Till min man…

Hej älskling.

Kommer du ihåg våra kärleksbrev? De vi skickade när jag pluggade i Brygge och du arbetade i Luxemburg, vi pratade på telefon varje dag, träffades varje vecka. Ändå skrev vi. Vad skrev vi? Sånt som man skriver, antar jag. Jag saknar dig. Älskar du mig?

Du hade lärt dig på din svenskkurs att ”lilla gumman” och ”lilla gubben” var sådant som älskande kallade varandra. Så din Saab fick heta Lilla gumman. My darling Clemmie, skrev Churchill till sin fru. Dina brev till mig började alltid likadant: Lila Guben. Det var jag. Lila Guben.

Victor Hugo lade en blomma i ett brev till Léonie Briard. Voici une fleur que j’ai cueillie pour toi. Elle t’arrivera fanée, mais parfumée encore. Visa mig blomman om trettio år, uppmanade han henne. Dina brev var inte parfymerade, men du skickade mig listor på rättsfall du tyckte att jag borde läsa. Med läsinstruktioner. Jag tänkte att jag ska visa dig dem när du fyller sextio. Och ibland skrev du på vers. Jag skrattade och sa att allt faktiskt rimmar på franska. Men en av dina dikter vek jag ihop och la i plånboken.

Georg Sand skrev till synes kyska, välformulerade brev till Alfred de Musset, men om man bara läser första ordet i varje mening, eller varannan rad, så framträder något helt annat: ta mig! Jag är trång och djup och väntar på dig. Det närmsta jag någonsin kom kodade budskap var mina innovativa böjningar av franska verb.

För sexton år sedan flyttade vi ihop. Om det var den gemensamma postadressen, våra första mobiltelefoner eller det nyfödda internätet som fick oss att överge breven det vet jag inte.

Cat: my cat: If only you would write to me: My love, oh Cat. Så skrev Dylan Thomas till sin fru när han var ute på turné och läste sina dikter. När jag åker bort för att kränga böcker skickar jag kanske ett sms i vardagsstackato. Häng tvätten! Nora har rättskrivning. Brödet slut. På email skickar du mig kalendernoteringar över allt vi ska göra. Plikter, organisation. Jobbet, middagar med vänner, barnens konserter och aktiviteter. Men vi skriver aldrig kärleksbrev till varandra längre. Ska jag oroa mig för det?

Jag saknar dig. Älskar du mig?

För alltid –

din Lila Gube

(Tidigare publicerad i Vi Läser)

Adventstider

Jag försökte mig på att twittra i går. Ett misstag som jag begår med en viss regelbundenhet (följ mig gärna på malinpgiolito). Jag skrev:

”Sport. Största nyhet i dag är att Zlatan inte gjorde ett enda mål i en hel match. Tänk om vi hade politiker vars icke-resultat blev nyheter.”

Vad jag försökte säga, men inte lyckades att förmedla, var att jag längtar efter en sån där politiker som levererar enkelt begripliga stordåd, inspirerar så fullkomligt långt utanför sin egen politiska och nationella tillhörighet att övertygelsen verkar gränslös, en sådan som vi på ett alldeles självklart vis förväntar oss mirakel ifrån. Om miraklet uteblir blir vi så förbluffade att det hamnar i tidningen. Själva förbluffningen. Inte misslyckandet.

Jag behöver mer än 140 tecken för att säga det. Att jag längtar efter en sån politiker. Varje tid behöver en sån. Men i synnerhet kristider.

Och fotbollshjältar i all ära (må ingen skugga falla över Z), men fotbollens främsta uppgift är väl att förströ, att underhålla oss då tiderna känns tuffa, inte att faktiskt göra saker och ting bättre? (Försök att inte missförstå det som kommer nu. Själva bron över till nästa ämne. För Zlatan är himla bra och så, men…)

I natt dog Nelson Mandela. Den största av dem alla.

Jag var i kyrkan i söndags. Min kyrkonärvaro förbättras en hel del i adventstider. Det beror i första hand på mina tjejer, som uppträder i olika sammanhang så här års. Men också för att det inte bara är det glittriga julpyntet som jag gillar med julen. ”Vi väntar på freden och kärleken”, som Maria uttryckte sig i sin predikan. För det gör vi faktiskt. Vi väntar och väntar.

Jag saknar Nelson Mandela, är inte det märkligt? Och sorgligt, på sätt och vis. För jag är en så typisk svensk. Jag tror inte på Gud, jag är så skeptisk inför hjältar och blir väldigt generad när folk börjar prata om ”drömmar” och ”ändring” och verkar hängivna och passionerade. Herregud, jag börjar skruva på mig redan om någon skriver två utropstecken efter varandra. (Fler än så, eller kombinationen utropstecken + frågetecken tyder enligt min mening på att personen ifråga behöver sättas under förmyndarskap.)

