Till min man…

Hej älskling.

Kommer du ihåg våra kärleksbrev? De vi skickade när jag pluggade i Brygge och du arbetade i Luxemburg, vi pratade på telefon varje dag, träffades varje vecka. Ändå skrev vi. Vad skrev vi? Sånt som man skriver, antar jag. Jag saknar dig. Älskar du mig?

Du hade lärt dig på din svenskkurs att ”lilla gumman” och ”lilla gubben” var sådant som älskande kallade varandra. Så din Saab fick heta Lilla gumman. My darling Clemmie, skrev Churchill till sin fru. Dina brev till mig började alltid likadant: Lila Guben. Det var jag. Lila Guben.

Victor Hugo lade en blomma i ett brev till Léonie Briard. Voici une fleur que j’ai cueillie pour toi. Elle t’arrivera fanée, mais parfumée encore. Visa mig blomman om trettio år, uppmanade han henne. Dina brev var inte parfymerade, men du skickade mig listor på rättsfall du tyckte att jag borde läsa. Med läsinstruktioner. Jag tänkte att jag ska visa dig dem när du fyller sextio. Och ibland skrev du på vers. Jag skrattade och sa att allt faktiskt rimmar på franska. Men en av dina dikter vek jag ihop och la i plånboken.

Georg Sand skrev till synes kyska, välformulerade brev till Alfred de Musset, men om man bara läser första ordet i varje mening, eller varannan rad, så framträder något helt annat: ta mig! Jag är trång och djup och väntar på dig. Det närmsta jag någonsin kom kodade budskap var mina innovativa böjningar av franska verb.

För sexton år sedan flyttade vi ihop. Om det var den gemensamma postadressen, våra första mobiltelefoner eller det nyfödda internätet som fick oss att överge breven det vet jag inte.

Cat: my cat: If only you would write to me: My love, oh Cat. Så skrev Dylan Thomas till sin fru när han var ute på turné och läste sina dikter. När jag åker bort för att kränga böcker skickar jag kanske ett sms i vardagsstackato. Häng tvätten! Nora har rättskrivning. Brödet slut. På email skickar du mig kalendernoteringar över allt vi ska göra. Plikter, organisation. Jobbet, middagar med vänner, barnens konserter och aktiviteter. Men vi skriver aldrig kärleksbrev till varandra längre. Ska jag oroa mig för det?

Jag saknar dig. Älskar du mig?

För alltid –

din Lila Gube

(Tidigare publicerad i Vi Läser)

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Att ta skit. Och bli rik.

Jag får ett reklammejl. Det informerar mig om att ”månadens säljbok” (nej, jag tänker inte kommentera grammatiken och jag tänker inte ironisera över att detta … epitet… fästs vid en produkt som riktar sig till en läsande publik) är ”Ta skit! Och gör det till guld.”

Det är en bok av någon som vill lära oss att – just precis – ta skit. Från chefer, kunder, familj och vänner. Den här skiten ska sedan – just precis – göras till guld. Som i pengar. Rikedom. Ekonomisk framgång.

Det låter ju onekligen spännande.

Som författare är det dessutom busenkelt att ”Ta skit!” Det enda man behöver göra är att gå in på närmaste bokförsäljningssajt av typen adlibris eller bokus och ge sig på läsarkommentarerna. Det krävs inte mer än ungefär fem läsare (tro mig, för det är ungefär så många jag har, åtminstone känns det så) för att man ska kunna glädjas åt den typen av läsarkommentarer som skrivs av den typen av läsare som är, hur ska vi säga, mycket raka och tydliga i sin kritik.

Ettor och femmor delar de ut. Aldrig treor. De befinner sig aldrig i mellanmjölkens land. Och du får alltid en etta.

”Obegriplig. Det tråkigaste jag har läst i mitt liv.”

”Den här författaren är sjuk i huvudet. Jag vill inte ens ha den här boken i mitt hem.”

Är några av mina favoriter.

Ta skit, alltså. Check.

