Till min man…

Hej älskling.

Kommer du ihåg våra kärleksbrev? De vi skickade när jag pluggade i Brygge och du arbetade i Luxemburg, vi pratade på telefon varje dag, träffades varje vecka. Ändå skrev vi. Vad skrev vi? Sånt som man skriver, antar jag. Jag saknar dig. Älskar du mig?

Du hade lärt dig på din svenskkurs att ”lilla gumman” och ”lilla gubben” var sådant som älskande kallade varandra. Så din Saab fick heta Lilla gumman. My darling Clemmie, skrev Churchill till sin fru. Dina brev till mig började alltid likadant: Lila Guben. Det var jag. Lila Guben.

Victor Hugo lade en blomma i ett brev till Léonie Briard. Voici une fleur que j’ai cueillie pour toi. Elle t’arrivera fanée, mais parfumée encore. Visa mig blomman om trettio år, uppmanade han henne. Dina brev var inte parfymerade, men du skickade mig listor på rättsfall du tyckte att jag borde läsa. Med läsinstruktioner. Jag tänkte att jag ska visa dig dem när du fyller sextio. Och ibland skrev du på vers. Jag skrattade och sa att allt faktiskt rimmar på franska. Men en av dina dikter vek jag ihop och la i plånboken.

Georg Sand skrev till synes kyska, välformulerade brev till Alfred de Musset, men om man bara läser första ordet i varje mening, eller varannan rad, så framträder något helt annat: ta mig! Jag är trång och djup och väntar på dig. Det närmsta jag någonsin kom kodade budskap var mina innovativa böjningar av franska verb.

För sexton år sedan flyttade vi ihop. Om det var den gemensamma postadressen, våra första mobiltelefoner eller det nyfödda internätet som fick oss att överge breven det vet jag inte.

Cat: my cat: If only you would write to me: My love, oh Cat. Så skrev Dylan Thomas till sin fru när han var ute på turné och läste sina dikter. När jag åker bort för att kränga böcker skickar jag kanske ett sms i vardagsstackato. Häng tvätten! Nora har rättskrivning. Brödet slut. På email skickar du mig kalendernoteringar över allt vi ska göra. Plikter, organisation. Jobbet, middagar med vänner, barnens konserter och aktiviteter. Men vi skriver aldrig kärleksbrev till varandra längre. Ska jag oroa mig för det?

Jag saknar dig. Älskar du mig?

För alltid –

din Lila Gube

(Tidigare publicerad i Vi Läser)

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.

Kvinnan skall tiga i församlingen

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ‘allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

Varje år utan undantag

Vi har plötsligt en dag utan gäster. Eller, rättare sagt utan VUXNA gäster. Några kompisar till barnen har på oklart vis tagit sig in i huset. Men. Ändock! Sedan i morse, då Christophes mamma tog tåget hem, står vartendaste gästrum tomt. Ända tills i morgon då de fylls på igen.

Medan tvättmaskinen går för fullt passar jag därför på att göra härligt vuxna saker som man gör när man är ledig från jobbet. Som att handla. Och städa barnens rum. Någonstans halvvägs in i detta utvecklande projekt tvingar jag sjuåringen att hjälpa till. Efter ungefär tre minuters hårt arbete av typen ”lägg så många av dina petshop-figurer som får plats i den här lådan som är stor nog att rymma en fullvuxen karl och de flesta av hans rena kläder” så dimper hon utmattad ner på golvet. Från den djupaste botten av en svårt sargad barnasjäl kvider hon, med rösten bruten av tillbakahållen gråt:

”Maaaaammaaaa! Måste vi verkligen städa så här? Varje år?”

som inuti en äppelmunk

Jag köpte ny halsduk och mössa. Visserligen hade jag redan både halsduk och mössa, men de har en tendens att försvinna ungefär samtidigt som skolbussen på morgnarna. De nya klädesplaggen fick jag behålla – helt för mig själv – i ungefär två timmar. Men i bilen på väg hem från simningen drog tonåringen av mig halsduken, krängde den över sin egen hals i stället och konstaterade att ”mamma, PRECIS en sån här har jag önskat mig HUR LÄNGE SOM HELST”. Jag hann inte ens sucka förrän hon drog ett djupt andetag och fortsatte ”…och den luktar REDAN mamma, åh, vad gott, den godaste lukten i hela världen, som inuti en äppelmunk”.

Vad man gör?

Döljer glädjetårarna så gott man kan och tänker att det brukar ju inte bli så kallt i Bryssel.

 

Så fin färg. Och så mjuk. Den passar dottern perfekt.

