Om ett höstlov

Vi skulle ha åkt till NYC i torsdags, jag och min man. Det blev inte så, av skäl som kanske framstår som relativt uppenbara, åtminstone för vissa. Och i går ställdes dessutom själva reseföremålet in, dvs inte shoppingen, den fortskrider nog ungefär som vanligt i kapitalismens huvudstad, men NYC Marathon.

Det går säkert att tycka en hel del om det där. För oss kändes det fel att åka iväg på romantisk helg till ett katastrofområde. Och i NYC har fler människor än vanligt det ordentligt mycket svårare än de brukar. Stadens resurser behövs för att förhindra att det blir ännu värre.

Kanske tänker jag fel. Staden behöver också sina turister, hotellen sina gäster, kapitalismen sin konsumtion. Men oavsett detta, vi kunde skjuta upp vår resa och då gjorde vi det. Våra kompisar bestämde sig för att åka. De kunde inte boka om sina biljetter och har nu en trevlig helg i NYC på lite andra premisser än planerat, och inte tycker jag att de gjorde ”fel”.

Vi är alltså hemma. Istället för att vandra hand i hand på MoMa och gå på italienska restauranger och beställa in proteindrinkar så ligger jag och min man i varsitt rum i vårt alldeles egna hus med varsin dator och egna, diffusa planer på att möjligen, kanske i morgon, göra något, oklart vad. Mamma som flögs ner för att passa barnen håller barnen sysselsatta. Första dagen pysslade hon i tio timmar med tre barn utan att tappa humöret en enda gång. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel. I går och i dag har mamma spelat tjocksmock en miljard gånger med sexåringen och i morse vann mamma till och med ett parti. ”Ursäkta”, mumlade hon och delade snabbt ut nya kort. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel.

”Ska vi åka in till stan och gå på museum?” undrade hon nyss.

”I morgon, kanske”, bestämde Christophe och bytte kanal på tv-n.

Vi har helt enkelt ett alldeles underbart lov. Gör så lite som möjligt, tänder en brasa och alldeles för många stearinljus. Hyr en film, poppar popcorn och somnar lite för sent varje kväll. Jag har skrivit 25 tusen tecken på en novell som antingen är fruktansvärt tråkig och ganska pretto eller ett gränssprängande mästerverk. Vad vet jag om sånt egentligen? Men jag är glad för att jag inte är i NYC just den här helgen. Och att Christophe och jag får åka på romantisk helg en annan gång. När ”katastrof” inte betyder ”katastrof” utan att ”någon” har glömt att packa ner ”något” som ”någon” borde ha kommit ihåg eftersom ”någon annan” hade ”annat” att tänka på. Ja, ni vet vad jag menar. En ”romantisk” helg, helt enkelt.

14 reaktioner till “Om ett höstlov”

  1. Eftersom i vart fall en av er planerat att springa marathon och detta nu blev inställt i New York, kan jag berätta att marathon även hålles här i Nice…imorgon…och att ni därför är hjärtligt välkomna att göra detta här!

    Själv avser jag inte att springa någonstans, men väl gå på konsert, med Lionel Richie no less, ikväll på Sporting i Monaco. Kan bli romantiskt om jag till kl 1930 hittar lämpligt sällskap att ta med, alt. Hittar någon därefter att, ja, ta med också, typ.

  2. Eftersom i vart fall en av er planerat att springa marathon och detta nu blev inställt i New York, kan jag berätta att marathon även hålles här i Nice…imorgon…och att ni därför är hjärtligt välkomna att göra detta här!

    Själv avser jag inte att springa någonstans, men väl gå på konsert, med Lionel Richie no less, ikväll på Sporting i Monaco. Kan bli romantiskt om jag till kl 1930 hittar lämpligt sällskap att ta med, alt. Hittar någon därefter att, ja, ta med också, typ.

  3. Förstår att det inte känns rätt, det hade jag inte heller tyckt. Vara hemma är underskattat. Man behöver inte leta efter toaletten. Man kan äta när man vill. Och man behöver inte upptäcka att man glömde att ta med kudden.

