Varje år utan undantag

Vi har plötsligt en dag utan gäster. Eller, rättare sagt utan VUXNA gäster. Några kompisar till barnen har på oklart vis tagit sig in i huset. Men. Ändock! Sedan i morse, då Christophes mamma tog tåget hem, står vartendaste gästrum tomt. Ända tills i morgon då de fylls på igen.

Medan tvättmaskinen går för fullt passar jag därför på att göra härligt vuxna saker som man gör när man är ledig från jobbet. Som att handla. Och städa barnens rum. Någonstans halvvägs in i detta utvecklande projekt tvingar jag sjuåringen att hjälpa till. Efter ungefär tre minuters hårt arbete av typen ”lägg så många av dina petshop-figurer som får plats i den här lådan som är stor nog att rymma en fullvuxen karl och de flesta av hans rena kläder” så dimper hon utmattad ner på golvet. Från den djupaste botten av en svårt sargad barnasjäl kvider hon, med rösten bruten av tillbakahållen gråt:

”Maaaaammaaaa! Måste vi verkligen städa så här? Varje år?”

Om julefrid

Ni som har läst den här bloggen förut vet att jag tar julen på allvar. Lagom till första advent släpar jag upp inte mindre än nio stycken kartonger med julpynt från källaren. Däri ligger inte juldukarna och dito handdukar, grytlappar osv, för dem har jag på en särskild hylla i linneskåpet.

Vi väntar med diskussionen om hur pass sjuk jag egentligen är, och varför, till vilken nytta, osv.

För oavsett detta, tycker jag att självaste julen borde älska mig. Jag klagar inte på när den visar sitt skinande anlete redan någon gång i slutet på oktober. Jag hånar den icke, utan strör glitter och blinkande ledlampor i dess väg. Jag stöter den icke ifrån mig, utan hälsar den med doftande blommor och hembakt saffransbröd.

Därför känns det faktiskt lite orättvist när jag vaknar morgonen andra advent och den magnifika (nyköpta och nyutslagna) hyacinten har rasat av sin egen tyngd över pianot, knäckts på mitten och spritt jord ner mellan varje tangent och ut över den Kajsa-Kavat-nyskurade parketten.

Men jag städar upp. Nynnar kanske på en lugnande psalm och lagar frukost och när jag går förbi min fantastiska gran så tänker jag att det finns ingen anledning att bli irriterad, inte alls! För det är inte bara jag som har en gran som barrar redan nu. Vi är säkert många som har samma problem. Men. Det som ändå är lite förvånande är att granen som redan barrar i MITT kök (och sprider sina vassa, gröna taggar över mitt nu nydammsugna, tidigare jordiga golv) är av plast. Ja. Plast.

Det är en av de fyra plastgranar som vi äger. Och den tog bara en och en halv arbetsdag att montera eftersom någon (inte jag) vid julgransplundringen förra året bestämde att montera ner alla grenar och lägga dem i en gemensam (prydlig) hög under källartrappen och sedan vara borta på oklart uppdrag (av lönerelaterad art) när det blev dags att börja pussla ihop rätt gren med rätt gran, sisådär elva månader senare.

Fin blev den. Så småningom. Men nu barrar den.

Men jag är inte den som ger upp i första taget. Jul! Hurra! Och istället tänker jag att vilken tur att det fanns glitter att köpa i affären (inte så lätt att hitta i Belgien) eftersom de äldsta tjejerna ska ha luciatåg i dag och det visade sig att den yngsta har klippt förra årets glitter i pyttesmå bitar (verkligen pyttesmå) eftersom hon skulle pyssla men sedan tröttnade och glittret, ja, glittersmulorna har på ett mirakulöst vis hamnat strött över pyntet i en av lådorna jag ännu inte orkar packa upp.

Pyssel, ja. Och nej. Jag är fortfarande inte beredd att diskutera vidden av min sjukdom, och varför, till vilken nytta, osv.

Glitter: check.

Och sedan går jag ner i tvättstugan för att stryka lucialinnena (som jag kom ihåg att tvätta redan i fredags!) och kanske har jag hittat en annan psalm att nynna på för jag hinner tänka att jag brukade tycka att det är meditativt att stryka, men så sätter jag på ångan och ut sprutar en halvliter rostfärgat kleggvatten över de nytvättade linnena som om bara några timmar ska sitta på mina skönsjungande fransyskor.

