En förhöjd upplevelse

När jag står och pressar dagens frukostjuice tänker jag på alla dessa cyberfrukostar. På facebook och instagram och allt vad det heter. De är fina, tycker jag. Jag tänker inte håna dem som tar sig tid, tänder ljus, skär frukt, ställer fram: skapar lugn och ro med relativt små medel. Tvärtom. Jag skulle – om jag fick och man på något vis skulle kunna få betalt för det – kunna framleva mitt liv iförd pyjamas, ätandes enbart en enorm frukostbuffé. Men jag skulle duscha då och då. För jisses, vad det stinker unkna drömmar och oborstade tänder på min sida om köksbordet.

Nåja.

Jag såg Skavlan i går. Twittrade under tiden. Det påminner om när jag ringer upp mamma och ser tv-program ihop med henne. En förhöjd kulturell upplevelse helt enkelt.

Om det var rätt eller fel att bjuda in Modern? Jag vet inte. Visst var det plågsamt, men hon ville uppenbarligen vara där. Om hon kan ta ansvar för det? Antagligen. Och det hade åtminstone den effekten att om någon endaste människa hade haft svårt att tro på Dotterns ganska så häpnadsväckande historia, så avlägsnades väl de tvivlen under tv-kvällen.

Rätt eller fel? JAG VET INTE! Om ”bra tv” nödvändigtvis är ”bra tv”? JAG VET INTE! Det var plågsamt. Absolut. Men om det var Omoraliskt? Jag är så tacksam om det åtminstone finns något som jag INTE BEHÖVER TA STÄLLNING TILL.

Nu ska jag duscha. Och släcka ljusen. Och dricka upp tre stycken halvfulla juiceglas eftersom mina ungar inte har förstått vilket LIVSFÖRHÖJANDE inslag den färskpressade juicen är. Eller, ungarna? Krypskyttarna, som vi kallar dem i vår familj.

(och just det där sista kanske ni tror att jag snodde av @CarolineGinner, men jag väljer istället att betrakta henne som väldigt generös. Med sina tweetar. Och, nej, jag har inte lyckats lära mig hur man länkar in sin twitter på bloggen. Men jag finns på @MalinPGiolito. Ses vi där? Vi kan glo på tv ihop.)

 

Och nu tänkte jag skryta. Min man var i Paris i går, för att jobba och för att äta middag med goda vänner. Han träffade bland annat ett par som vi åt middag med en gång för sex år sedan. Vi har inte setts sedan dess och jag minns bara dem och deras vilda fyra barn lite svagt. Under gårdagskvällen vände sig plötsligt mannen mot Christophe och sa: ”Vet du att den kvällen förklarade din fru för mig varför man aldrig ska slå sina barn. Och sedan dess har jag aldrig ens varit nära att göra det. Dessutom har jag sagt förlåt till mina barn. För något oförlåtligt, jag förstår det. Men jag kommer aldrig att göra om det. Hälsa henne och tacka. Hon lärde mig något viktigt.”

Så oavsett vad som händer nu, så har jag åtminstone gjort det. Något viktigt. Jag ska försöka komma ihåg det. Nästa gång jag sitter på någon av alla dessa franska middagar som fyller mitt liv och jag rabblar det där som jag tror att ingen jävel lyssnar på, men som jag ändå vill säga eftersom alternativet vore outhärdligt.

Jag är stolt över mig själv nu. Fan, vad bra jag är. Och så ska jag duscha. Snart luktar jag gott också.

 

20 reaktioner till “En förhöjd upplevelse”

  1. När barnet växte upp hade vi mycket nytta av det sunda förnuftet i Moderns bok. Men någonstans på vägen har man mentalt fått skilja verket från författaren.

    Och angående fransmannen (den andra): En sådan sak hade gjort mig stolt hela veckan, större delen av månaden, och delar av resten av året. Hear, hear!

    1. Jag tror aldrig att jag har känt en mer okomplicerad stolthet. Och, ja. Någonstans finns den kloka kvinna som skrev Barnaboken. Också. Människan är komplex, så är det ju.

  2. När barnet växte upp hade vi mycket nytta av det sunda förnuftet i Moderns bok. Men någonstans på vägen har man mentalt fått skilja verket från författaren.

    Och angående fransmannen (den andra): En sådan sak hade gjort mig stolt hela veckan, större delen av månaden, och delar av resten av året. Hear, hear!

    1. Jag tror aldrig att jag har känt en mer okomplicerad stolthet. Och, ja. Någonstans finns den kloka kvinna som skrev Barnaboken. Också. Människan är komplex, så är det ju.

  3. Bara läst om programmet igår, men tänkte just det, att hennes kommentarer visade på hur lite hon såg och tog hänsyn till sitt barn och hennes behov.