Och apropå Frankrike

Jag har alldeles nyligen börjat förlika mig med att ungarna skriker ”weee looooove you miss Hannigaaaan” så fort jag försöker få dem att städa sitt rum/duka av/torka av/plocka ur/ställa in och så vidare i all oändlighet.

Jag har bestämt mig för att det är charmigt att vi delar kulturella referenser.

Men när man sticker in huvudet genom dörren till tonåringens rum (inte för långt, eftersom man inte vill bryta mot regelverket som är fastnaglat i versaler: STÖR EJ! KNACKA FÖRST! KOM INTE IN!! PRIVAT OMRÅDE!!!) för att få henne att Ta Itu Med Saker Som Måste Göras, och hon tittar upp och väser:

”Heeeeeeeeere’s Joooooohnnyyyyy….”

Ska man verkligen ta det som något positivt?

Och apropå kulturella referenser tänkte jag säga att det faktiskt finns en hel del saker som jag verkligen gillar med Frankrike. De tar till exempel fortfarande sitt språk och sin kultur på blodigt allvar, det är inte många länder som gör det. Och jag tillhör dem som tycker att det hör till kategorin Bra Saker att Staten lägger pengar på kulturstöd. Visste ni till exempel att Frankrike står för en tredjedel av det totala europeiska filmstödet? Stöd som inte enbart går till att producera filmer där vackra, smala fransyskor talar med varandra i vackra parislägenheter med högt i tak, utan också till exempelvis biografer på landsbygden. Bra, tycker jag. Av Frankrike.

Och apropå kultur. Häromdagen skickade 7-åringens fröken hem en lista på boktips. Så här såg den ut:

Tio av dem ska läsas och redovisas i klassen. Bra, tycker jag. Bra! Vive la France!

Bädda. Sängen. Genast!

 

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Köket är husets hjärta

Kära Katinka! Jag har väl kanske inte börjat blogga igen, direkt. Men då och då tittar jag in här, även om det börjar kännas som en gammal försummad (hyfsat avlägsen) släkting som sitter på ett hem som luktar illa. Det där hemmet, det är inte så jättecharmigt och det ligger rätt långt bort (man måste byta buss åtminstone två gånger och missar man en när man ska åka tillbaka så får man vänta en hel timme på att nästa ska komma och… ja, du fattar, jag bloggar alltså inte regelbundet. En del av mig skulle vilja göra det oftare, resten av mig försöker skriva en bok, sköta ett jobb och tre barn. Och hitta något att ta foto på så att man åtminstone kan instagramma. Häng förresten gärna med mig på facebook eller instagram (malinperssongiolito) istället, dit går det direktbussar.)

Men min kollega Emma bloggar. Underbara Emma Hamberg, intelligent och rolig, som skriver böcker lika charmiga som hon själv är (läs den senaste, andra delen i serien om Rosengädda). Emma ska i alla fall flytta, en riktig IRL-flytt och behöver därför inspiration till sitt nya kök. Och då råkar det vara så att jag har norra Europas mysigaste kök. Därför ska jag nu ha inredningsblogg, en så kallad köksspecial.Håll i er så kör vi:

Köket ligger på bottenvåningen och om man lämnar dörrarna från hallen öppna så ser det ut så här:

Här anar man bara köket, det som syns är spisen där jag står (inte kedjad utan alldeles frivilligt) och rör i mina grytor och tittar på….

… mina döttrar som sitter och gör läxor, klipper papper i bitar eller äter sig mätta på chokladflingor eftersom de inte kan vänta på mammas härliga pestolax som tar minst tjugo minuter att färdigställa.

Ställer jag mig lite längre bort från spisen (jag kanske lägger mig i kökssoffan, den gustavianska, sent 1700-tal, jo, det är sant, trodde ni att jag skämtade när jag sa att det är norra Europas mysigaste kök? det gjorde jag inte), då så ser det ut så här:

Här ser man också den öppna spisen, som alltså värmer ryggen på de gäster som sitter vid mitt köksbord och tittar på när jag lagar mat. Man ser också stolarna som mamma och pappa fick i bröllopspresent av mina farföräldrar när de gifte sig och de pinnstolar som jag fick av mormor och morfar när jag flyttade till min första egna lägenhet. Och för att göra blanda-nytt-med-gammalt-inlägget komplett så kan jag berätta att mattan under bordet är från IKEA (och lampan ovanför också i och för sig, men den saken ska vi ändra på så fort vi har råd och hittar lämplig gigantisk, men ändå smäcker gutjärnskrona med både elektriskt ljus och utrymme för levande alternativ).