Men Nelson Mandela… Där kapitulerar jag.

Vad ska man säga?

Du var den störste av dem alla. Jag är stolt över att ha fått leva i samma värld som du. Jag kommer att sakna dig.

Amen.

PS. Och. Det finns saker att vänta på. Men vi måste få ordning på undervisningen.

 

 

 

 

som inuti en äppelmunk

Jag köpte ny halsduk och mössa. Visserligen hade jag redan både halsduk och mössa, men de har en tendens att försvinna ungefär samtidigt som skolbussen på morgnarna. De nya klädesplaggen fick jag behålla – helt för mig själv – i ungefär två timmar. Men i bilen på väg hem från simningen drog tonåringen av mig halsduken, krängde den över sin egen hals i stället och konstaterade att ”mamma, PRECIS en sån här har jag önskat mig HUR LÄNGE SOM HELST”. Jag hann inte ens sucka förrän hon drog ett djupt andetag och fortsatte ”…och den luktar REDAN mamma, åh, vad gott, den godaste lukten i hela världen, som inuti en äppelmunk”.

Vad man gör?

Döljer glädjetårarna så gott man kan och tänker att det brukar ju inte bli så kallt i Bryssel.

 

Så fin färg. Och så mjuk. Den passar dottern perfekt.

Och apropå Frankrike

Jag har alldeles nyligen börjat förlika mig med att ungarna skriker ”weee looooove you miss Hannigaaaan” så fort jag försöker få dem att städa sitt rum/duka av/torka av/plocka ur/ställa in och så vidare i all oändlighet.

Jag har bestämt mig för att det är charmigt att vi delar kulturella referenser.

Men när man sticker in huvudet genom dörren till tonåringens rum (inte för långt, eftersom man inte vill bryta mot regelverket som är fastnaglat i versaler: STÖR EJ! KNACKA FÖRST! KOM INTE IN!! PRIVAT OMRÅDE!!!) för att få henne att Ta Itu Med Saker Som Måste Göras, och hon tittar upp och väser:

”Heeeeeeeeere’s Joooooohnnyyyyy….”

Ska man verkligen ta det som något positivt?

Och apropå kulturella referenser tänkte jag säga att det faktiskt finns en hel del saker som jag verkligen gillar med Frankrike. De tar till exempel fortfarande sitt språk och sin kultur på blodigt allvar, det är inte många länder som gör det. Och jag tillhör dem som tycker att det hör till kategorin Bra Saker att Staten lägger pengar på kulturstöd. Visste ni till exempel att Frankrike står för en tredjedel av det totala europeiska filmstödet? Stöd som inte enbart går till att producera filmer där vackra, smala fransyskor talar med varandra i vackra parislägenheter med högt i tak, utan också till exempelvis biografer på landsbygden. Bra, tycker jag. Av Frankrike.

Och apropå kultur. Häromdagen skickade 7-åringens fröken hem en lista på boktips. Så här såg den ut:

Tio av dem ska läsas och redovisas i klassen. Bra, tycker jag. Bra! Vive la France!

Bädda. Sängen. Genast!

 

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Köket är husets hjärta

Kära Katinka! Jag har väl kanske inte börjat blogga igen, direkt. Men då och då tittar jag in här, även om det börjar kännas som en gammal försummad (hyfsat avlägsen) släkting som sitter på ett hem som luktar illa. Det där hemmet, det är inte så jättecharmigt och det ligger rätt långt bort (man måste byta buss åtminstone två gånger och missar man en när man ska åka tillbaka så får man vänta en hel timme på att nästa ska komma och… ja, du fattar, jag bloggar alltså inte regelbundet. En del av mig skulle vilja göra det oftare, resten av mig försöker skriva en bok, sköta ett jobb och tre barn. Och hitta något att ta foto på så att man åtminstone kan instagramma. Häng förresten gärna med mig på facebook eller instagram (malinperssongiolito) istället, dit går det direktbussar.)

Men min kollega Emma bloggar. Underbara Emma Hamberg, intelligent och rolig, som skriver böcker lika charmiga som hon själv är (läs den senaste, andra delen i serien om Rosengädda). Emma ska i alla fall flytta, en riktig IRL-flytt och behöver därför inspiration till sitt nya kök. Och då råkar det vara så att jag har norra Europas mysigaste kök. Därför ska jag nu ha inredningsblogg, en så kallad köksspecial.Håll i er så kör vi:

Köket ligger på bottenvåningen och om man lämnar dörrarna från hallen öppna så ser det ut så här:

Här anar man bara köket, det som syns är spisen där jag står (inte kedjad utan alldeles frivilligt) och rör i mina grytor och tittar på….

