Om målbilder och stela leder

Känslan när man läser något man skrev för flera år sedan och tänker att ”fan, vad bra jag är” och sedan omedelbart därefter att ”jag kommer aldrig att kunna skriva något sånt igen”. Det är inte en odelat bra känsla. Faktum är att det är ganska nedslående.

Förr i världen, låt oss säga förra året, kunde jag tänka ”så där som den där skådisen/musikern/advokaten/gympaläraren/kompisen/människan skulle jag vilja se ut”. Nu kan jag titta på två år gamla foton av mig själv och tänka att ”så DÄR skulle jag vilja se ut igen”. Inte heller en odelat bra känsla. Ganska nedslående, faktiskt.

Jag vet att det bara är en känsla. Att det egentligen har tagit exakt fyrtiotre år och elva månader att bli så här gammal. Men det känns som om det gick så snabbt på slutet. (Och! Ja. Jag vet också att det här förhoppningsvis inte är ”slutet”. Att – om jag har tur – så kommer jag att kunna se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Åh, så UNG jag var. Åh, så rörlig i kroppen.” Inte heller en odelat bra tanke. Trots det optimistiska anslaget.)

Christophe undrade häromdagen om jag känner något i kroppen av all min träning. Vad han ville veta var om jag har gått ner i vikt, men han har varit ihop med mig tillräckligt länge för att inte fråga något sånt. Svaret är att DET ÄR KLART ATT JAG KÄNNER NÅGOT I KROPPEN. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Den värker. Överallt. Jag har KONSTANT träningsvärk. Går ner i vikt gör jag däremot inte. Det spelar mindre roll, faktiskt. Eftersom jag faktiskt är i en liten smula bättre form i dag än jag var för ett halvår sedan.

Jag tror att den äntligen är här, min fyrtioårskris.

Äntligen?

 

Inte två år sedan. Inte målbilden. Men fotot är taget på Christophes 30-årsdag och jag tyckte att jag var tjock. Jag tyckte faktiskt det. Där och då. Nu och all tid däremellan.

Nedslående.

I min egen soffa

Sitter (förlåt, ligger) i min egen soffa. Jag kom hem för några timmar sedan och i morgon kväll åker jag härifrån igen. På fredag förmiddag ska jag prata på Tibble Gymnasium, inbjuden av en gammal klasskompis som är lärare. På fredag eftermiddag ska jag till Mariefred, Martina Haag och jag inleder vår Sörmlandsturné där. På lördag ska vi till Strängnäs och Eskilstuna, sedan tar jag en paus för att umgås med min familj, ända till måndag morgon då jag tar flyget till Sundsvall för Bokens afton hos en av mina absoluta favoritbokhandlare. På tisdag ska jag till Ekerö bibliotek och sedan – morgonen därpå – ska jag tillbaka till Bryssel, lönearbetet och den egna soffan. Och barnen.

Jag räknar med att mina krokusar har slagit ut när jag är tillbaka.

Varje gång Amelia landar i brevlådan blir jag lika glad. Och så bläddrar jag fram min sida. Och läser den två gånger. Kanske tre.

Munnen den ska skratta och va’ glad

Jag har flugits till Sverige. Det går inte att uttrycka sig på något annat vis. Christina på Pirat har bestämt sig för att ägna all sin vakna tid åt att göra mig känd. Sverige behöver min röst, svenskarna borde läsa mina böcker, och jag är tvungen att rätta mig efter det.

Om någon timme sänds min första intervju, det är Björn Jansson som beviljats audience i syrrans kliniskt välstädade bostad. Lyssna gärna ni som kan 12.30 P4 Stockholm.

I eftermiddag och kväll spelar jag in Skavlan. Se gärna på det ni som kan. Det sänds på fredag kl 21 i svt1 och därefter i svtplay.se.

Senare på kvällen hoppas jag att hinna förbi Amelia för att hämta upp det första numret av NYA Amelia där jag inom kort debuterar som grinig läsinspiratör.

I morgon fredag intervjuas jag för en klassisk, blank vänsterblaska. Jag räknar med att lämna mina Loubotinpjuck hemma, komma osminkad och feministiskt överviktig. När intervjun är avklarad skall jag förflytta mig till ett hemligt möte med spännande kvinna för att lyssna till utmaningar som hon planerar för mig. Därefter åker jag till Robert Aschberg och hänger lite med honom i Radio 1 mellan 17 och 18.