Det som väl ter sig som lite mer oklart är exakt hur jag ska förvandla denna avföring till en högre inkomst. Rent konkret. Men jag får väl lov att läsa boken, förlåt, månadens säljbok först innan jag ger upp.

 

 

Att skriva kräver ett visst skrivande

Det är nytt år. Nyårslöftena desamma.

Skriva klart boken. Och det där andra. Om hälsan och familjen och humöret och ambitionerna att ”göra något”. (Åh, så nedslående.)

Jag skulle så gärna vilja ha varit en sån där som använder tandtråd varje kväll. Men jag tror att det tåget har gått. Bettskena. Det får hamna på att-göra-listan för 2014. Bettskena och terapeut. Eller ”eller terapeut”. Jag börjar med bettskenan.

Men framför allt vill jag lova att göra det jag faktiskt kommer att klara av att genomföra: skriva klart boken.

Jag borde ju ha fått kläm på det här, det blir ju min fjärde (åh, ett litet pirr i magen där, jag har skrivit tre romaner, en är till och med riktigt bra, stolt borde jag vara, faktiskt!).

Kanske borde jag ge mig själv några skrivråd?

Det vore ju en uppiggande omväxling. Att få goda råd ifrån någon som inte säger emot hela tiden.

Jag gillar i och för sig att läsa andras skrivråd. Elisabeth Georges Skriv på! är en bibel i sammanhanget. En grundkurs i dramaturgi och arbetsdisciplin. Läs den!

Simona Ahrnstedt, min högt respekterade kollega i den rosa branschen, gav sina råd för ett par dagar sedan. ”Ha roligt när du skriver”, skriver hon. ”Roliga aktiviteter är självförstärkande.”

Ha roligt? Tillåt mig småle cyniskt.

Redan där tänker jag att min version måste bli ”Var inte rädd för att må dåligt när du skriver. Gör det ont att skriva gör det antagligen ont att läsa. Och då är du något på spåren.”

Jag mår skitdåligt när jag skriver. Enda gången jag mår sämre än när jag skriver är när jag inte skriver.

Och apropå Simona minns jag att hon någon gång har skrivit något i stil med att hon tror att folk som skriver om elände antagligen har ett alldeles obegripligt förträffligt liv. Om jag förstod henne rätt så tror hon att deckarförfattare liksom går runt hela dagarna och pratar med gullig röst, har ett inomäktenskapligt kärleksliv och dekorerar cupcakes med sina en komma nio stycken barn av vardera sorten för att sedan fantisera om seriemördare för att inte implodera som en reaktion på de välsorterade linneskåpen.

Ha! skulle jag vilja svara Simona på det. Cupcakes är SÅ 2012.

Och så skulle jag vilja citera Gillian Flynn:

”the number of mystery and horror writers I’ve met who are just the sanest and the nicest people … it’s crazy. Maybe it’s because the writing gets something out of the system? It seems like the darker the books are, the nicer the person is.” She narrows her eyes. ”People say it’s the romance writers you’ve got to watch out for.”

(Vi får göra paus för en kort förklaring. Jag gillar Simona. Hon är en av de mest produktiva, ambitiösa och seriösa författare jag känner. Hon har en genomtänkt plan, känsla för dramaturgi och passion för det hon håller på med. Jag har sagt det förr, med rätt stöd från förlag och agent kommer hon att gå precis hur långt som helst. Hon påpekar också att det som är skrivråd för vissa är inte bra råd för andra. Så jag tror att hon och jag är överens om att vi inte behöver vara överens om hur och vad man ska skriva, bara man gör det ordentligt.)

Dessutom är det bra skrivråd. Särskilt det sista.

Mina skrivråd till mig själv är följande:

1. Skriv.

2. Försök släppa tankarna på vad som ska hända MED boken när den väl är klar. Bara skriv.

3. Var inte så förbannat genomtänkt hela tiden. Bara skriv. Släpp sargen. Åk på hela banan. Skriv för helvete.

PS. Så här precis efter nyår är ni fler än vanligt som hör av sig till mig för att ni vill att jag ska läsa ert manus och ha synpunkter. Tack. Det är smickrande. Men jag har tyvärr inte tid. För jag måste försöka ta itu med att sätta mina skrivråd i verket. Skriva, typ.