Julefrid, som sagt.

Man tycker att julen borde uppskatta mig. Me. Myself. JAG. Självaste antitesen till Scrooge och dess likar.

Men det blir nog inget pepparkaksbak i dag.

Jag förväntar mig faktiskt att julen jobbar MED mig i ett par dagar först.

SAMARBETAR.

Uppskattar vad JAG gör för DEN.

DEN DÄR JÄVLA FUCKING JULEFRIDSSKITEN.

 

Om hårstrån på tuttarna, Ken Ring och julpynt

Jag tänkte faktiskt på kvinnors kroppsdelar häromdagen. Inte kvinnors kroppsdelar i största allmänhet. Mer mina kroppsdelar i synnerhet. En (låt oss kalla det för positiv) sak med att bli äldre är nämligen att man inte längre tänker så mycket på att rumpan är för bred, utan mer på att det är skönt att brösten liksom förflyttar sig längre och längre bort från resten av kroppen i perfekt synkad takt med att man får svårare och svårare att se på nära håll.

Och det är bra (ja, vi säger att det är bra) för att då behöver man inte hitta hämta läsglasögonen när man ska noppa bort de där svarta hårstråna som växer på bröstvårtorna.

Mycket praktiskt.

(Hade jag såna svarta strån när jag var ung, eller var brösten så fasta och placerade så tätt intill bröstkorgen att jag inte såg dem? Ett mysterium.)

Och så läste jag den här krönikan i dag. Bra krönika.

I övrigt ska vi väl prata lite om tv? Ser ni Så mycket bättre. Det gör jag. Lysande program. I somras ägnade jag en vecka (minst) med att tvinga hela min umgängeskrets att utse sina drömgäster till just detta program. Thåström hamnade högst. Och Agnetha Fältskog (behövs någon som sjunger, annars vore ju Benny Andersson ännu roligare). Robin, kanske. Yngwie Malmsteen? Dr Alban…

I år är det en lysande uppställning. Ken Rings program är bland det bästa jag har sett i kategorin dokusåpa. TV-historia. Och Ken Rings version av Bo Kaspers Människor som ingen vill se var lysande. Så. Fruktansvärt. Jävla. Bra.

I går skulle Ken Ring tolka Nationalteatern och gjorde en mycket trist version av Barn. Eller, ”version” är ju lite mycket sagt. Han skrev en helt ny låt som handlade om en vårdnadstvist (sin egen, antar jag) och så kallade han den för Barn. Och det råkar också vara namnet på en av Ulf Dagebys låtar. Ulf Dageby själv såg måttligt road ut.

Ulf Dageby. Nationalteatern. Jag var så upphetsad inför gårdagens program att jag kände det som om jag hade en mental urinvägsinfektion.

Jag är född 1969. Samma år som Nationalteatern startade. Mina föräldrar lyssnade på Nationalteatern. Mycket. De har förträngt det nu. Men jag minns. Jag kan texten till ALLA låtar i Kåldolmar & kalsipper utantill. Fortfarande. Och proggen var – vill jag nu berätta, för mina obildade yngre läsare – en rörelse som i korthet gick ut på att en massa människor som inte nödvändigtvis kunde spela några instrument, sjunga, eller var speciellt intresserade av musik, spelade musik som inte något kommersiellt bolag ville ge ut på skiva. Ofta av förklarliga skäl, ska tilläggas.

Ur den synvinkeln gjorde Ken Ring kvällens mest klockrena bidrag. Han sjöng inte. Check. Han spelade inget instrument. Check. Han gjorde inte det han var tillsagd att göra. Check. Och det var inte bra så vidare trallvänligt. CHECK!

Om det var lämpligt? undrar kanske någon. Om man verkligen FÅR GÖRA SÅ? undrar kanske någon annan. Och OM MAN VERKLIGEN SKA VARA FULL I TV? undrar någon tredje person (som för sitt eget blodtrycks skull kanske ska sluta läsa det här OMEDELBART och förflytta sig till en sån där blogg som visar närbilder på glittrigt julpynt).

