Only in America… del 3

Dag 5

Ni vet väl att om man tränar väldigt hårt så behöver kroppen återhämta sig ibland? Så är det. Därför – av respekt för min närmast elittränade kropp och mina intensivstimulerade simmarmuskler – och enbart därför, gick jag INTE upp en timme före alla andra och simmade dag 5. Inte heller dag 6. Eller dag 7. För att reser man väldigt långt så utsätts kroppen för särskilda prövningar och behöver sålunda extra lång återhämtning.

Men vi lämnar det här uttjatade ämnet ett tag. Jag menar, det här är ju ingen TRÄNINGSBLOGG. Det är ju en annan typ av blogg. En blogg som liksom allra främst definieras av att själva bloggaren så sällan bloggar. Och i synnerhet så sällan bloggar om hur (sällan) hon tränar.

Så vad gjorde vi dag 5? Jo, då gick vi på Metropolitan. Inte operan, museet. (Jag hade så gärna velat gå på operan, det är min dröm, men även drömmar har ett pris och det ligger åtminstone för min del ett litet – eller ganska stort – snäpp under vad man är tvungen att betala för sistaminutenbiljetter till det här operahuset. Det får helt enkelt bli nästa gång.)

Så vad kan jag säga om Metropolitan (museet)? Att det är ett fantastiskt museum? För det är det. Att det är roligare för vuxna än för barn? För det är det.

Men barn ska släpas på aktiviteter. De ska lära sig att känna igen Picasso och Monet, Klein och Modigliani. Anser jag. Och barnen tycker att det är lite, lite roligare när de får lyssna på audioguide och när de får ta med sig penna och papper och välja en tavla att rita av (åtminstone fungerar mina ungar så). Med Christophe är det lite knepigare. Men han är tapper och relativt väluppfostrad. Och fungerar väldigt mycket bättre om det finns fri wifi. Och det finns på Metropolitan. På Metropolitan finns också ett obeskrivligt trångt och jättedyrt kafé där man kan köpa äcklig mat som barnen vägrar att äta. Och så hade de en jätteutställning på lån från Musée d’Orsay, och det kändes helt logiskt att vi hade korsat Atlanten för att gå på vårt eget lokala hak.

(Allt blir roligare med Instagram!)

Efter Metropolitan gick vi promenad i Central Park (vackert väder, skitkallt!) och på kvällen vete fåglarna vad vi åt? Sushi? Pasta? Jag minns inte. Gud, vad min kropp behövde återhämta sig. Jag måste ha varit nära ett sorts sportsligt utmattningssyndrom.

Dag 6

Empire State Building ser ut som ”ett sunkigt hus i förorten”, enligt min dotter Elsa. Och hon har rätt. Vi konstaterade båda två att Chrystler Building ser ut som Empire State Building borde se ut. Om ni hajar. Och det mest minnesvärda med ESB var köerna. Vi stod i kö i vad som kändes som minst två timmar. Tre kanske. Enligt min man var det högst en timme. Men det enda jag kunde tänka var: hur i all fridens dar kan man stämma kärleksträff högst upp i den här anskrämliga byggnaden och springa in i sista sekund och liksom springa med andan i halsen in i hissen och liksom ännu mera andfått springa runt utsiktsplatsen (var-är-han-var-är-Tom-Hanks-var-är-Meg-Ryan?) För. Att! Det går inte att springa in i ESB. Det går icke att rusa till hissarna. It. Does. Not. Work. Myrsteg är melodin. Och sedan tänkte jag på den där rullstolsbundna? Deborah Kerr. Skulle hon möjligen få förtur i kön? Jag tror det. Om hon faktiskt hade velat springa in, så är väl hon den enda som skulle haft en ärlig chans. Om man bortser från att hon inte kunde springa. Eftersom hon satt i rullstol.

Nåja.