Cupcakes. Bah!

 

Aaron och jag

Jag har en plan. Den går i korthet ut på att jag ska bli romanförfattarnas svar på Aaron Sorkin. Jag tänker nämligen (innan jag dör) skriva romaner med lika smarta och roliga dialoger, med lika helvetiskt jävla spännande arbetsgruppsmöten och lika rörande politiska sanningar grundade i en förståelse för hur samhället faktiskt ser ut.

Om jag vore Guillou hade jag sagt att det är för att jag är den enda nu levande författaren som har kapaciteten att göra det.

Eftersom jag är jag försöker jag istället lägga band på mitt (verbala) storhetsvansinne och göra så gott jag kan. Siktar man mot stjärnorna hamnar man nämligen som bekant kanske i en tv-soffa och får berätta om ”hur det var att växa upp med Grabbarna på Fagerhult”. Men vi skiter i det nu. Vi kan prata om hur missförstådd och underuppskattad jag är är en annan gång. Nu tänkte jag istället berätta lite om boken jag skriver.

Eller, vänta. Först. Aaron Sorkin.

The Newsroom, säsong 1 gjorde mig besviken. Inledningsscenen är klassisk. Men sedan går det snabbt utför. Alla dessa våp… jag har inget direkt emot våp (fiktiva sådana), men de ska helst färdas ensamma. I grupp blir de jävligt påfrestande. Och. Alla dessa kärleksbekymmer, herregud, det känns som om det inte finns en enda karaktär i hela serien som inte är olyckligt kär. (Utom Jane Fonda, som också är det enda icke-våpet…) Jag har inget emot kärleksbekymmer (fiktiva sådana), men Sorkins styrka ligger i smartheten, inte i relationsdramat.

Nu ser jag Säsong 2.

Bättre. Jag har tre avsnitt kvar. Men kan redan konstatera: mycket bättre. Jag blir fortfarande irriterad på att kvinnorna måste vara så våpiga, även om alla är smarta. Det här gäller alla Sorkins kvinnor, de är smarta och samtidigt våp (fick jag gissa så är hans kvinnoideal Jessica Rabbit ”I can’t help it, I am just drawn this way”, vilket ju är kul, men SOM SAGT, lite variation hade varit ännu roligare). Han borde titta på Orange is the new black och få lite inspiration. Men. Ingen kan få siffror och statistik att låta sexigare än Sorkin. Ingen kan få politik att bli lika gåshudsframkallande som Aaron Sorkin. Och ingen kan spika one-liners som han. En roman- och manusförfattare som Cormac McCarthy, som också gillar ”smart” dialog misslyckas t.ex. med detta. Hans dialoger funkar på papper, men låter påhittade på vita duken. Snygga, välformulerade, men när man hör dem tänker man bara att ”folk pratar inte så” (möjligtvis på teaterscenen, men det gills inte). Aaron Sorkins dialoger är egentligen minst lika ”fejkade”, möjligen mer. Men de skaver inte. De går rakt in i solarplexus. (Och så roliga.) Och personerna låter som man själv skulle göra om man faktiskt kom på det man borde säga, just i själva stunden och inte ett halvt dygn senare precis innan man ska somna. De är precis så smarta som man tycker att man egentligen är. Och med ”man” menar jag ”jag”.

Ni kanske inte tycker att det verkar så, men arbetet med min fjärde roman är igång. Skrivandet har inte kommit så långt, men jag tycker nog att det känns som om nästa bok snart har ramen på plats. Det här tar tid för mig. Jag är ingen snabbskrivare och förarbetet är fruktansvärt krävande (nej, jag pratar inte om research). Länge (fem år, kanske?) har jag vetat att den här historien har kapacitet att bli så ruggigt bra, jag är livrädd för att slarva bort det.

Samtidigt är det november. Vilken jävla månad det är.

Nu ska jag skriva. Ni får föreställa er ett foto på massvis med papper över ett gigantiskt bord med pilar, anteckningar och annat supersmart som snart kommer att kokas ner till Världens Bästa Roman.