… mina döttrar som sitter och gör läxor, klipper papper i bitar eller äter sig mätta på chokladflingor eftersom de inte kan vänta på mammas härliga pestolax som tar minst tjugo minuter att färdigställa.

Ställer jag mig lite längre bort från spisen (jag kanske lägger mig i kökssoffan, den gustavianska, sent 1700-tal, jo, det är sant, trodde ni att jag skämtade när jag sa att det är norra Europas mysigaste kök? det gjorde jag inte), då så ser det ut så här:

Här ser man också den öppna spisen, som alltså värmer ryggen på de gäster som sitter vid mitt köksbord och tittar på när jag lagar mat. Man ser också stolarna som mamma och pappa fick i bröllopspresent av mina farföräldrar när de gifte sig och de pinnstolar som jag fick av mormor och morfar när jag flyttade till min första egna lägenhet. Och för att göra blanda-nytt-med-gammalt-inlägget komplett så kan jag berätta att mattan under bordet är från IKEA (och lampan ovanför också i och för sig, men den saken ska vi ändra på så fort vi har råd och hittar lämplig gigantisk, men ändå smäcker gutjärnskrona med både elektriskt ljus och utrymme för levande alternativ).

Om man ställer sig på andra sidan och istället beundrar utsikten mot min spis då ser det ut så här:

Då ser man mitt kakel, det handmålade, specialbeställda, som kostade mer än resten av köket tillsammans. Trogna bloggläsare vet redan att jag KRÄVDE detta kakel eftersom det är samma kakel som det som finns i Monets kök i Giverny (som, vid närmare eftertanke är norra Europas finaste kök, men mitt kommer in som god tvåa) och inte förrän min svärfar hade satt den allra sista plattan på plats berättade han att en exakt kopia går att köpa på vilket snabbköp som helst i Frankrike.

Det är kanske billigt och ser exakt likadant ut. Men det är INTE handmålat! Försöker jag intala mig…

Nå. Fint är det. Och ställer man sig en liten bit bort från själva matbordet (kanske vid flickornas piano, där de sitter och övar menuetter och Taubevisor, gärna fyrhändigt, och alldeles precis lagom högt och utan att behöva spela samma tre takter omochomigenhundramiljonergånger), då ser det ut så här:

Så. Nu är frågan. Kommer du hit och hälsar på Emma? När det blir som jobbigast i flyttkaoset, när ditt kök är mitt i renoveringen och ligger blottat som en nyflådd älg, då tar du med dig hela din familj och så får ni sitta med ryggen mot brasan medan jag lagar mat.

Ni är varmt välkomna.

Du får eventuellt stå för efterrätten.

 

 

Midsommar?

”Mamma!” sa 7åringen i bilen på väg hem från simhallen. ”Varför har du inte sagt att det är midsommar?”

Ja? Varför?

För att vi inte är i skärgården. Inte med mormor eller morfar eller min syster eller med vänner. För att ni går i skolan hela dagen och jag måste jobba och Christophe är bortrest och för att det är sexton grader varmt och regnigt och för att jag orkar inte rodda midsommar när det egentligen inte ÄR midsommar. Därför?

Det är ingen dålig dag. En bra fredag, till och med. Trots vädret och trots att både äldsta dottern och maken är bortresta.

Vi fick besök av min faster. Vi åt god mat. Jag simmade 3 km.

En bra dag.

Men inte midsommar.

Jag fick till och med en present på posten.

Jag är nästan klar. Låt oss säga att det var PRECIS vad jag behövde.

 

Harry. Balsam för modershjärta

Jag ligger i min säng, eller åtminstone på en liten fyracentimeterssträng av min säng, och tittar på Harry Potter (sista delen) med två av mina barn och en av deras kompisar. Min äldsta dotter gick på disco i går kväll (eller ”boum” som det heter på franska), sitt livs första och jag fick träningsvärk i hjärtat av att vänta på att hon skulle komma hem igen. Men hem kom hon, ganska tidigt och alldeles nykter, tillsammans med sin bästis, och de sminkade av sig och innan de somnade såg de en liten stund på Harry Potter.

Det är som liniment på värkande mammamuskler, att hon fortfarande står där och väger, på tröskeln mellan barn och halvvuxen.Vill se samma film gång på gång, vill att mamma ska stoppa om och vill … ja, vill att mamma ska stoppa om, det räcker gott och väl. Min bebis. Som lånar mina skor, använder min mascara och driver mig till vansinne med sina Hans&Greta-spår av smutsiga kläder mellan hennes rum och mitt badrum.

I kväll har vi haft middag med Christophes kusin och hans tjej, på besök från Bretagne. Vi åt rött kött, så mört att det gick att äta med sked. Till efterrätt en fuskcheesecake på kryddiga pepparkakor, färska hallon och blåbär, philadelphia och grädde.

