Förintelsens minnesdag

Heinrich Himmler höll två hemliga tal i Posens stadshus i oktober 1943. Hemliga, eftersom de omfattar en förklaring av förintelsen medan den fortfarande pågick. De finns bevarade, i både skriftlig och muntlig form.

”I am now referring to the evacuation of the Jews, the extermination of the Jewish people. It’s one of those things that is easily said: ‘The Jewish people are being exterminated’, says every party member, ‘this is very obvious, it’s in our program, elimination of the Jews, extermination, we’re doing it, hah, a small matter.’ And then they turn up, the upstanding 80 million Germans, and each one has his decent Jew. They say the others are all swines, but this particular one is a splendid Jew.”

Det svåraste, tänker jag först, med att genomföra Förintelsen kan inte ha varit själva mördandet. Det måste ha varit att förvandla grannen, pianoläraren, läkaren, svågern, till något annat än en människa. Det måste vara svårt att avhumanisera människor, tänker jag, annars orkar jag inte tänka mer. Men sedan ändrar jag mig. För sanningen är att nästan ingenting är lättare, bara man gör det lite i sänder.

De är inte som vi, de har varit med om saker vi inte kan begripa, de tänker inte som vi, de förstår inte våra regler och vår kultur. Det är inte mer än rätt att de betalar för sig. Gör rätt för sig. Vilka? De.

Och så konfiskerar man flyktingarnas ägodelar. Juvelerna.

Det är inte mer än rätt.

I dag är det förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan Auschwitz befriades.

Ett exemplar av Hédi Frids självbiografi ges till alla Sveriges riksdagsledamöter, till minne av förintelsen
I dag får alla Sveriges riksdagsledamöter ett exemplar av Hédi Frids självbiografi

Kärlekskoden – om skäggiga damen och de fåniga accenternas land

… det är mycket Europa just nu.

Och nej, jag tänker inte bara på Eurovision.

Jag tänker på Hitlers gudson Niklas Frank. Han reser runt och talar om arvet efter nazismen. ”Jag litar inte på tyskar”, säger han. ”Vem vet vad vi gör nästa gång det blir ekonomisk kris och det dyker upp en karismatisk ledare?”

Det är kris. Just nu. I Sverige, Europa, världen. På många plan, och jag hade gärna velat att det där bara gällde tyskarna. Att bara tyskarna längtar efter en quick-fix, en frälsare, någon som kan hela oss, rädda oss.

Vi klagar på våra tråkiga politiker. (De har ingen utstrålning.) Det är fel på debatterna (de är för trista, hur ska vi orka lyssna?), det är fel på den politiska diskussionen (den koncentrerar på fel saker, vi vill diskutera annat, oklart vad), på journalisterna (de jämför äpplen med päron och gör allt till smaklöst mos, skyll inte på oss om vi hellre äter snabba kolhydrater).

I helgen ska jag rösta i Europaparlamentsvalet. Jag vet vem jag ska rösta på. Det har tagit mig ungefär fyrtiofyra år att bestämma mig. Eller tjugo minuter, beroende lite på hur man räknar.

Jag läste i DN att svt ska sända avsnitt 3 av 6 av dejtingprogrammet Kärlekskoden istället för den direktsända debatten mellan de tre europeiska makthavare som slåss om att ta över ordförandeskapet för Kommissionen. Men det är klart. Ingen av kandidaterna är singel.

”De fåniga accenternas land”, kallar Claire Messuds huvudperson i Kvinnan på övervåningen de där akademiska miljöerna som är min verklighet. Intellektuella européer, som lågmält diskuterar gemensamma problem, på ett språk som ligger någonstans mittemellan de tre världsspråken. Det är ont om karismatiska ledare, både i Europaparlamentet och Kommissionen.

En frälsare? Nej, jag hoppas inte på någon sån. Jag blir istället märkligt glad för att Reinfeldt tar tydligt avstånd från SD. Till skillnad från sina konservativa, nordiska kollegor gör han det, utan att ens bli blank på flinten. Jag är inte moderat, men där har Reinfeldt och moderaterna gjort en större insats än sina politiska motståndare, möjligen med undantag för V, men Jonas Sjöstedt har mindre att förlora.

Reinfeldt, Löfven, miljöpartisterna vaddenuheternuförtiden, de blir allt tristare, ändå litar jag mer på dem än den mest karismatiska feminist. Jag lyssnar på dem, får väldigt sällan lust att resa mig upp och applådera vilt, men gör det något? ”Han verkar trött”, säger någon kritiker om vår nuvarande statsminister. Är inte det något positivt, undrar jag?