PS. Det blev kanske inte så mycket om boken jag skriver. Vi får ta det nästa gång. Men den är än så länge ganska våp-befriad. Däremot finns det en äldre, vit, bitter man i en av huvudrollerna. Han är advokat. Och alldeles oemotståndlig.

PPS. Uppdatering: I originalversionen av det här blogginlägget kallar jag alltså Sorkin för Spelling. För att liksom understryka vad som händer när man försöker lägga ribban så högt man kan. De har ju våpen gemensamt i alla fall. Spelling och Sorkin.

 

La Nostalgie heureuse

IKEA säljer en ram som passar perfekt för LP-skivor. Och eftersom jag gör vad som helst istället för att skriva INREDER mitt ARBETSRUM, så tänkte jag damma av några av mina absoluta favoriter och smälla upp på väggen. Men jag var inte beredd på vilken rämnad dammlucka av gamla minnen det skulle bli att titta på sina gamla skivor. Jag menar… HERREGUD… alla Bowie-omslag (det går inte att välja), Abba, Stones, Prince, U2, Nationalteatern, Patty Smith, Depeche Mode (Yazoo!) och Imperiet (och Ebba G naturligtvis), eller en sån som Terence Trent d’Arby (vad HÄNDE egentligen med honom?), eller alla som man helt och hållet har glömt (Fairground Attraction, Sam Brown… lyssnar jag på dem nu så swish, minns jag i hela kroppen hur jag mådde under den kvarten när de var som mest poppis…) Eller alla skivor jag ärvde utav mamma och pappa, Bob Dylan, Janis Joplin, Leonard Cohen, Tammy Wynette… (Eller ja… ”ärvde” och ”ärvde”… möjligen så skedde den där äganderättsöverföringen utan direktkontakt med den ursprunglige ägaren, och möjligen så rörde det sig framför allt om mammas skivor… men… jag ÄLSKADE dem SOM OM de varit mina egna… och då BLEV de liksom det. Vi byter ämne nu.)

Åh! Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Och, nej, det blev alltså ingen roman skriven i dag heller. Jag har inte ens lyckats välja ut vilka skivor jag ska rama in. Vilken tur att barnen kommer hem nu så att jag kan skylla på dem att jag aldrig har tid att göra något ordentligt.

Men jag har gjort lite nytta. Köpt födelsedagspresenter till veckans födelsedagsbarn, sorterat papper, ringt skattemyndigheter i två länder, sorterat lite mer papper. Jag gick till bokhandeln och klämde på Amelie Nothombes senaste och, JA! jag har skrivit lite. Med betoning på lite. (Men KVALITETEN, mina vänner, iiiiiihhhhh, satan, vad bra det blir, det här som jag snart, vilken dag som helst faktiskt, tänker skriva mer på…)

Den här ska i alla fall upp på väggen. Vilken dag som helst, faktiskt.

Om målbilder och stela leder

Känslan när man läser något man skrev för flera år sedan och tänker att ”fan, vad bra jag är” och sedan omedelbart därefter att ”jag kommer aldrig att kunna skriva något sånt igen”. Det är inte en odelat bra känsla. Faktum är att det är ganska nedslående.

Förr i världen, låt oss säga förra året, kunde jag tänka ”så där som den där skådisen/musikern/advokaten/gympaläraren/kompisen/människan skulle jag vilja se ut”. Nu kan jag titta på två år gamla foton av mig själv och tänka att ”så DÄR skulle jag vilja se ut igen”. Inte heller en odelat bra känsla. Ganska nedslående, faktiskt.

Jag vet att det bara är en känsla. Att det egentligen har tagit exakt fyrtiotre år och elva månader att bli så här gammal. Men det känns som om det gick så snabbt på slutet. (Och! Ja. Jag vet också att det här förhoppningsvis inte är ”slutet”. Att – om jag har tur – så kommer jag att kunna se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Åh, så UNG jag var. Åh, så rörlig i kroppen.” Inte heller en odelat bra tanke. Trots det optimistiska anslaget.)

