Aaron och jag

Jag har en plan. Den går i korthet ut på att jag ska bli romanförfattarnas svar på Aaron Sorkin. Jag tänker nämligen (innan jag dör) skriva romaner med lika smarta och roliga dialoger, med lika helvetiskt jävla spännande arbetsgruppsmöten och lika rörande politiska sanningar grundade i en förståelse för hur samhället faktiskt ser ut.

Om jag vore Guillou hade jag sagt att det är för att jag är den enda nu levande författaren som har kapaciteten att göra det.

Eftersom jag är jag försöker jag istället lägga band på mitt (verbala) storhetsvansinne och göra så gott jag kan. Siktar man mot stjärnorna hamnar man nämligen som bekant kanske i en tv-soffa och får berätta om ”hur det var att växa upp med Grabbarna på Fagerhult”. Men vi skiter i det nu. Vi kan prata om hur missförstådd och underuppskattad jag är är en annan gång. Nu tänkte jag istället berätta lite om boken jag skriver.

Eller, vänta. Först. Aaron Sorkin.

The Newsroom, säsong 1 gjorde mig besviken. Inledningsscenen är klassisk. Men sedan går det snabbt utför. Alla dessa våp… jag har inget direkt emot våp (fiktiva sådana), men de ska helst färdas ensamma. I grupp blir de jävligt påfrestande. Och. Alla dessa kärleksbekymmer, herregud, det känns som om det inte finns en enda karaktär i hela serien som inte är olyckligt kär. (Utom Jane Fonda, som också är det enda icke-våpet…) Jag har inget emot kärleksbekymmer (fiktiva sådana), men Sorkins styrka ligger i smartheten, inte i relationsdramat.

Nu ser jag Säsong 2.

Bättre. Jag har tre avsnitt kvar. Men kan redan konstatera: mycket bättre. Jag blir fortfarande irriterad på att kvinnorna måste vara så våpiga, även om alla är smarta. Det här gäller alla Sorkins kvinnor, de är smarta och samtidigt våp (fick jag gissa så är hans kvinnoideal Jessica Rabbit ”I can’t help it, I am just drawn this way”, vilket ju är kul, men SOM SAGT, lite variation hade varit ännu roligare). Han borde titta på Orange is the new black och få lite inspiration. Men. Ingen kan få siffror och statistik att låta sexigare än Sorkin. Ingen kan få politik att bli lika gåshudsframkallande som Aaron Sorkin. Och ingen kan spika one-liners som han. En roman- och manusförfattare som Cormac McCarthy, som också gillar ”smart” dialog misslyckas t.ex. med detta. Hans dialoger funkar på papper, men låter påhittade på vita duken. Snygga, välformulerade, men när man hör dem tänker man bara att ”folk pratar inte så” (möjligtvis på teaterscenen, men det gills inte). Aaron Sorkins dialoger är egentligen minst lika ”fejkade”, möjligen mer. Men de skaver inte. De går rakt in i solarplexus. (Och så roliga.) Och personerna låter som man själv skulle göra om man faktiskt kom på det man borde säga, just i själva stunden och inte ett halvt dygn senare precis innan man ska somna. De är precis så smarta som man tycker att man egentligen är. Och med ”man” menar jag ”jag”.

Ni kanske inte tycker att det verkar så, men arbetet med min fjärde roman är igång. Skrivandet har inte kommit så långt, men jag tycker nog att det känns som om nästa bok snart har ramen på plats. Det här tar tid för mig. Jag är ingen snabbskrivare och förarbetet är fruktansvärt krävande (nej, jag pratar inte om research). Länge (fem år, kanske?) har jag vetat att den här historien har kapacitet att bli så ruggigt bra, jag är livrädd för att slarva bort det.

Samtidigt är det november. Vilken jävla månad det är.

Nu ska jag skriva. Ni får föreställa er ett foto på massvis med papper över ett gigantiskt bord med pilar, anteckningar och annat supersmart som snart kommer att kokas ner till Världens Bästa Roman.

PS. Det blev kanske inte så mycket om boken jag skriver. Vi får ta det nästa gång. Men den är än så länge ganska våp-befriad. Däremot finns det en äldre, vit, bitter man i en av huvudrollerna. Han är advokat. Och alldeles oemotståndlig.

PPS. Uppdatering: I originalversionen av det här blogginlägget kallar jag alltså Sorkin för Spelling. För att liksom understryka vad som händer när man försöker lägga ribban så högt man kan. De har ju våpen gemensamt i alla fall. Spelling och Sorkin.

 

8 reaktioner till “Aaron och jag”

  1. Skit i Aaron och sätt dig ner och skriv. Hur länge ska jag egentligen behöva vänta på nästa bok? Vavava?!
    Skönt dock att du inte tar med några våp, de är så tröttsamma. Överlåt det åt gubbarna.

  2. Skit i Aaron och sätt dig ner och skriv. Hur länge ska jag egentligen behöva vänta på nästa bok? Vavava?!
    Skönt dock att du inte tar med några våp, de är så tröttsamma. Överlåt det åt gubbarna.

  3. Kära Malin,
    Jag måste bara tala om att jag har läst ut Gillian Flynns ”Mörka platser” nu. Om inte du hade tipsat om den hade den aldrig drabbat mig. Den är kanske det mest spännande jag läst, och samtidigt en sån språklig njutning. Tänk att komma på att en jazzlåt ”… lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning.” Bara för att nämna en enda fullträff av alla som tickar in på varenda sida. Plus de fantastiska miljöerna. Och storyn. Snart måste jag kolla på Orange is the new Black också, för nu har du blivit min guru när det gäller vad man Måste Se och Läsa. Fast jag avskyr TV ochNetflix inte funkar på vischan hos oss. Tack hur som helst för Gillian FLynn. Katinka

  4. Kära Malin,
    Jag måste bara tala om att jag har läst ut Gillian Flynns ”Mörka platser” nu. Om inte du hade tipsat om den hade den aldrig drabbat mig. Den är kanske det mest spännande jag läst, och samtidigt en sån språklig njutning. Tänk att komma på att en jazzlåt ”… lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning.” Bara för att nämna en enda fullträff av alla som tickar in på varenda sida. Plus de fantastiska miljöerna. Och storyn. Snart måste jag kolla på Orange is the new Black också, för nu har du blivit min guru när det gäller vad man Måste Se och Läsa. Fast jag avskyr TV ochNetflix inte funkar på vischan hos oss. Tack hur som helst för Gillian FLynn. Katinka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.