Människan är som bekant ett ytterst märkligt flockdjur. Och vissa individer i flocken är sannerligen underligare än andra. Och underligast av allt är det när folk undrar om MAN FAKTISKT FÅR GÖRA SÅ och menar ”vara full i tv”.

Det finns massvis med folk som är djupt ointresserade av konstnärer som har något att berätta. Det vet vi ju. Samma typ av individer är ofta också istället ohyggligt upptagna av att själva framstå som Förträffliga Människor Utan Fel. Så de Fördömer och de Rasar och de ger på det stora hela ett viktigt bidrag till Dumheten i Samhället och den går det som bekant att tjäna stora pengar på utan den, vad skulle man då se på tv efter klockan åtta en fredagskväll?

Jag vill nog hoppas att det finns ett par, tre människor som har kommit så långt i sin intellektuella utveckling att de har begripit att ett konstverk kan ha ett värde även om det inte i självaste färgskalan matchar vardagsrumssoffan.

Det är klart att Ken Ring får skriva låtar om en vårdnadstvist. Vad fan skulle han annars skriva låtar om? Det är väl klart att TV4 ska låta honom framföra låten. Vad skulle de annars göra? Skicka hem honom? Och innan ni släpper loss hela arsenalen av vetduvadhanhargjortegentligen och vetduvadhanharsagt och vadskickardetförsignalertillvårabarn så vill jag på ett mycket kortfattat vis berätta vad jag tänker om den saken:

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Nu har jag inte tid med er mer. Jag ska ta närbilder på lite julpynt. Under tiden. Kan ni inte berätta vilka era drömartister i Så mycket bättre skulle vara?

 

 

 

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

La Nostalgie heureuse

IKEA säljer en ram som passar perfekt för LP-skivor. Och eftersom jag gör vad som helst istället för att skriva INREDER mitt ARBETSRUM, så tänkte jag damma av några av mina absoluta favoriter och smälla upp på väggen. Men jag var inte beredd på vilken rämnad dammlucka av gamla minnen det skulle bli att titta på sina gamla skivor. Jag menar… HERREGUD… alla Bowie-omslag (det går inte att välja), Abba, Stones, Prince, U2, Nationalteatern, Patty Smith, Depeche Mode (Yazoo!) och Imperiet (och Ebba G naturligtvis), eller en sån som Terence Trent d’Arby (vad HÄNDE egentligen med honom?), eller alla som man helt och hållet har glömt (Fairground Attraction, Sam Brown… lyssnar jag på dem nu så swish, minns jag i hela kroppen hur jag mådde under den kvarten när de var som mest poppis…) Eller alla skivor jag ärvde utav mamma och pappa, Bob Dylan, Janis Joplin, Leonard Cohen, Tammy Wynette… (Eller ja… ”ärvde” och ”ärvde”… möjligen så skedde den där äganderättsöverföringen utan direktkontakt med den ursprunglige ägaren, och möjligen så rörde det sig framför allt om mammas skivor… men… jag ÄLSKADE dem SOM OM de varit mina egna… och då BLEV de liksom det. Vi byter ämne nu.)

Åh! Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Och, nej, det blev alltså ingen roman skriven i dag heller. Jag har inte ens lyckats välja ut vilka skivor jag ska rama in. Vilken tur att barnen kommer hem nu så att jag kan skylla på dem att jag aldrig har tid att göra något ordentligt.

Men jag har gjort lite nytta. Köpt födelsedagspresenter till veckans födelsedagsbarn, sorterat papper, ringt skattemyndigheter i två länder, sorterat lite mer papper. Jag gick till bokhandeln och klämde på Amelie Nothombes senaste och, JA! jag har skrivit lite. Med betoning på lite. (Men KVALITETEN, mina vänner, iiiiiihhhhh, satan, vad bra det blir, det här som jag snart, vilken dag som helst faktiskt, tänker skriva mer på…)

Den här ska i alla fall upp på väggen. Vilken dag som helst, faktiskt.