Och efter det, som sagt, Harry Potter. Ständigt denne Harry Potter. De gråter på samma ställen varje gång. Skrattar. Suckar. Berättar hur ”det är i boken”. Jisses, vad vi älskar honom här hemma.

Vardag

Det är ju också det här med vad man förmedlar för bild. Vad man väljer att berätta. Och hur ni väljer att uppfatta det. Jag har ju visserligen knappt några läsare, så de där som tycker (illa) om allt och missförstår allt som överhuvudtaget kan uppfattas, de slipper jag.

En kamrat som mår dåligt. Ett gräl. En rygg som gör ont. Saker man bör göra, men inte gör. Saker man borde undvika, men gör ändå. Och ett samtal från skolan, tioåringen har konstiga utslag, det är nog en virussjukdom som måste behandlas. Så sitter man i väntrummet hos doktorn och det blir sent, man läser läxor med en, håller en annan i handen, och nej, det är ingenting allvarligt, men det blir sent och vi är hungriga och trötta och stannar på vägen, på det där italienska stället.

Because you’re worth it, är verkligen en spottloska i ansiktet på alldeles för många.

Because I can?

Det var ingen vidare dag, det här. Men jag väljer att visa er detta.

Gott var det. Och det var ingen usel dag. Den verkar ta sig mot slutet.

 

 

 

Only in America, tar det aldrig någonsin slut?

Dag 11

Jo. Ni har gissat rätt! Dag elva gjorde vi slag i saken. Och! Vi gick på museum.

Nu var det nämligen dags för: Moma. Och ÄNTLIGEN (plötsligt händer det!) uppstod den ljuva kombinationen av hyfsat nöjda ungar, mycket nöjda föräldrar (det fanns wifi OCH en restaurang med mat som gick att äta), konstverk man begrep och lagom obegripliga INSTALLATIONER som ändå på något sätt satte igång något i betraktaren.

Sexåringen hajade precis vad det handlade om. Själv har jag alltid haft mina alldeles särskilda frågor kring Munch och det här okontrollerade gastandet, men dem kan vi ta en annan gång.

Den här fattade jag däremot direkt! Jag kan nämligen franska och Oof! är ett uttryck för lättnad. Av typen: snart är det över, snart får du mat/sova/åka hem till den där fantastiska lägenheten där du faktiskt inte behöver gå upp en timme tidigare än alla andra för att simma, du kan göra det på eftermiddagen också och du behöver inte simma så länge utan gå och lägga dig i den där ljuvliga hammammen (och hur stavas det?) en stund också…

Går knappast att missförstå.

Riktigt, riktigt törstig. Bakfull, kanske?

 

Den feministiska konsten var speciell för mig. En massa tankar väcktes. Bland annat fastnade jag för ett konstverk som skulle illustrera barnafödande och kroppens möjligheter att efter enorma påfrestningar återgå till sin ursprungsform.

Två tankar kom till betraktaren (mig):

1. Hur definierar vi egentligen ”kroppens ursprungsform”?

Och:

2. VAR har hon fått tag på de där nylonstrumporna? Jag KRÄVER att få veta vilket märke det är! Inte en maska, systrar, inte en enda maska!

Sedan gick vi och satte oss i ett mörkt rum och tittade på en film om konsekvenserna av andra världskriget i Japan. Och förutom att alla konstverk blir bättre av att man tillåts sitta ner och vila fötterna så var det oerhört gripande. Även om en fransk familj (inte min vill jag påpeka) reste sig upp efter ett par minuter och muttrade att ”inte fan är det meningen att man ska behöva tillbringa sin semester med att glo på en japan som käkar ris”.

(Nämen, visst, tänkte jag. Men att titta på en fransman som inte klarar av att ta sig till rätt tågperrong, DET är naturligtvis EN ren YNNEST och resultatet av en unik konstnärs skapande.)

Väldigt bra audioguider för barn hade de på Moma. Mamman uppskattade dem mycket.

Innan vi gick hem tog vi en sväng förbi ateljén där barnen pysslade medan föräldrarna grälade på tre språk (så att alla skulle kunna förstå att mamman hade rätt) och sedan gick vi hemåt. Gick. Och gick och gick och gick och gick.

(Förresten så gick vi förbi Grand Central Station också (en av dagarna, har glömt vilken). Det fick också godkänt enligt testet: ser det ut som det gör på film? Dessutom fick det extrapoäng i klasserna: ”helt gratis” och ”ett besök tar mindre än tio minuter”)

På kvällen åt vi, kanske sushi? Jag läste en bok eller två (jag läste enorma mängder på den här semestern, jetlag är på väldigt många vis bra för mig, åtminstone västerut).