  4. Förstår att det inte känns rätt, det hade jag inte heller tyckt. Vara hemma är underskattat. Man behöver inte leta efter toaletten. Man kan äta när man vill. Och man behöver inte upptäcka att man glömde att ta med kudden.

  5. Jag tycker att ni gjorde helt rätt, alla hotelrum som löparna bokat behövs till de som är utan hem i NYC, många som bott i dessa rum kastas ut pga att de som skulle ha sprungit kommer. Känns fel tycker jag. Väldigt fel.

    Att NYC behöver sin turism är självklart, kanske nu mer än någonsin men dessa turister gör inte situationen inne i stan bättre. T-banan, bussar och tåg är limiterade halva stan är avstängd och det råder brist på mat, bensin, rent vatten etc.

    Jag har en fantasi som går ut på att de löpare som är i stan, de som skulle ha sprungit, kan få möjlighet att göra något annat som är så mycket mer betydelsefullt än en Mara.

    Ge dem valet att hoppa in som hjälparbetare på någon av de många platser som så desperat är i behov av hjälp, några timmar och sen kan de väl som tack för hjälpen få en biljett till nästa års marathon. Jag vet att det är svårt – iallafall som utlänning – att få springa, det här är ett sätt att få tillbaka dessa, få extra händer som kan hjälpa till och ett förbannat bra sätt att utnyttja människor med vältränade och uthålliga kroppar.

    Själv tänker jag ta mina kids till närmsta butik, köpa upp mig på plastsäckar, tandborstar, ficklampor, batterier, strumpor och konserver. Sen åker vi ner till en truck som står och tar emot donationer. Den åker ikväll vidare till NJ och NYs drabbade med dessa. Imorgon är de här igen, kanske åker vi dit med lite kläder och filtar, gosedjur och spel. Allt för att dra vårt strå till stacken.

    Ni fattade rätt beslut Malin, kom hit i vår istället, Maken kan väl springa 100 varv i Central park istället, göra sitt eget Marathon där medan du kör Shoppingmarathon i Meatpacking! Jag guidar!

    KRAM

    1. Jag tycker också att vi gjorde rätt. Och dina goda råd och kloka tankar hjälpte mycket. Tack. Vi försöker ses i påsk, tycker jag!

  6. Jag tycker att ni gjorde helt rätt, alla hotelrum som löparna bokat behövs till de som är utan hem i NYC, många som bott i dessa rum kastas ut pga att de som skulle ha sprungit kommer. Känns fel tycker jag. Väldigt fel.

    Att NYC behöver sin turism är självklart, kanske nu mer än någonsin men dessa turister gör inte situationen inne i stan bättre. T-banan, bussar och tåg är limiterade halva stan är avstängd och det råder brist på mat, bensin, rent vatten etc.

    Jag har en fantasi som går ut på att de löpare som är i stan, de som skulle ha sprungit, kan få möjlighet att göra något annat som är så mycket mer betydelsefullt än en Mara.

    Ge dem valet att hoppa in som hjälparbetare på någon av de många platser som så desperat är i behov av hjälp, några timmar och sen kan de väl som tack för hjälpen få en biljett till nästa års marathon. Jag vet att det är svårt – iallafall som utlänning – att få springa, det här är ett sätt att få tillbaka dessa, få extra händer som kan hjälpa till och ett förbannat bra sätt att utnyttja människor med vältränade och uthålliga kroppar.

    Själv tänker jag ta mina kids till närmsta butik, köpa upp mig på plastsäckar, tandborstar, ficklampor, batterier, strumpor och konserver. Sen åker vi ner till en truck som står och tar emot donationer. Den åker ikväll vidare till NJ och NYs drabbade med dessa. Imorgon är de här igen, kanske åker vi dit med lite kläder och filtar, gosedjur och spel. Allt för att dra vårt strå till stacken.

    Ni fattade rätt beslut Malin, kom hit i vår istället, Maken kan väl springa 100 varv i Central park istället, göra sitt eget Marathon där medan du kör Shoppingmarathon i Meatpacking! Jag guidar!

    KRAM

    1. Jag tycker också att vi gjorde rätt. Och dina goda råd och kloka tankar hjälpte mycket. Tack. Vi försöker ses i påsk, tycker jag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.