Om man ställer sig på andra sidan och istället beundrar utsikten mot min spis då ser det ut så här:

Då ser man mitt kakel, det handmålade, specialbeställda, som kostade mer än resten av köket tillsammans. Trogna bloggläsare vet redan att jag KRÄVDE detta kakel eftersom det är samma kakel som det som finns i Monets kök i Giverny (som, vid närmare eftertanke är norra Europas finaste kök, men mitt kommer in som god tvåa) och inte förrän min svärfar hade satt den allra sista plattan på plats berättade han att en exakt kopia går att köpa på vilket snabbköp som helst i Frankrike.

Det är kanske billigt och ser exakt likadant ut. Men det är INTE handmålat! Försöker jag intala mig…

Nå. Fint är det. Och ställer man sig en liten bit bort från själva matbordet (kanske vid flickornas piano, där de sitter och övar menuetter och Taubevisor, gärna fyrhändigt, och alldeles precis lagom högt och utan att behöva spela samma tre takter omochomigenhundramiljonergånger), då ser det ut så här:

Så. Nu är frågan. Kommer du hit och hälsar på Emma? När det blir som jobbigast i flyttkaoset, när ditt kök är mitt i renoveringen och ligger blottat som en nyflådd älg, då tar du med dig hela din familj och så får ni sitta med ryggen mot brasan medan jag lagar mat.

Ni är varmt välkomna.

Du får eventuellt stå för efterrätten.

 

 

Om drömmar och mello och barn och styrka

Regnet har tagit ett kort uppehåll och jag sätter mig på kökstrappen och blundar mot solen. Det doftar kylig sommar och jag drabbas av hemlängtan. En dryg månad kvar innan vi åker till Sverige gör jag som vanligt, hoppas alldeles för mycket, oroar mig för sånt jag inte kan kontrollera och tänker att jag borde leva på klar soppa från och med nu fram till att barnen slutar skolan. Studenten alltså.

Men leva-på-soppa-åldern är förbi. Jag orkar inte hantera allt det där som följer med. Jag borde öva på att le istället. Det var två år sedan jag vägde mig senast. Jag ska öka simträningen. Bli stark. Simma sex kilometer i veckan under tiden som är kvar fram till Vansbro. Och så ska jag blunda och tänka på hur det känns att simma naken i en sörmländsk sjö.

Vi hade eurovisionkväll här hemma i går. En massa sockerstinna barn och så jag och Christophe. Jag twittrade vildsint i början, för twitter är väl ändå uppfunnet för att maximera mello-upplevelser? Men jag tröttnade snabbt (det var för ensamt, alla pratade i cybermunnen på varandra) och så började jag längta efter Jacob Dahlin. Han kunde kommentera Eurovision, han. Mamma och jag brukade skruva bort ljudet på tv-n och lyssna på hans radiosändning. ”Nu är det Cypern. Kisspaus, alltså.”

Jacob Dahlin. The Man. The Bög. The Diva. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han fått programleda Eurovision 2026.

Och så tycker jag att folk var för snälla. Försiktiga. Inte en enda ta-honom-bakifrån-kommentar kunde jag hitta. Trist. För det ligger i sakens natur att man måste få håna Eurovision. Spärra upp ögonen, prata sönder alla låtar, skratta hysteriskt åt kläderna och förfasa sig över att ALLA sjunger surt som rönnbär. Det är därför det är roligt.

Men så här dagen efter kan man konstatera att SVT hade gjort ett fantastiskt jobb. Petra Mede, Sara Dawn Finer, Felix Herngrens sketcher. Allt var riktigt, riktigt bra. Kul, till och med. Och ibland på ett gåshudsvis. Loreen sjöng sig till eurovision-historien och när Carola dök upp hann jag skrika Bieberskrik innan hon försvann ner i rabatten. Det enda som väl föll lite platt var väl det evighetslånga (och ironiska) numret om Sverige. Det är liksom bara svenskarna som funderar på hur svenskarna ÄR. Men, vad fan. Tittarna behöver ta paus ibland och den självgodheten kan man stå ut med när två män får pussa varandra på munnen på slutet.

Eric Saade då? undrar ni. Som presenterades som en vinnare och som levererade #obegripligheter och #dåligaskämt? Gillade jag honom? Låt mig svara så här: han var ett perfekt inslag. PERFEKT! För utan skämskudden, ingen eurovision. Men, åh, vad jag hade velat att Jacob Dahlin hade kunnat intervjua honom.

Och med det tycker jag att vi lyssnar på en av musikhistoriens bästa låtar. Och njuter av den snygga klänningen. För att inte TALA om frisyren. Frisyren, mina barn. Frisyren.

En glasklar symbol för Azerbadjans inställning till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.