Lördag är stjärnans vilodag. Det är då hon ligger på sin mors soffa och gråter för att hon ignoreras av all pappersmedia, för att hon är missförstådd och för att livet är … hrm… orättvist. Söndag är hon med i TV4 Nyhetsmorgon. Sedan åker stjärnan hem och granskar sina försäljningssiffror.

Bortom varje rimligt tvivel. Ni har väl inte glömt att det är så min nya bok heter. Den som – om livet vore rättvist – hade legat etta på varje tänkbar försäljnings- och kritikerlista.

Jag behöver förresten en agent. För på det här viset kan man inte hålla på och prata om sig själv.

 

 

Liz och Amanda – om Babel och fina klänningar

Liz undrar hur det går med Babel-övertaget? Hon har många luckor i kalendern. (Och borde snart sätta sig i ett tjog tv-soffor eftersom hon inte bara är hyllad poet utan dessutom kommer med sin andra barnbok.)

För er som undrar vad nu detta betyder kan jag berätta följande. När Babel letade ny programledare så tyckte jag att jag skulle bli programledare. Jag har visserligen ingen erfarenhet av att leda tv-program, eller av att intervjua författare, men jag är ju … hrm… en festlig typ som … tycker om att se sig själv på tv. Liz tyckte att jag skulle bjuda in henne som min första gäst.

Svaret på Liz fråga måste bli att Babel märkligt nog verkar klara sig utan vår hjälp. Eller åtminstone mig.

Amanda (alla har en bok) undrar: Har du köpt några snygga klänningar på sistone?

Svaret är: Nej. Jag har ju inte det. Däremot fick jag en väldigt fin bok på posten häromdagen:

(Jag har faktiskt en väldigt fin hög med böcker skrivna av bloggvänner. Snart ska jag skriva ett helt inlägg om just precis dem och innan vintern kommer ska jag också börja läsa…)

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan MIG. Och mina klänningar.

Eftersom det är du, Amanda, ska du nu få se mina absoluta favoritklänningar. (Och eftersom jag gärna utnyttjar varje möjlighet att få visa upp mina fina, nya pressbilder…)

Först ut är en klänning från COS, min favoritaffär. Jag köpte den i svart (den kostade kanske 79 EUR?), för mer än två år sedan (för jag hade den på bokmässan 2010).  Det är nog den mest smickrande klänning jag äger. Halvlång ärm, båtringad (heter det så?), något himla bra halvstretchigt tyg och en himla bra längd (precis på knät). Så något år senare köpte jag den i brunt också. Och den bruna är inte riktigt lika snygg, men nästan. COS. Affären.

 

 

Sedan har jag en lyxklänning att visa upp också. En DvF köpt på 70% rea för något år sedan (den var dyr ändå). Men den är verkligen smashing. Alla brudar med tits & ass och allt det som gärna följer med på köpet passar i DvFs tvångströjemodell.

Alla passar inte i dem lika bra som jag gör, men man kan inte få allt här i livet:

Det var en gång en blogg

Det börjar så sakteliga ordna upp sig med tekniken på den här bloggen.

När jag kom hem i går efter en vecka av blötsnö och lycka satte jag mig framför tv-n och läste. Min egen blogg. Och jag drabbades av något som borde hamna någonstans mittemellan en mycket primitiv självgodhet och en lite mer komplicerad stolthet. För det fanns en tid då jag var ganska bra på att blogga. Eller, nja, det kanske inte är helt sant. Just blogga har jag nog aldrig varit speciellt bra på, men jag har skrivit en del underhållande grejer på bloggen. Kanske skulle jag försöka göra det igen.

Men jag känner mig lite vilsen, faktiskt.

Var ska vi börja?

Min resa ut i världen?

För inte alls länge sedan fick jag en agent. Hon heter Carina och arbetar på Pontas agency. I dag skriver de på sin blogg:

”Malin Persson Giolito – a name to remember. The Pontas Agency is representing internationally the work of Swedish author Malin Persson Giolito. We have just sold Dutch rights of her latest novel Only a Child to Uitgeverij De Fontein and the interest is growing among publishers and film producers.”