Christophe undrade häromdagen om jag känner något i kroppen av all min träning. Vad han ville veta var om jag har gått ner i vikt, men han har varit ihop med mig tillräckligt länge för att inte fråga något sånt. Svaret är att DET ÄR KLART ATT JAG KÄNNER NÅGOT I KROPPEN. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Den värker. Överallt. Jag har KONSTANT träningsvärk. Går ner i vikt gör jag däremot inte. Det spelar mindre roll, faktiskt. Eftersom jag faktiskt är i en liten smula bättre form i dag än jag var för ett halvår sedan.

Jag tror att den äntligen är här, min fyrtioårskris.

Äntligen?

 

Inte två år sedan. Inte målbilden. Men fotot är taget på Christophes 30-årsdag och jag tyckte att jag var tjock. Jag tyckte faktiskt det. Där och då. Nu och all tid däremellan.

Nedslående.

Hello… is it me you’re looking for?

Det känns som om den enda som gått ur tiden sedan jag senast bloggade är den här bloggen. Internets egna likmaskar har tagit över, jag möts av 2146 skräpkommentarer när jag loggar in.

Jag… eherm… skriver. På en ny bok. Och försöker sortera mig fram bland skräpkommentarerna. Beroende lite på hur svårt eller lätt jag har att koncentrera mig. (Och om jag har några ”liv” kvar i Candy Crush.)

Jag befinner mig exakt här i skaparprocessen:

Det är som bäst just nu med skrivandet. När allt fortfarande är möjligt. Och allt är idéer som passar in. Ingenting skaver, allt sjunger i perfekt harmoni. Jag är övertygad om att detta blir det bästa jag skrivit, antagligen det bästa någon har skrivit.

Vad jag gör annars?

Lyssnar på: soundtracket till Searching for Sugarman. Herregud, så bra det är.

Läser: Helena von Zweigbergks senaste Än klappar hjärtan. Och Röde Orm. Ja, mamma, den är verkligen otroligt rolig. Det ÄR inte klokt att jag inte har läst den tidigare.

Tittar på: Efter en sommar med Breaking Bad (fem säsonger) så tittar jag inte på så mycket alls. Orange is the new black skulle jag vilja se. Men eftersom Netflix inte finns i det här jävla landet där jag bor så får jag väl nöja mig med… jag skulle kunna ge Friday Night Lights en ny chans. Så får det kanske bli.

Njuter av: att barnen började skolan i dag. Glada, solbrända och friska studsade de till skolbussen i morse. Jag ger dem till på torsdag innan de har tröttnat, fått hårlöss och en seg influensa med tillhörande tuberkuloshosta.

Plågas av: träningsvärk. Jo. Så är det. Min variant på 5:2 är just nu: hårdträna fem dagar, träna lite mindre två dagar. Och min kropp har inte levt så på mycket, mycket länge. Och den protesterar. Ganska högljutt. (Annars skulle jag vilja påpeka – apropå påståendet att 5:2-dieten uppmuntrar till/bidrar till/ORSAKAR ätstörningar att det är den knappast ensam om att göra. För den som vet något om ätstörningar kan berätta att MAT bidrar till ätstörningar. Och ALLA former av dieter är knark för någon med den typen av sjukdom. En enkel VÅG fungerar som den vackraste crackpipa. Mår man bra av att fasta två dagar i veckan har man antagligen inte några ätstörningar. För har man ätstörningar mår man inte bra. En annan sak är att någon som har ätstörningar inte kan hålla på och deltidsfasta.)

Men annars vill jag väl tacka livet, och den här sommaren. Inte förrän nu så här efteråt, när soldagarna sitter i kroppen, inser jag hur mycket jag behövde den. Hur har ni haft det? Bra, hoppas jag.

Kanske bloggar jag igen, vilken månad som helst. Annars hittar ni mig på facebook, på instagram (malinperssongiolito) eller twitter (@malinpgiolito) och i vartendaste nummer av Sveriges största tidning för kvinnor: Amelia. Min mejl är: malin@giolito.eu. Hör av er, vetja.

