Om kräkas-i-hinken-hinken och en predikan och en julgran och en väldigt bra låt

Ni vet när man städar undan kräkas-i-hinken-hinken. Trots att man vet att högmod går före fall och att kräkas-i-hinken-hinken absolut inte ska städas undan en vecka innan jul för det är bara jobbigt att behöva gå ner i källaren hela tiden för att hämta tillbaks den.

Maria höll en predikan i dag. Och jag hade velat vara där. Om inte annat för att lyssna på kloka ord om det där vi alla tänker på just nu, men som jag inte orkar prata om. Senare kanske, men inte nu.

Julmusik, ja. Vi skulle klä granen, jag och barnen, för det hade jag lovat. Och fransyskorna ville lyssna på Glees julskiva (för det är klart att Glee har gjort en julskiva och det är klart att ungarna vill lyssna på just den).

Men musiken var för hög. Och liksom för pipig. För jag kan klä gran trots att benen sviktar. Bara det är någorlunda Glee-fritt runtomkring mig. ”Stäng av”, sa jag. Och så försökte jag få bort barren på den redan ihopknölade julgransmattan. Och det var inte det att jag inte tyckte att det var mysigt att klä granen, men jag och febern och Glee och Last Christmas och så var det där med att kräkas-i-hinken-hinken stod nere i källaren… och det är väldigt långt till källaren.

Fransyskorna skruvade ner volymen lite grann. Jag vinglade upp på stegen och försökte få stjärnan på plats och tänkte att om jag bara lägger mig ner en liten stund eller åtminstone sätter mig en stund här på stegen så känns det säkert bättre sen.

Men min röv fick inte plats i stegen. Så jag gick ner igen.

”Stäng av”, bad jag. Igen.

Då bytte äldsta fransyskan musik.

”Det är min älsklingslåt”, konstaterade jag.

”Vi vet”, sa ungarna i kör. ”Alla vet det, mamma.”

Definiera alla, tänkte jag.

”Hur vet de det?” undrade jag istället.

”Du spelar den varje jul, mamma. En miljon gånger spelar du den, precis efter varandra och så sjunger du med alldeles för högt och så dansar du som en galen människa.”

Och jag log. För det är något alldeles speciellt när ungarna TYCKER saker om en. Och även en pinsamhet kan vara stämningshöjande tradition. Faktum är att pinsamheter nästan alltid är de allra mest stämningshöjande traditionerna. Julskinka, tex. Och glögg med kollegor. (Fast nej, förresten. Glögg med kollegor är bara pinsamt.)

Oavsett vilket är det VÄRLDENS BÄSTA JULLÅT.

Nu ska jag sova. Kräkas-i-hinken-hinken är upptagen från källaren och i morgon ska ni få en ny jullåt från mig.

 

 

 

 

13 reaktioner till “Om kräkas-i-hinken-hinken och en predikan och en julgran och en väldigt bra låt”

  1. Mmmm lika kär som filmen som man måste se till jul – Love Actually, förresten när som helst kan man se den. 🙂
    Annars är Mer Jul bäst, om vi nu ska ta det på svenska.

  2. Mmmm lika kär som filmen som man måste se till jul – Love Actually, förresten när som helst kan man se den. 🙂
    Annars är Mer Jul bäst, om vi nu ska ta det på svenska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.