    Gällande de franska middagarna: F-n vad bra av dig! Världen behöver människor som stretar på på mikronivå, det är det som ger effekt på makronivå!

  4. Bara läst om programmet igår, men tänkte just det, att hennes kommentarer visade på hur lite hon såg och tog hänsyn till sitt barn och hennes behov.

    Gällande de franska middagarna: F-n vad bra av dig! Världen behöver människor som stretar på på mikronivå, det är det som ger effekt på makronivå!

  5. Vilken känsla, förstår att du är stolt! Men jag blir så nyfiken på vad du sa? Kommer du ihåg? För det måste ju ha varit något speciellt? Något som verkligen gick fram och trängde igenom föräldrarnas kulturpansar, det som gjorde att de dittills inte reflekterat över att det kunde vara fel att slå sina barn. SNälla, försök komma ihåg, jag befinner mig också i den där situationen ibland och tycker det kan vara väldigt svårt att förklara något som känns så självklart.

    1. Jag brukar säga att det som gör det hela mest svårt att begripa är att om en vuxen människa som tycker att jag bör ”sägas till” skulle ge mig (som kan försvara mig) en örfil, då skulle det vara brottsligt. Men inte om den som ska ”sägas till” är ett barn som inte kan försvara sig. Det enda som ”rättfärdigar” att man behandlar barn (men inte vuxna) på det sättet är att man inte anser att de har ett människovärde och att dessutom vuxna har äganderätt över sina barn. Det var så man för inte speciellt länge sedan rättfärdigade att en man hade rätt att slå sin fru. Hon var mindre värd och dessutom hade hennes man en äganderätt över henne.

      Det är svårt för de allra flesta att leda i bevis att en sjuttonåring är mindre värd än en artonåring. Eller att man som föräldrar äger sina barn.

      Många säger att de aldrig slår hårt utan bara tillrättavisar. Förnedringen, brukar jag undra. Om jag slår dig, hur skulle du känna då? Om din man skulle slå dig? Bara en halvlös snärt över ansiktet. Inför dina vänner?

      Alla har lätt att hålla med om att det är förnedrande att bli slagen.

      Men med det sagt, så är det ändå nästan inga som ändrar sig. De lyssnar, men det här är första gången (som jag vet) där jag har nått fram. Och det hjälper att min man kan berätta varför han aldrig slår våra barn, trots att han blev uppfostrad med hjälp av aga.

  6. Vilken känsla, förstår att du är stolt! Men jag blir så nyfiken på vad du sa? Kommer du ihåg? För det måste ju ha varit något speciellt? Något som verkligen gick fram och trängde igenom föräldrarnas kulturpansar, det som gjorde att de dittills inte reflekterat över att det kunde vara fel att slå sina barn. SNälla, försök komma ihåg, jag befinner mig också i den där situationen ibland och tycker det kan vara väldigt svårt att förklara något som känns så självklart.

    1. Jag brukar säga att det som gör det hela mest svårt att begripa är att om en vuxen människa som tycker att jag bör ”sägas till” skulle ge mig (som kan försvara mig) en örfil, då skulle det vara brottsligt. Men inte om den som ska ”sägas till” är ett barn som inte kan försvara sig. Det enda som ”rättfärdigar” att man behandlar barn (men inte vuxna) på det sättet är att man inte anser att de har ett människovärde och att dessutom vuxna har äganderätt över sina barn. Det var så man för inte speciellt länge sedan rättfärdigade att en man hade rätt att slå sin fru. Hon var mindre värd och dessutom hade hennes man en äganderätt över henne.

      Det är svårt för de allra flesta att leda i bevis att en sjuttonåring är mindre värd än en artonåring. Eller att man som föräldrar äger sina barn.

      Många säger att de aldrig slår hårt utan bara tillrättavisar. Förnedringen, brukar jag undra. Om jag slår dig, hur skulle du känna då? Om din man skulle slå dig? Bara en halvlös snärt över ansiktet. Inför dina vänner?

      Alla har lätt att hålla med om att det är förnedrande att bli slagen.

      Men med det sagt, så är det ändå nästan inga som ändrar sig. De lyssnar, men det här är första gången (som jag vet) där jag har nått fram. Och det hjälper att min man kan berätta varför han aldrig slår våra barn, trots att han blev uppfostrad med hjälp av aga.

  7. Att inte slå sina barn är, ett utmärkt sätt att lära sina barn konfliktlösning utan våld.

    Att du även lyckat förmedla detta till den gode fransmanen är stort tycker jag 🙂

  8. Att inte slå sina barn är, ett utmärkt sätt att lära sina barn konfliktlösning utan våld.

    Att du även lyckat förmedla detta till den gode fransmanen är stort tycker jag 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.