Om Husby och Park Angels

”Vad är det som händer i Husby?”, undrade min karl vid middagen.

”Jag vet inte”, sa jag.

Och så pratade vi en stund med ungarna. Om folk som slåss. Om poliser som dödar. Och om att man ska akta sig för att tro att såna här saker har några enkla svar. (Även om jag var tvungen att påpeka att man inte ska ge sig ut och slåss även om man tror att polisen har gjort fel.)

Vita medelklassjournalister försöker övertrumfa varandra i analyser. Ointressant.” Så skriver Simona på sin blogg och precis så känner jag. Möjligen med ett enda undantag.

Jag minns när Paris förorter brann. Hur svenska tidningar skrev om Den Franska Rasismen och Sarkozis misstag. Att detta var något som bara kunde hända Där. Och hur den ena journalisten efter den andra försökte överträffa varandra i att förklara Det Franska Samhället. (Och hur den ena skrivbordsromantikern efter den andra avfärdade Pontus Herin som en enkel kolonialist.)

Hur skulle jag kunna veta vad som händer i Husby? Utan att ens komma in på mitt privilegierade vuxenliv så kan jag berätta att jag är uppvuxen i Djursholm. Den förort över vilken solen alltid skiner, åtminstone på sätt och vis. Jag minns att vi minsann också utsattes för ligism. Det var ett gäng, säkert fyra stycken grabbar med halvlångt hår och hål i ena örsnibben, som kom heeeela vägen från livsfarliga Näsby Park för att ställa sig utanför våra fester och varmköra sina mopeder så att det luktade diesel och pappas parfym hela vägen in till inomhuspoolen. Jag vill minnas att de hette Park Angels, ungefär som Hells Angels fast nästan tvärtom. De spred minsann skräck ska ni veta.

Och så fanns det ju Försummade Barn även bland oss. En unge i klassen hade exempelvis föräldrafri fest och dagen efter så ringdes det runt för att när föräldrarna kom tillbaka kunde de konstatera att det fanns en reva i spindelväven i vinkällaren. Och på föräldrakrismötena som följde fick det medges att vi åtminstone hade förvånansvärt bra smak för att vara fjorton år gamla.

Nej, jag vet, jag borde inte skämta om sånt här. Det här är allvar. Jag vet.

Men om ni vill att jag ska säga något klokt om Husby så måste jag göra er besvikna. Jag kan inte.

Jag håller bara på att BLI GALEN PÅ ALLA DESSA JÄVLA FÖRSTÅSIGPÅARE SOM HAR EN FÖRKLARING till något som de antagligen aldrig har varit i närheten av. OCH ALLA SOM VET VEM SOM HAR GJORT FEL (polisen, föräldrarna, soc, politikerna, vadfansomhelst). Till dem vill jag säga: HÅLL KÄFTEN.

Och: trevlig helg!

 

7 reaktioner till “Om Husby och Park Angels”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.