Men så har jag aldrig förstått det där, med religiös extas, tala i tungor och falla baklänges, det känns som något man gör i kuddrummet på dagis. Personligt ansvar, det tror jag på. Ta reda på vad din kandidat vill. Hårt arbete, tror jag också på. Ta reda på vad din kandidat har gjort. Det kan du klara av på en timme. Och rösta. Det går till och med snabbare än så.

Skiter du i det?

Då har du försuttit din chans att få klaga.

”Jag är inte så insatt”, är ingen ursäkt, det är idioti. Och det kan aldrig vara någon annans fel än ditt eget.

I övrigt tänkte jag rösta på Österrike i kvällens semifinal. Jag är nämligen av åsikten att en skäggig dam borde finnas i varje europeiskt hem, inte bara mitt eget.

Tänker du rösta?

Jag tittade på nyheterna med mina barn. När bilderna på nazistklottret från Vasa Real visades undrade sjuåringen vad hakkorset var för något. ”Det är en symbol som betyder att man tycker att såna som mormor Solveig och mormor och du och jag ska dö…” började jag, men kom av mig för jag ville lyssna på resten.

Då ringde min man. Han brukar göra det om han är sen från jobbet. För att fråga om allt är bra och vad vi gör för något.

Sjuåringen svarade.

”Vi ser på nyheterna”, förklarade hon. ”Det enda jag har förstått är att ett plan är borta och att i Sverige är skolan jättedålig…” Hon blev tyst en stund. ”Och är man så dum i huvudet att man inte kan stava så får man använda ett tecken istället. Fast mormor Solveig är redan död. Hon dog i badkaret. Men det är inte farligt att bada, bara man inte somnar och är jättegammal.”

Klottret är borta nu. På intensiven ligger fortfarande en man och kämpar för sitt liv. Liberala ungdomsförbundet har tillsammans med ett okänt antal privatpersoner klistrat upp kärlekslappar på Vasa Reals fasad. På nyheterna presenteras nya satsningar på skolan. Rysslands regering laddar sina vapen för att skydda sina grannar från bögälskande EU som försöker ta över världen.

Hur valet än går i höst så kommer skolan att prioriteras. Men det är fortfarande osäkert hur många platser i riksdagen som kommer att vikas för våra alldeles egna nationalister. I maj är det EU-val. Kanske det viktigaste valet någonsin. Ni har antagligen inte tänkt rösta. Jag hoppas att ni tänker om. Alldeles oavsett vad ni röstar på.

EU startade som ett fredsprojekt. I kölvattnet till nazisternas fall. Ni har möjlighet att se till att det bögälskande EU kan fortsätta sitt arbete för solidaritet och mänskliga rättigheter. Klistra upp en kärlekslapp från mig på Vasa Reals fasad. Det är fantastiskt fint och viktigt att majoritetens åsikter också syns. Men för alla dem som inte går i just den skolan. Tänk på hur ni röstar i höst. Och se till att rösta i maj också.

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Att ta skit. Och bli rik.

Jag får ett reklammejl. Det informerar mig om att ”månadens säljbok” (nej, jag tänker inte kommentera grammatiken och jag tänker inte ironisera över att detta … epitet… fästs vid en produkt som riktar sig till en läsande publik) är ”Ta skit! Och gör det till guld.”

Det är en bok av någon som vill lära oss att – just precis – ta skit. Från chefer, kunder, familj och vänner. Den här skiten ska sedan – just precis – göras till guld. Som i pengar. Rikedom. Ekonomisk framgång.

Det låter ju onekligen spännande.

Som författare är det dessutom busenkelt att ”Ta skit!” Det enda man behöver göra är att gå in på närmaste bokförsäljningssajt av typen adlibris eller bokus och ge sig på läsarkommentarerna. Det krävs inte mer än ungefär fem läsare (tro mig, för det är ungefär så många jag har, åtminstone känns det så) för att man ska kunna glädjas åt den typen av läsarkommentarer som skrivs av den typen av läsare som är, hur ska vi säga, mycket raka och tydliga i sin kritik.

Ettor och femmor delar de ut. Aldrig treor. De befinner sig aldrig i mellanmjölkens land. Och du får alltid en etta.

”Obegriplig. Det tråkigaste jag har läst i mitt liv.”

”Den här författaren är sjuk i huvudet. Jag vill inte ens ha den här boken i mitt hem.”

Är några av mina favoriter.

Ta skit, alltså. Check.

Det som väl ter sig som lite mer oklart är exakt hur jag ska förvandla denna avföring till en högre inkomst. Rent konkret. Men jag får väl lov att läsa boken, förlåt, månadens säljbok först innan jag ger upp.

 

 

Vikten av att inte ta skit

Jag väntade på skolbussen. I svag motvind, eftersom det är så man gör när man sitter på pass. Och i samma stund som jag nickade åt en pappa som också stod där och väntade kom en by och med den… vittringen av en … tja… besvärad mage.