Om drömmar och mello och barn och styrka

Regnet har tagit ett kort uppehåll och jag sätter mig på kökstrappen och blundar mot solen. Det doftar kylig sommar och jag drabbas av hemlängtan. En dryg månad kvar innan vi åker till Sverige gör jag som vanligt, hoppas alldeles för mycket, oroar mig för sånt jag inte kan kontrollera och tänker att jag borde leva på klar soppa från och med nu fram till att barnen slutar skolan. Studenten alltså.

Men leva-på-soppa-åldern är förbi. Jag orkar inte hantera allt det där som följer med. Jag borde öva på att le istället. Det var två år sedan jag vägde mig senast. Jag ska öka simträningen. Bli stark. Simma sex kilometer i veckan under tiden som är kvar fram till Vansbro. Och så ska jag blunda och tänka på hur det känns att simma naken i en sörmländsk sjö.

Vi hade eurovisionkväll här hemma i går. En massa sockerstinna barn och så jag och Christophe. Jag twittrade vildsint i början, för twitter är väl ändå uppfunnet för att maximera mello-upplevelser? Men jag tröttnade snabbt (det var för ensamt, alla pratade i cybermunnen på varandra) och så började jag längta efter Jacob Dahlin. Han kunde kommentera Eurovision, han. Mamma och jag brukade skruva bort ljudet på tv-n och lyssna på hans radiosändning. ”Nu är det Cypern. Kisspaus, alltså.”

Jacob Dahlin. The Man. The Bög. The Diva. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han fått programleda Eurovision 2026.

Och så tycker jag att folk var för snälla. Försiktiga. Inte en enda ta-honom-bakifrån-kommentar kunde jag hitta. Trist. För det ligger i sakens natur att man måste få håna Eurovision. Spärra upp ögonen, prata sönder alla låtar, skratta hysteriskt åt kläderna och förfasa sig över att ALLA sjunger surt som rönnbär. Det är därför det är roligt.

Men så här dagen efter kan man konstatera att SVT hade gjort ett fantastiskt jobb. Petra Mede, Sara Dawn Finer, Felix Herngrens sketcher. Allt var riktigt, riktigt bra. Kul, till och med. Och ibland på ett gåshudsvis. Loreen sjöng sig till eurovision-historien och när Carola dök upp hann jag skrika Bieberskrik innan hon försvann ner i rabatten. Det enda som väl föll lite platt var väl det evighetslånga (och ironiska) numret om Sverige. Det är liksom bara svenskarna som funderar på hur svenskarna ÄR. Men, vad fan. Tittarna behöver ta paus ibland och den självgodheten kan man stå ut med när två män får pussa varandra på munnen på slutet.

Eric Saade då? undrar ni. Som presenterades som en vinnare och som levererade #obegripligheter och #dåligaskämt? Gillade jag honom? Låt mig svara så här: han var ett perfekt inslag. PERFEKT! För utan skämskudden, ingen eurovision. Men, åh, vad jag hade velat att Jacob Dahlin hade kunnat intervjua honom.

Och med det tycker jag att vi lyssnar på en av musikhistoriens bästa låtar. Och njuter av den snygga klänningen. För att inte TALA om frisyren. Frisyren, mina barn. Frisyren.

En glasklar symbol för Azerbadjans inställning till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

 

 

Om dagen…

Jag var hos frissan i dag. Håret gick från grått till gult, vilket uppriktigt sagt icke var någon höjdare. Men luggen blev jag nöjd med och eftersom jag avslutade dagen med att simma två kilometer i klorvatten så är väl håret snart inte alls gult utan grönt. Så ingen anledning att gråta över spilld vätesuperoxid.

En långhelg har inletts. Vi ska vara hemma hela tiden och inte förrän på måndag får vi gäster. Om man inte räknar med ungarnas inbjudna kompisar som förhoppningsvis kommer att fylla huset och tömma kylen. Jag har i alla fall storartade planer som inte bara innefattar melodifestivalen. Det skall läsas – jag läser just nu slutet på Det eviga folket är inte rädda och den är så inihelvete jävla bra att jag var tvungen att ringa upp mamma och berätta att jag just nu läser världens bästa bok. ”Så säger du alltid”, suckade hon och berättade att hon åkt till biblioteket för att ställa sig i kö till Vad hundar tänker och andra berättelser av Tove Alsterdal. ”De kunde inte hitta den”, fnös hon.”Konstigt”, sa jag. ”Verkligen superkonstigt. Men det är roligt att höra att du lyssnar på mina goda råd. Eller, ja… lyssnar och lyssnar…”

Läsa alltså. Det ska jag göra. Och! Gå på bio. Se filmer.