Eller så ses vi här:

Jag ska prata om att skriva och läsa. Det jag kan.

 

 

Om mord, hundar och byteshandel

Så går dagarna och det blir Stora bokbytardagen. Och  apropå det (eller egentligen inte alls apropå det utan apropå en diskussion jag hade i Svenska kyrkan i Bryssel i går) vill jag nu berätta följande:

Varje år publicerar Svenska Deckarakademin en katalog över de böcker som ges ut i genren ”deckare” (i den här katalogen kan man exempelvis läsa att Malin Persson GIOLOTI kom ut med en bok förra året med EXAKT samma titel som den jag kom ut med. Vilket utomordentligt sammanträffande!)

Om man tittar på katalogen från förra året och räknar ihop samtliga titlar i kategorien ”svenskt” (även GIOLOTIs bok, men icke sådant som faller in under ”lättläst” eller ”översatt” eller ”finlandssvenskt”) visar det sig att det kom ut 119 stycken svenska deckare förra året. Japp. Etthundranitton svenska deckare på ett enda år, jajamensan! Ett synnerligen regnigt år i den litterära svampskogen.

Vi skulle kunna anta att det mördas åtminstone en person per bok i de här alstren. Antagligen är den riktiga siffran åtminstone dubbelt så hög. Detta antagande baserar jag inte på en närmare studie av själva bokfloran (jag räknar snabbt ut att jag har läst nitton stycken av bidragen och börjat läsa (men inte avslutat) ytterligare tio stycken)* utan enbart på en fördomsfull och högst personlig uppfattning som går ut på att jag tycker att alldeles för många av mina kollegor arbetar efter premissen: tappar du tempo i berättelsen, ta då omedelbart kål på ytterligare en ung kvinna och placera henne naken på lämpligt underlag, exempelvis i snödriva, på skärgårdsklippa eller halvt nedgrävd (nakna lemmar måste dock lämnas synliga för förbipasserande hundar och ungdomar på driv) i skogsbacke.

Sålunda: de svenska litterära morden uppgår alltså (lågt räknat) till någonstans mellan 120 och 250 personer per år. (Till detta måste också läggas ett försvarligt antal försvarslösa hundar som Åsa Larsson bankar ihjäl, men detta får vi tyvärr lämna därhän.)

(Och nu närmar vi oss poängen…) Nämligen: överträffar verkligheten då – som man brukar säga – dikten? eller i det här fallet: morden i midsomras?

I Sverige inträffar ungefär 100 fall av dödligt våld per år. Den här siffran har varit någorlunda konstant sedan 70-talet. Andelen fall av dödligt våld som rubriceras som mord ligger i dag på ungefär 65% vilket skulle betyda att ungefär 65 personer mördas i Sverige varje år.

En optimistiskt lagd person skulle därför kunna påstå att dikten vinner en förkrossande seger över den så kallade verkligheten. Men då tar man inte i beaktande att en fiktiv tragedi ändå inte har hänt på riktigt. Ett fiktivt mord är liksom inte verkligt, och om det känns så kan vi alltid trösta oss med att det tycker vi bara eftersom vi inte utsatts för den verkliga varianten.) Så verkligheten vinner nog tyvärr ändå. Ändock! Vi kan allesammans glädjas åt att Åsa Larsson aldrig har dödat en hund. På riktigt alltså. Vad jag vet.

Bokbytardag, ja…

(Hur ska jag knyta ihop det här? Med en uppmaning naturligtvis!)

Läs en bok! Mörda ingen! (Eller: läs ingen bok! Mörda ändå ingen!) I synnerhet inte på riktigt och ska du nödvändigtvis knåpa ihop ett svampigt bidrag till den redan överbefolkade deckarskogen så se då till att placera dina nakna, mördade unga kvinnor på mjukt (gärna också varmt) underlag. Det unika greppet använder till exempel Malin Persson GIOLOTI i sin senaste deckarmurkla.

 

(bilden har jag hämtat på svampguiden.com där man inte kan läsa något alls om fiktiva svampar)

*I den här uppräkningen räknar jag inte med GIOLOTIs bidrag.