Vad jag tänkte?

Att det kanske vore oartigt (av MIG) att flytta på mig.

Att HAN kanske skulle kunna ta illa upp av att JAG antydde att jag just märkt hans belägenhet.

Alltså.

ALLTSÅ?

Det är bra att vara väluppfostrad. Men jag vill inte bli ihågkommen som alltför tillmötesgående. Ibland måste man faktiskt STÅ MED RAK RYGG, våga ta ställning och visa att man inte TAR SKIT, eller i alla fall prutt.

Så jag låtsades få ett telefonsamtal, viftade lite på ena handen upp i luften som för att säga åh-allt-detta-regnande-jag-måste-akta-så-att-inte-mobilen-får-vatten-på-sig och flyttade på mig.

Varje år utan undantag

Vi har plötsligt en dag utan gäster. Eller, rättare sagt utan VUXNA gäster. Några kompisar till barnen har på oklart vis tagit sig in i huset. Men. Ändock! Sedan i morse, då Christophes mamma tog tåget hem, står vartendaste gästrum tomt. Ända tills i morgon då de fylls på igen.

Medan tvättmaskinen går för fullt passar jag därför på att göra härligt vuxna saker som man gör när man är ledig från jobbet. Som att handla. Och städa barnens rum. Någonstans halvvägs in i detta utvecklande projekt tvingar jag sjuåringen att hjälpa till. Efter ungefär tre minuters hårt arbete av typen ”lägg så många av dina petshop-figurer som får plats i den här lådan som är stor nog att rymma en fullvuxen karl och de flesta av hans rena kläder” så dimper hon utmattad ner på golvet. Från den djupaste botten av en svårt sargad barnasjäl kvider hon, med rösten bruten av tillbakahållen gråt:

”Maaaaammaaaa! Måste vi verkligen städa så här? Varje år?”

En stark kvinnlig huvudkaraktär

Jag läser i Expressen om Emma Thompson och hennes kommande film om Mary Poppins. Hon berättar att hon hade letat länge efter en film som hon kunde göra med Tom Hanks (varför då, kan man fråga sig, men det gör vi inte nu) men det hade varit svårt för att de enda roller kvinnor tillåts få är romantiska komedier. ”Det är inte som att jag har samma valfrihet som Brad Pitt”, säger hon.

Och när jag öppnar Netflix för att kolla om det är något kul jag inte har tid att se så hittar jag det här.

Jag fattar inte vad du menar, Emma? Det VIMLAR ju av ”filmer med stark kvinnlig huvudkaraktär”. De har platta magar, de får se allvarliga ut bakom Kärlekens slöja, de får hänga med Prinsen, de får bli insnurrade i hundkoppel och så får de rädda det lutande kaktornet! HURRA! Och då har jag ändå bläddrat bort alla hundratals filmer i vilka de får… JUST DET! GIFTA SIG!

(Den där första filmen, som ser ut som en porrfilm om en barnvakt, hoppas jag ÄR en porrfilm om en barnvakt även om den listas som en ”romantisk komedi”, men jag har inte hunnit se mig igenom den där swishswoshsekvensen som spelas upp så att man ska veta att nu-kommer-själva-filmen-snart-swish-swoooooosh… så jag kan tyvärr inte säga mer än att huvudrollen spelas av en Stark Kvinnlig Huvudkaraktär med remarkabelt platt mage. Hon är verkligen gått IN i sin roll, LEVT sin karaktär… så där som Tom Hanks brukar göra.)

Och apropå kvinnor. Har ni sett det där Pantene-klippet om hur kvinnor uppfattas? Ignorera bruden med det blanka håret och Louboutinpjucken. Koncentrera er på studien de pratar om. Samma studie som de använder skriver Sheryl Sandberg om i Lean in (ni har väl läst den? Läs den!). Och när jag hörde talas om den där studien första gången tänkte jag att herregud, det är precis så jag beskriver mig själv: översittare (bossy), arrogant (pushy), självisk och exhibitionist (show-off). Jag beskriver mig inte som fåfäng, för det är jag inte. (Inget blankt hår, sällan höga klackar.) Men det andra. Jag. Vill man komma någon vart som kvinna får man vänja sig vid att bli förolämpad. Och det enklaste sättet är att övertala sig själv om att det är något bra. Att det inte får vara ett mål att bli omtyckt.

Men ibland blir man trött.