Barnen ska tvingas titta på The Great Gatsby. Och det ska nog gå bra för att Leonardo di Caprio är såååå himla snyyyygg för att vara gubbe, alltså, mamma! (Vilket föranledde en youtubeseans med lite Top Gun, ”bit i den här gubben ungjävlar”, sa jag och kände mig genast sexistisk, på ett bra vis, såklart. Ungarna såg ut som om de skulle svimma. På ett bra sätt. Om man bortser från att Tom Cruise aldrig har varit min typ. Så jag visade också några klipp med Paul Newman vilket fick ungarna att se ut som de brukar göra när jag dansar till Otis Redding. Och så gick de upp på sina rum med skämskuddar tryckta mot sina rosaröda kinder.) Och L’écume des jours vill jag se också. Ungarna röstar i vanlig ordning på en samling fasansfulla alster om allt från Highschool till, ja, Highschool. I värsta fall får vi väl hyra Top Gun. Eller varför inte den där biljardrullen där Newman får Cruise att framstå som … ja, Cruise.

Kulturellt väder.

PS. Jag har alltså rekommenderat DELS Vad hundar tänker… av Malcolm Gladwell DELS allt av Tove Alsterdal (hon är författare till till två alldeles utmärkta deckare). Vilket jag förklarade för mamma som därför åkte tillbaka till biblioteket. När hon kom hem igen berättade hon att den där författaren till Vad hundar tänker minsann hade varit med på Babel, vilket han alltså INTE har varit. Det har däremot författaren till Det eviga folket… Och den boken rekommenderar jag OCKSÅ!

PPS. Jag fattar inte riktigt varför, men kommentarsfältet verkar vara stängt. Kom in och bli min kompis på facebook och kommentera där istället!

En söndag: om snö, apelsiner och lycka

Jodå. Det gick att gå på fin bjudmiddag utan att varken noppa ögonbrynen eller raka sig under armarna. Vi hade mycket trevligt, skrattade åt gamla minnen, absent friends och egna tillkortakommanden.Vi drack gott vin.

Snön föll tjockt över Bryssel redan på vägen dit, så det var vackert som ett vykort när vi åkte hem till snart-tonåringarna som somnat allesammans i samma säng. Mätta på linguine och diverse andra enkla sockerarter.

 

 

 

I dag har jag packat åt mellandottern som ska på skidresa med skolan, jag har städat, förhört barn på läxor (matematik och Egypten), jag har skällt på sexåringen och blivit sams med sexåringen igen och så gick vi till parken och åt apelsiner i solen.

I kväll ska jag se på tv. Klockan nio. Svt, naturligtvis. Och i natt ska jag läsa klart Why Be Happy When You Could Be Normal? En berättigad fråga, kan det kanske tyckas. Eller inte. Jag vet faktiskt inte. Är det något fel på att vara normal? Och vad är onormalt? Egentligen.

 

En lördag: om föräldrafritt, kroppsbehåring och bokstaven G

Jag har landat (gömt mig) i tioåringens säng. En paus i lördagens kaos. Christophe har tagit över stafettpinnen i hämtar-och-lämnar-loppet. Någonstans i huset härjar tre stycken snart-trettonåringar som förbereder sin föräldrafria kväll. Min Elsa ska laga spaghetti carbonara och till efterrätt ska de göra extremt avancerade cupcakes (jag fick en inköpslista av henne som var längre än min egen handla-för-hela-veckan-lista, det ska stoppas saker i smeten och kletas saker på toppen och sprinklas och färgas och dekoreras och… ja, jag köpte alltsammans).

