda.

”Du är ensam med din text som du är ensam med din restskatt”, säger Horace Engdahl i Meteorer. ”Summan verkar alltid oförklarligt stor, precis som den mängd arbete som går åt för att skriva det du redan trodde dig ha skrivit.”

Ändå. Som helhet är det oemotståndligt. Så är det. För en dag sitter jag där framför en bunt papper. Hjärnan är som en urvriden trasa, kroppen sliten och stel. Och plötsligt har jag fått sällskap av ett helt universum av bokstäver. Som jag har satt ihop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 reaktioner till “Om rutiner, restskatt och megalomani”

  1. Fina, fina Malin! Ja, varför skriver man? Min tredje bok kommer nästa år och ibland är det som om ingenting hänt. Ofta stöter jag på människor som är imponerade över att man kan skriva en bok, och jag är imponerad över att jag blev en av dem som fick den gåvan. Men samtidigt är det ingenting jag reflekterar över heller, för jag kan ingenting annat, medan många kan så mycket mer.I fall nu någon undrade.

  2. Fina, fina Malin! Ja, varför skriver man? Min tredje bok kommer nästa år och ibland är det som om ingenting hänt. Ofta stöter jag på människor som är imponerade över att man kan skriva en bok, och jag är imponerad över att jag blev en av dem som fick den gåvan. Men samtidigt är det ingenting jag reflekterar över heller, för jag kan ingenting annat, medan många kan så mycket mer.I fall nu någon undrade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.