Only in America, tar det aldrig någonsin slut?

Dag 11

Jo. Ni har gissat rätt! Dag elva gjorde vi slag i saken. Och! Vi gick på museum.

Nu var det nämligen dags för: Moma. Och ÄNTLIGEN (plötsligt händer det!) uppstod den ljuva kombinationen av hyfsat nöjda ungar, mycket nöjda föräldrar (det fanns wifi OCH en restaurang med mat som gick att äta), konstverk man begrep och lagom obegripliga INSTALLATIONER som ändå på något sätt satte igång något i betraktaren.

Sexåringen hajade precis vad det handlade om. Själv har jag alltid haft mina alldeles särskilda frågor kring Munch och det här okontrollerade gastandet, men dem kan vi ta en annan gång.

Den här fattade jag däremot direkt! Jag kan nämligen franska och Oof! är ett uttryck för lättnad. Av typen: snart är det över, snart får du mat/sova/åka hem till den där fantastiska lägenheten där du faktiskt inte behöver gå upp en timme tidigare än alla andra för att simma, du kan göra det på eftermiddagen också och du behöver inte simma så länge utan gå och lägga dig i den där ljuvliga hammammen (och hur stavas det?) en stund också…

Går knappast att missförstå.

Riktigt, riktigt törstig. Bakfull, kanske?

 

Den feministiska konsten var speciell för mig. En massa tankar väcktes. Bland annat fastnade jag för ett konstverk som skulle illustrera barnafödande och kroppens möjligheter att efter enorma påfrestningar återgå till sin ursprungsform.

Två tankar kom till betraktaren (mig):

1. Hur definierar vi egentligen ”kroppens ursprungsform”?

Och:

2. VAR har hon fått tag på de där nylonstrumporna? Jag KRÄVER att få veta vilket märke det är! Inte en maska, systrar, inte en enda maska!

Sedan gick vi och satte oss i ett mörkt rum och tittade på en film om konsekvenserna av andra världskriget i Japan. Och förutom att alla konstverk blir bättre av att man tillåts sitta ner och vila fötterna så var det oerhört gripande. Även om en fransk familj (inte min vill jag påpeka) reste sig upp efter ett par minuter och muttrade att ”inte fan är det meningen att man ska behöva tillbringa sin semester med att glo på en japan som käkar ris”.

(Nämen, visst, tänkte jag. Men att titta på en fransman som inte klarar av att ta sig till rätt tågperrong, DET är naturligtvis EN ren YNNEST och resultatet av en unik konstnärs skapande.)

Väldigt bra audioguider för barn hade de på Moma. Mamman uppskattade dem mycket.

Innan vi gick hem tog vi en sväng förbi ateljén där barnen pysslade medan föräldrarna grälade på tre språk (så att alla skulle kunna förstå att mamman hade rätt) och sedan gick vi hemåt. Gick. Och gick och gick och gick och gick.

(Förresten så gick vi förbi Grand Central Station också (en av dagarna, har glömt vilken). Det fick också godkänt enligt testet: ser det ut som det gör på film? Dessutom fick det extrapoäng i klasserna: ”helt gratis” och ”ett besök tar mindre än tio minuter”)

På kvällen åt vi, kanske sushi? Jag läste en bok eller två (jag läste enorma mängder på den här semestern, jetlag är på väldigt många vis bra för mig, åtminstone västerut).

 

4 reaktioner till “Only in America, tar det aldrig någonsin slut?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.