Om kroppen och knoppen och hälsan och feber

Efter knappt två veckors feber som kommit och gått bestämde jag mig för att det var dags. Att börja träna igen. Det är vår och jag vill också blomma. Och oavsett vad ni läser på nätet så är det inte fult att vilja vara fin och definitivt inte dumt att vilja gå ner i vikt om man behöver det.

Alla, och med det menar jag faktiskt alla, vet att hälsovinsterna med att gå ner i vikt – även om man bara är lite överviktig och inte (ännu) spelar i samma liga som Gilbert Grapes mamma – är närmast oslagbara.

Och det har ingenting med samhällets skönhetsstress att göra, det där som får folk att vilja se ut som uppblåsbara Barbara. Jag vill inte se ut som uppblåsbara Barbara. I synnerhet inte när hon är uppblåst. (Det är något med att ha en ventil mellan lealösa ben och den där fiskmunnen som inte känns helt ok.)

Nej, jag tänker inte säga något om den där bloggande skådisen och hennes förhållande till sin kropp. Ännu mindre tänker jag säga om hennes förhållande till en viss blåbärssoppa.

Så jag tränade. Redan när jag var färdigombytt svettades jag. Men då kunde jag knappast dra mig ur så jag torrsvalde en ipren och började springa. Jag höll på i exakt 25 minuter. Sedan tog jag mig med viss möda till toaletten. Där kräktes jag.

Nästan precis hela jag tänkte (när jag stod lutad över det vita porslinet): det här var en dum idé. Jag är fortfarande sjuk. Jag borde inte ha tränat i dag. En pytteliten del av mig tänkte: träna 25 minuter OCH kräkas måste motsvara ungefär 50 minuters träning. BRA jobbat Malin.

Att ingen blåbärssoppa vill profitera på mitt komplicerade förhållande till min egen kropp är närmast obegripligt.

10 reaktioner till “Om kroppen och knoppen och hälsan och feber”

  1. Fast om jag förstår saken rätt så är det inte alls självklart det där med hälsa och gå ned i vikt.

    Inte att jag missunnar dig jogging, kräkningar och en HÖGST EVENTUELL viktnedgång.

    Mer piller åt folket.

    1. visa mig EN trovärdig undersökning som visar att hälsan inte förbättras om en överviktig person går ner i vikt.

  2. Fast problemet är ju att du inte vet vad du mäter. Många som går ner i vikt lägger om maten, motionen, hela livsstilen. Hur vet vi då vad som ger hälsovinsten? Det man sett är att det är bättre vara en tjockis som rör sig än en stillasittande smalis. Och att för mycket salt är farligt. Jag tror faktiskt att det är det enda vi vet helt säkert. Rönen ändras hela tiden. Har du läst Julia Skotts Kroppspanik? Jag tror att hon hänvisar till aktuell forskning i den.

  3. Jag vet inget säkert om man blir friskare av att gå ner i vikt. Men jag vet helt tvärsäkert hur mycket bättre man MÅR när man blivit av med 10 – 15 – 20 kg. Jag har hållit vikten i tre år nu, + – 5 kg. Snudd på det bästa jag gjort i mitt 60+ åriga liv. Njuter varje gång jag hoppar – från en sten eller från båten. Njuter varje gång jag drar upp benen under mig i stolen och får plats att sitta i kors. Njuter av att utan problem få plats i kajaken. Njuter av att ha skärp i jeansen och kunna stoppa ner skjortan innanför byxorna. Och så vidare. Och när man MÅR bättre blir man gladare och vackrare och snällare.
    Så jag håller med dig. Gör det. Du kan!

  4. Kan inte låta bli att säga en sak till…eller två. Efter minus 15 kg kunde jag skippa en blodtryckstablett. Och har perfekt blodsockervärde, till skillnad från min diabetesdrabbade, överviktiga lillasyster.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.