Jag gillar Carina.

Veckans citat

Om drömmar:

Drömmar är som bäst när man sover, men förverkligar man en dröm eller eller två så överlever man säkert det också. Om man har tur.

Vem som sagt det? Yours truly, naturligtvis. I senaste numret av Yourlife.

IMG00110-20100808-1451

För tre månader sedan, på en strand i Bretagne. Avlägset, men ingen dröm, för det hände på riktigt.

Skönhetstips

Man kan kalla mig för mycket, men jag är knappast vacker. Däremot är jag faktiskt inte speciellt rynkig, trots min imponerande medelålder. Jag tror att jag har kommit på vad det beror på. Så håll i hatten, här kommer dagens tips: Orka aldrig sminka av dig.Släpa dig direkt från tv-soffan till sängen. Utan att passera tvål och vatten. För att sova med underlagskräm och puder smutsar kanske ner kudden, men det bibehåller åtminstone fukten på ett oslagbart vis. Kombinera gärna med ett par kilos övervikt för ett ultimat resultat och den rätta, plufsiga (men hyfsat orynkiga) looken. Att man aldrig blir av med tonårsfinnarna får ses som en julbonus.

acne

Damn, I am good!

Saxat ur dagens spampost:

Bad credit loans säger:

”This is a genuinely good read for me, Must admit that you are one of the finest bloggers I ever saw.Thanks for posting this educational blog post.”

Home remedies for toenail fungus (!) tycker också att jag är bra:

”That is some inspirational stuff. Never knew that opinions could be this varied. Cheers for all the enthusiasm to offer such handy information here.”

Men allra mest … uppmuntrande är det att Cure for genital warts (behöver ni länken är det bara att skriva ett mejl så vidarebefordrar jag) har hittat hit. Och det är inte sista gången:

”I will visit your web site regularly for some latest post.”

Hurra! I will never be lonely again.

vårta

Göran Hägglund, vill du ha en bok?

Det var ett tag sedan jag la ut recensioner av min alldeles utmärkta och alldeles snart bortglömda roman Bara ett barn. Möjligen för att jag – tro det eller ej – inte har googlat mig själv på väldigt, väldigt länge.

Men så var det någon som berättade om vad som sägs på den utmärkta tips-sajten trevlighelg.se.

Lena skriver:

”Ja, jag har läst den två gånger. Första gången sprutade tårarna andra gången ville jag bara slå någon på käften, riktigt hårt. Men den som orkar ta sig igenom ”Bara ett barn”, blir rikligt belönad för illamåendet. Det finns hopp. Ett hopp om mänskligheten och om en lite bättre värld.”

Från denna lilla ”teaser” kan man klicka vidare till recensionen. Under rubriken ”Den här boken måste ni omedelbart läsa – Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund!” står det så här:

”När författaren, Malin Person Giolito, skulle tillbringa ett avundsvärt, glassigt år i Toscana som lyxhustru åt sin make och omvårdande hemmamamma till sina tre barn valde hon inte att gå på kurs i italienska och italiensk matlagning. I stället satt hon sig ner på verandan och skrev en bok.

Men det blev inte en berättelse om hur det är att leva i Italien. Inte heller blev det en kokbok med piffiga recept. I stället valde hon att skriva en roman av det allra värsta slaget. Om fysisk och psykisk barnmisshandel. Tyvärr, höll jag på att säga, är språket så levande och verkligt att man blir spyfärdig. Jag tappar hoppet om tillvaron, om människan och om framtiden. Nästan.

Det finns faktiskt ljuspunkter. Och det är detta som till slut framkallar livslusten, både hos läsaren och huvudpersonen igen. ”Bara ett barn” är en bok jag varmt rekommenderar. Men ni är förvarnade – det kommer att bli jobbigt.

Och förresten, Piratförlaget, ni har väl skickat gratisexemplar till Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund. Inte för att de någonsin kommer att läsa boken. Men för att de aldrig ska kunna säga att de inte fick chansen!”

Tack Lena. Det är faktiskt ingen dum idé.

baraettbarn_inb_pre