Vad har jag inte gjort i dag? Jag vågade vägra rean. Och känner mig kanske inte så väldigt modig, mest lättad. Men jag skulle vilja att min syster kom hit och plockade ögonbrynen på mig. Christophe och jag ska bort på middag och jag tror att jag förväntas sminka mig. Det blir så mycket lättare att genomföra den typen av övningar (makeup) när ansiktsbehåringen är mer, hur ska jag säga? Kontrollerad? Kanske borde jag också raka mig under armarna, vem vet? Benen känns som överkurs, men det kanske kan bli ett försenat nyårslöfte: att bli lenare, mjukare, mer följsam, liksom.

I övrigt håller jag på att flytta in i mitt nya arbetsrum. Jag har väl visat bilder på det redan? Det är mitt egna rum (för tillfället barrikaderat av Elsa och hennes kompisar, men jag har inte tappat hoppet helt och hållet) och jag kommer att få plats med inte mindre än två stycken skrivbord (båda mina) och alla mina romaner fram till bokstaven L. (Och då ska ni veta att jag har en knapp hyllkilometer G-författare: Guillou, Greene, Grisham, Garcia Marquez, Ginsberg, Gyllensten, Gustafsson, Gray, Gide, Goethe, Gardell, Gordimer och yours truly förstås.) Resten får väl stå kvar i vardagsrummet. Och i ett par andra rum där vi har böcker. (Och, ja! jag bor väldigt stort och JA, jag har väldigt mycket böcker).

Ni ska få se mitt fina arbetsrum när jag är klar, men om ni har glömt, så såg det ut så här när vi började:

 

 

 

Om ett höstlov

Vi skulle ha åkt till NYC i torsdags, jag och min man. Det blev inte så, av skäl som kanske framstår som relativt uppenbara, åtminstone för vissa. Och i går ställdes dessutom själva reseföremålet in, dvs inte shoppingen, den fortskrider nog ungefär som vanligt i kapitalismens huvudstad, men NYC Marathon.

Det går säkert att tycka en hel del om det där. För oss kändes det fel att åka iväg på romantisk helg till ett katastrofområde. Och i NYC har fler människor än vanligt det ordentligt mycket svårare än de brukar. Stadens resurser behövs för att förhindra att det blir ännu värre.

Kanske tänker jag fel. Staden behöver också sina turister, hotellen sina gäster, kapitalismen sin konsumtion. Men oavsett detta, vi kunde skjuta upp vår resa och då gjorde vi det. Våra kompisar bestämde sig för att åka. De kunde inte boka om sina biljetter och har nu en trevlig helg i NYC på lite andra premisser än planerat, och inte tycker jag att de gjorde ”fel”.

Vi är alltså hemma. Istället för att vandra hand i hand på MoMa och gå på italienska restauranger och beställa in proteindrinkar så ligger jag och min man i varsitt rum i vårt alldeles egna hus med varsin dator och egna, diffusa planer på att möjligen, kanske i morgon, göra något, oklart vad. Mamma som flögs ner för att passa barnen håller barnen sysselsatta. Första dagen pysslade hon i tio timmar med tre barn utan att tappa humöret en enda gång. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel. I går och i dag har mamma spelat tjocksmock en miljard gånger med sexåringen och i morse vann mamma till och med ett parti. ”Ursäkta”, mumlade hon och delade snabbt ut nya kort. Och, nej, jag vet inte vad hon använder för receptbelagda hjälpmedel.

”Ska vi åka in till stan och gå på museum?” undrade hon nyss.

”I morgon, kanske”, bestämde Christophe och bytte kanal på tv-n.

Vi har helt enkelt ett alldeles underbart lov. Gör så lite som möjligt, tänder en brasa och alldeles för många stearinljus. Hyr en film, poppar popcorn och somnar lite för sent varje kväll. Jag har skrivit 25 tusen tecken på en novell som antingen är fruktansvärt tråkig och ganska pretto eller ett gränssprängande mästerverk. Vad vet jag om sånt egentligen? Men jag är glad för att jag inte är i NYC just den här helgen. Och att Christophe och jag får åka på romantisk helg en annan gång. När ”katastrof” inte betyder ”katastrof” utan att ”någon” har glömt att packa ner ”något” som ”någon” borde ha kommit ihåg eftersom ”någon annan” hade ”annat” att tänka på. Ja, ni vet vad jag menar. En ”romantisk” helg, helt enkelt.