En stark kvinnlig huvudkaraktär

Jag läser i Expressen om Emma Thompson och hennes kommande film om Mary Poppins. Hon berättar att hon hade letat länge efter en film som hon kunde göra med Tom Hanks (varför då, kan man fråga sig, men det gör vi inte nu) men det hade varit svårt för att de enda roller kvinnor tillåts få är romantiska komedier. ”Det är inte som att jag har samma valfrihet som Brad Pitt”, säger hon.

Och när jag öppnar Netflix för att kolla om det är något kul jag inte har tid att se så hittar jag det här.

Jag fattar inte vad du menar, Emma? Det VIMLAR ju av ”filmer med stark kvinnlig huvudkaraktär”. De har platta magar, de får se allvarliga ut bakom Kärlekens slöja, de får hänga med Prinsen, de får bli insnurrade i hundkoppel och så får de rädda det lutande kaktornet! HURRA! Och då har jag ändå bläddrat bort alla hundratals filmer i vilka de får… JUST DET! GIFTA SIG!

(Den där första filmen, som ser ut som en porrfilm om en barnvakt, hoppas jag ÄR en porrfilm om en barnvakt även om den listas som en ”romantisk komedi”, men jag har inte hunnit se mig igenom den där swishswoshsekvensen som spelas upp så att man ska veta att nu-kommer-själva-filmen-snart-swish-swoooooosh… så jag kan tyvärr inte säga mer än att huvudrollen spelas av en Stark Kvinnlig Huvudkaraktär med remarkabelt platt mage. Hon är verkligen gått IN i sin roll, LEVT sin karaktär… så där som Tom Hanks brukar göra.)

Och apropå kvinnor. Har ni sett det där Pantene-klippet om hur kvinnor uppfattas? Ignorera bruden med det blanka håret och Louboutinpjucken. Koncentrera er på studien de pratar om. Samma studie som de använder skriver Sheryl Sandberg om i Lean in (ni har väl läst den? Läs den!). Och när jag hörde talas om den där studien första gången tänkte jag att herregud, det är precis så jag beskriver mig själv: översittare (bossy), arrogant (pushy), självisk och exhibitionist (show-off). Jag beskriver mig inte som fåfäng, för det är jag inte. (Inget blankt hår, sällan höga klackar.) Men det andra. Jag. Vill man komma någon vart som kvinna får man vänja sig vid att bli förolämpad. Och det enklaste sättet är att övertala sig själv om att det är något bra. Att det inte får vara ett mål att bli omtyckt.

Men ibland blir man trött.

I går vid middagsbordet berättade Christophe att han gått in till en kvinnlig kollega och ursäktat sig för att han inte hade sagt ifrån när en person sagt till henne under ett möte att han hoppades att hennes son kunde vara utan sin mamma under några veckor. Hon hade också börjat gråta. Inte på mötet, såklart, men när Christophe gick in på hennes kontor, stängde dörren efter sig och sa förlåt. När han sa att han borde ha sagt – där och då – att hon knappast ska behöva skämmas för att hon är mamma och gör ett sjuhelvetes jävla bra jobb.

Min elvaåring tittade på mig.

”Varför gråter du, mamma?” viskade hon.

”Jag är bara lite trött”, försökte jag. Och grät ner i servetten. ”Det har varit lite mycket på jobbet och så.”

Och så vill jag ha kollegor som Christophe.

 

 

 

En kommentar till “En stark kvinnlig huvudkaraktär”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.