I går vid middagsbordet berättade Christophe att han gått in till en kvinnlig kollega och ursäktat sig för att han inte hade sagt ifrån när en person sagt till henne under ett möte att han hoppades att hennes son kunde vara utan sin mamma under några veckor. Hon hade också börjat gråta. Inte på mötet, såklart, men när Christophe gick in på hennes kontor, stängde dörren efter sig och sa förlåt. När han sa att han borde ha sagt – där och då – att hon knappast ska behöva skämmas för att hon är mamma och gör ett sjuhelvetes jävla bra jobb.

Min elvaåring tittade på mig.

”Varför gråter du, mamma?” viskade hon.

”Jag är bara lite trött”, försökte jag. Och grät ner i servetten. ”Det har varit lite mycket på jobbet och så.”

Och så vill jag ha kollegor som Christophe.

 

 

 

Ska du ha ett fikon?

Och julen närmar sig. Med den kommer också skammen. För aldrig blir inkomstklyftorna så tydliga som nu.

Skokartongsappellen. Jag har sett att den kommit till Sverige. Här i Bryssel har den funnits länge. Den är de belgiska (och EU-) myndigheternas och skolornas favoritprojekt så här kring jul och går ut på att man tar en skokartong och fyller den med hygienartiklar och andra (hållbara) förnödenheter. Och sedan skänker man de fyllda kartongerna till en organisation som delar ut dem till uteliggare och andra ”mindre välbeställda” eller vad man brukar kalla dem man inte vill kalla fattiga.

Jag har värjt mig mot skokartongsappellen. På samma sätt som jag värjer mig inför att samla ihop mina överblivna kläder och sönderlekta leksaker för att skänka dem till ”behövande”.

Varför jag värjer mig? Inte för att jag inte tror att det behövs. För det behövs. Det finns barn som inte får julklappar. Här. Och nu. Jag vet. Varje dag, året runt måste alldeles för många människor (”grannar” med våra överbelånade hus och lägenheter) att försöka klara sig utan sådant som tvål, dricksvatten, något att äta.

Och någonstans att sova.

Men husrum får inte plats i skokartongen, tyvärr.

Det är så förnedrande. För alla inblandade. Så har jag tänkt. Fattigdom är inte brist på sönderlekta leksaker. Det är människor som berövas rätten att få tänka på annat än att överleva dagen. En skokartong cementerar bara den orättvisan. Och så har jag betalat in en slant här och en slant där istället. Och sett till att ha växel i fickan som jag hinner få upp när jag träffar dem på gatan, de där som bara blir fler och fler.

För de blir bara fler och fler. Och fler.

I år gav jag upp. Växelslantarna är nog så förnedrande. Och bättre är att göra någonting än ingenting alls. De som organiserar skokartongsappellerna gör oändligt mycket mer än jag någonsin kommer att lyckas med. De förtjänar min respekt. Och ”hjälp”. Så jag lovade att leverera tre skokartonger med förnödenheter. Laddade ner en lista över ”förslag” på sånt som passar bra att lägga i en sån där låda.

När jag åkte för att veckohandla gjorde jag ett hörn i kundvagnen där jag la mina allmosor. Billigaste tvålarna, trepack tandborstar, tandkräm, bindor (också billigaste sorten), ravioli på burk, vätskeersättning på flaska…

Ett hörn. Bredvid mitt berg av ekologiska grönsaker, mina kravmärkta, osötade drycker, fairtrade-torrvaror, tampongerna med glatt ytskikt och den laktosfria mjölken.

Och så köpte jag lite belgisk finchoklad. Och la den i hörnet ovanpå vätskeersättningen.

När jag kom hem letade jag i skåpen efter tre stycken skokartonger. Jag hittade två. En grön, sidenfodrad Church-kartong och så Loubotin-asken som jag fick av mina bästa vänner när Dubbla slag kom ut.

Två tomma kartonger i lämplig storlek.

Det var tamejfandetfiiiinastejagharhörtsenjagkonfirmerademig?

Kanske inte.

”Det är vi judar som har uppfunnit skuldkänslorna”, har Amos Os sagt. ”Och det skäms vi för.”

Jag skäms inte för att jag har det bra. Jag är kapitalist och en ganska usel salongskommunist, det vittnar, om inget annat mina ärvda kristallkronor om. Mina och barnens skor betalar jag för med mina egna pengar. Inget att skämmas för.

Men den där sidenfodrade, mörkgröna kartongen…  När jag ställdes inför uppdraget att fylla den med burkmat och vit tvål blev det svårt att känna givarens glädje spridas i bröstet. Jag packade i tre tomma klementinkartonger istället.

Skänk lite pengar i jul om ni kan. Gör det, absolut. Men tänk framför allt på hur ni röstar i höst.

Rösta för medmänsklighet och solidaritet. Rösta för en mer generös invandringspolitik. Rösta för en mer rättvis inkomstfördelning.

God jul.