(Ursäkta, ursäkta, jag ska bara springa förbi här och … bort dit… och uppför… till första hissen och spring… snabbt… spring… andra hissen…”

(”Springa, som sagt, springelispringelispring… bara liksom snabbt, för en liten titt… det är en kille som jag gillar och vi skulle träffas här, sa vi, ja, högst upp, nä, inte allra högst upp men nästan… så jag tänkte, jag springer bara upp och kollar om han är där, bara lite snabbt sådär. Ok?”)

(”Maaaammaaaa, kan du bara sluuuuuuta ta så mycket fotografier och låta oss ta våra bilder av … höga hus… och… frihetsgudinnan? TACK! Och kan vi få din telefon, tack, för du har bättre kamera. Hit med den, fort, nu! Tack.” Ja. De är jätteduktiga på att säga tack, mina barn. Bara jag gör som de säger. På en gång. ”Thank you, Miss Hannigan. We love you Miss Hannigan!”)

Ungarna älskade i alla fall ESB. Deras mamma, not so much. Men jag gillade hissen, för där var det så trångt att ungarna inte kunde röra sig när jag pussade dem en miljon gånger. Inte ens tonåringen lyckades ta sig därifrån. Mycket praktiska hissar. Tyvärr gick just hissarna ganska snabbt.

Efter ESB åkte vi, förlåt, GICK VI (”det är inte alls speciellt långt, i alla fall inte i jämförelse med NY Marathon, som blablabla, är jättejättelångt och som börjar på den där bron, titta nu, där borta, nä, ännu längre bort… och sedan… och sedan… skoskav…. vätskebrist…. saltnivåerna…. blablabla….”) ja, GICK VI HELA VÄGEN till Greenwich Village och ungefär i nivå med …. faktiskt redan innan vi hade hunnit ut ur ESB låg jag i skilsmässa var jag så hungrig att jag kunde äta en häst. Vilket jag föreslog att vi skulle göra, och då började ungarna skrika och härja och du-är-ju-inte-klok-mamma, så vi hamnade på Quantum Leap, som är en vegetarisk restaurang på Thompson Street. Och där åt vi väldigt goda burgare som antagligen inte alls var gjorda på sojabönor utan på tjuvslaktat majsmjöl uppfött på penicillin eller något. Eller häst. Gott var det i alla fall.

Och jag blev mätt, lappade ihop mitt äktenskap och fick dricka upp nästan hela sexåringens milkshake. Det har sina uppenbara fördelar att ha barn som inte äter.

Och sedan gick vi lite till.

Herregud, vad trött jag var.

Shopping, dag 6.

 

10 reaktioner till “Only in America… del 3”

  1. Reser till NYC med Alexandre om drygt en vecka och sitter och far ideer och skrattar gott at din blogg – sarskilt omojligheten i att fixa romantisk dejt pa ESB:-)

  2. Reser till NYC med Alexandre om drygt en vecka och sitter och far ideer och skrattar gott at din blogg – sarskilt omojligheten i att fixa romantisk dejt pa ESB:-)

  3. Första gången vi tog med barnen till NY var de 6 och 8 år. Vi bodde nära Central Park och med oss hade vi en resväska med Rollerblades och tillhörande utrustning. Vi gick miltals hela veckan och emellanåt åkte de rollerblades i parken. De orkade hur mycket som helst men… ibland satt de och somnade vid middagarna som inte kunde intas annat än väldigt nära hotellet. Idag är sexåringen snart 20 och just nu på plats i staden för femte gången, själv denna gång med en kompis. Nyss fick jag ett sms: ”Victoria Secret gör mig fattig… och min resväska är för liten…”

  4. Första gången vi tog med barnen till NY var de 6 och 8 år. Vi bodde nära Central Park och med oss hade vi en resväska med Rollerblades och tillhörande utrustning. Vi gick miltals hela veckan och emellanåt åkte de rollerblades i parken. De orkade hur mycket som helst men… ibland satt de och somnade vid middagarna som inte kunde intas annat än väldigt nära hotellet. Idag är sexåringen snart 20 och just nu på plats i staden för femte gången, själv denna gång med en kompis. Nyss fick jag ett sms: ”Victoria Secret gör mig fattig… och min resväska är för liten…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *