Köket är husets hjärta

Kära Katinka! Jag har väl kanske inte börjat blogga igen, direkt. Men då och då tittar jag in här, även om det börjar kännas som en gammal försummad (hyfsat avlägsen) släkting som sitter på ett hem som luktar illa. Det där hemmet, det är inte så jättecharmigt och det ligger rätt långt bort (man måste byta buss åtminstone två gånger och missar man en när man ska åka tillbaka så får man vänta en hel timme på att nästa ska komma och… ja, du fattar, jag bloggar alltså inte regelbundet. En del av mig skulle vilja göra det oftare, resten av mig försöker skriva en bok, sköta ett jobb och tre barn. Och hitta något att ta foto på så att man åtminstone kan instagramma. Häng förresten gärna med mig på facebook eller instagram (malinperssongiolito) istället, dit går det direktbussar.)

Men min kollega Emma bloggar. Underbara Emma Hamberg, intelligent och rolig, som skriver böcker lika charmiga som hon själv är (läs den senaste, andra delen i serien om Rosengädda). Emma ska i alla fall flytta, en riktig IRL-flytt och behöver därför inspiration till sitt nya kök. Och då råkar det vara så att jag har norra Europas mysigaste kök. Därför ska jag nu ha inredningsblogg, en så kallad köksspecial.Håll i er så kör vi:

Köket ligger på bottenvåningen och om man lämnar dörrarna från hallen öppna så ser det ut så här:

Här anar man bara köket, det som syns är spisen där jag står (inte kedjad utan alldeles frivilligt) och rör i mina grytor och tittar på….

… mina döttrar som sitter och gör läxor, klipper papper i bitar eller äter sig mätta på chokladflingor eftersom de inte kan vänta på mammas härliga pestolax som tar minst tjugo minuter att färdigställa.

Ställer jag mig lite längre bort från spisen (jag kanske lägger mig i kökssoffan, den gustavianska, sent 1700-tal, jo, det är sant, trodde ni att jag skämtade när jag sa att det är norra Europas mysigaste kök? det gjorde jag inte), då så ser det ut så här:

Här ser man också den öppna spisen, som alltså värmer ryggen på de gäster som sitter vid mitt köksbord och tittar på när jag lagar mat. Man ser också stolarna som mamma och pappa fick i bröllopspresent av mina farföräldrar när de gifte sig och de pinnstolar som jag fick av mormor och morfar när jag flyttade till min första egna lägenhet. Och för att göra blanda-nytt-med-gammalt-inlägget komplett så kan jag berätta att mattan under bordet är från IKEA (och lampan ovanför också i och för sig, men den saken ska vi ändra på så fort vi har råd och hittar lämplig gigantisk, men ändå smäcker gutjärnskrona med både elektriskt ljus och utrymme för levande alternativ).

Om man ställer sig på andra sidan och istället beundrar utsikten mot min spis då ser det ut så här:

Då ser man mitt kakel, det handmålade, specialbeställda, som kostade mer än resten av köket tillsammans. Trogna bloggläsare vet redan att jag KRÄVDE detta kakel eftersom det är samma kakel som det som finns i Monets kök i Giverny (som, vid närmare eftertanke är norra Europas finaste kök, men mitt kommer in som god tvåa) och inte förrän min svärfar hade satt den allra sista plattan på plats berättade han att en exakt kopia går att köpa på vilket snabbköp som helst i Frankrike.

Det är kanske billigt och ser exakt likadant ut. Men det är INTE handmålat! Försöker jag intala mig…

Nå. Fint är det. Och ställer man sig en liten bit bort från själva matbordet (kanske vid flickornas piano, där de sitter och övar menuetter och Taubevisor, gärna fyrhändigt, och alldeles precis lagom högt och utan att behöva spela samma tre takter omochomigenhundramiljonergånger), då ser det ut så här:

Så. Nu är frågan. Kommer du hit och hälsar på Emma? När det blir som jobbigast i flyttkaoset, när ditt kök är mitt i renoveringen och ligger blottat som en nyflådd älg, då tar du med dig hela din familj och så får ni sitta med ryggen mot brasan medan jag lagar mat.

Ni är varmt välkomna.

Du får eventuellt stå för efterrätten.

 

 

Vardag

Det är ju också det här med vad man förmedlar för bild. Vad man väljer att berätta. Och hur ni väljer att uppfatta det. Jag har ju visserligen knappt några läsare, så de där som tycker (illa) om allt och missförstår allt som överhuvudtaget kan uppfattas, de slipper jag.

En kamrat som mår dåligt. Ett gräl. En rygg som gör ont. Saker man bör göra, men inte gör. Saker man borde undvika, men gör ändå. Och ett samtal från skolan, tioåringen har konstiga utslag, det är nog en virussjukdom som måste behandlas. Så sitter man i väntrummet hos doktorn och det blir sent, man läser läxor med en, håller en annan i handen, och nej, det är ingenting allvarligt, men det blir sent och vi är hungriga och trötta och stannar på vägen, på det där italienska stället.

Because you’re worth it, är verkligen en spottloska i ansiktet på alldeles för många.

Because I can?

Det var ingen vidare dag, det här. Men jag väljer att visa er detta.

Gott var det. Och det var ingen usel dag. Den verkar ta sig mot slutet.

 

 

 

Only in America… del 3

Dag 5

Ni vet väl att om man tränar väldigt hårt så behöver kroppen återhämta sig ibland? Så är det. Därför – av respekt för min närmast elittränade kropp och mina intensivstimulerade simmarmuskler – och enbart därför, gick jag INTE upp en timme före alla andra och simmade dag 5. Inte heller dag 6. Eller dag 7. För att reser man väldigt långt så utsätts kroppen för särskilda prövningar och behöver sålunda extra lång återhämtning.

Men vi lämnar det här uttjatade ämnet ett tag. Jag menar, det här är ju ingen TRÄNINGSBLOGG. Det är ju en annan typ av blogg. En blogg som liksom allra främst definieras av att själva bloggaren så sällan bloggar. Och i synnerhet så sällan bloggar om hur (sällan) hon tränar.

Så vad gjorde vi dag 5? Jo, då gick vi på Metropolitan. Inte operan, museet. (Jag hade så gärna velat gå på operan, det är min dröm, men även drömmar har ett pris och det ligger åtminstone för min del ett litet – eller ganska stort – snäpp under vad man är tvungen att betala för sistaminutenbiljetter till det här operahuset. Det får helt enkelt bli nästa gång.)

Så vad kan jag säga om Metropolitan (museet)? Att det är ett fantastiskt museum? För det är det. Att det är roligare för vuxna än för barn? För det är det.

Men barn ska släpas på aktiviteter. De ska lära sig att känna igen Picasso och Monet, Klein och Modigliani. Anser jag. Och barnen tycker att det är lite, lite roligare när de får lyssna på audioguide och när de får ta med sig penna och papper och välja en tavla att rita av (åtminstone fungerar mina ungar så). Med Christophe är det lite knepigare. Men han är tapper och relativt väluppfostrad. Och fungerar väldigt mycket bättre om det finns fri wifi. Och det finns på Metropolitan. På Metropolitan finns också ett obeskrivligt trångt och jättedyrt kafé där man kan köpa äcklig mat som barnen vägrar att äta. Och så hade de en jätteutställning på lån från Musée d’Orsay, och det kändes helt logiskt att vi hade korsat Atlanten för att gå på vårt eget lokala hak.

(Allt blir roligare med Instagram!)

Efter Metropolitan gick vi promenad i Central Park (vackert väder, skitkallt!) och på kvällen vete fåglarna vad vi åt? Sushi? Pasta? Jag minns inte. Gud, vad min kropp behövde återhämta sig. Jag måste ha varit nära ett sorts sportsligt utmattningssyndrom.

Dag 6

Empire State Building ser ut som ”ett sunkigt hus i förorten”, enligt min dotter Elsa. Och hon har rätt. Vi konstaterade båda två att Chrystler Building ser ut som Empire State Building borde se ut. Om ni hajar. Och det mest minnesvärda med ESB var köerna. Vi stod i kö i vad som kändes som minst två timmar. Tre kanske. Enligt min man var det högst en timme. Men det enda jag kunde tänka var: hur i all fridens dar kan man stämma kärleksträff högst upp i den här anskrämliga byggnaden och springa in i sista sekund och liksom springa med andan i halsen in i hissen och liksom ännu mera andfått springa runt utsiktsplatsen (var-är-han-var-är-Tom-Hanks-var-är-Meg-Ryan?) För. Att! Det går inte att springa in i ESB. Det går icke att rusa till hissarna. It. Does. Not. Work. Myrsteg är melodin. Och sedan tänkte jag på den där rullstolsbundna? Deborah Kerr. Skulle hon möjligen få förtur i kön? Jag tror det. Om hon faktiskt hade velat springa in, så är väl hon den enda som skulle haft en ärlig chans. Om man bortser från att hon inte kunde springa. Eftersom hon satt i rullstol.

Nåja.

(Ursäkta, ursäkta, jag ska bara springa förbi här och … bort dit… och uppför… till första hissen och spring… snabbt… spring… andra hissen…”

(”Springa, som sagt, springelispringelispring… bara liksom snabbt, för en liten titt… det är en kille som jag gillar och vi skulle träffas här, sa vi, ja, högst upp, nä, inte allra högst upp men nästan… så jag tänkte, jag springer bara upp och kollar om han är där, bara lite snabbt sådär. Ok?”)

(”Maaaammaaaa, kan du bara sluuuuuuta ta så mycket fotografier och låta oss ta våra bilder av … höga hus… och… frihetsgudinnan? TACK! Och kan vi få din telefon, tack, för du har bättre kamera. Hit med den, fort, nu! Tack.” Ja. De är jätteduktiga på att säga tack, mina barn. Bara jag gör som de säger. På en gång. ”Thank you, Miss Hannigan. We love you Miss Hannigan!”)

Ungarna älskade i alla fall ESB. Deras mamma, not so much. Men jag gillade hissen, för där var det så trångt att ungarna inte kunde röra sig när jag pussade dem en miljon gånger. Inte ens tonåringen lyckades ta sig därifrån. Mycket praktiska hissar. Tyvärr gick just hissarna ganska snabbt.

Efter ESB åkte vi, förlåt, GICK VI (”det är inte alls speciellt långt, i alla fall inte i jämförelse med NY Marathon, som blablabla, är jättejättelångt och som börjar på den där bron, titta nu, där borta, nä, ännu längre bort… och sedan… och sedan… skoskav…. vätskebrist…. saltnivåerna…. blablabla….”) ja, GICK VI HELA VÄGEN till Greenwich Village och ungefär i nivå med …. faktiskt redan innan vi hade hunnit ut ur ESB låg jag i skilsmässa var jag så hungrig att jag kunde äta en häst. Vilket jag föreslog att vi skulle göra, och då började ungarna skrika och härja och du-är-ju-inte-klok-mamma, så vi hamnade på Quantum Leap, som är en vegetarisk restaurang på Thompson Street. Och där åt vi väldigt goda burgare som antagligen inte alls var gjorda på sojabönor utan på tjuvslaktat majsmjöl uppfött på penicillin eller något. Eller häst. Gott var det i alla fall.

Och jag blev mätt, lappade ihop mitt äktenskap och fick dricka upp nästan hela sexåringens milkshake. Det har sina uppenbara fördelar att ha barn som inte äter.

Och sedan gick vi lite till.

Herregud, vad trött jag var.

Shopping, dag 6.

 

Only in America… del 2

 

Dag 3

Ni trodde säkert att jag inte alls gick upp en timme tidigare för att simma.

MEN SE DÄR HAR NI FEL! FÖR DET GJORDE JAG VISST! DET! HA! SOM OM JAG SKULLE GE UPP MITT NYA HÄLSOSAMMA LIV SÅ LÄTT. NI KÄNNER MIG INTE!

Sedan åt vi smarrig frukost och gick ner på stan. Solen sken (men det var jävligt kallt) och vi promenerade hemifrån upp till China Town och Little Italy och någonstans strax innan tolv låg jag i skilsmässa var jag så inihelvete hungrig att jag skulle kunna ha ätit en ko en gris en häst en gigantisk portion pasta på Angelo’s men det var invaderat fullbokat av en jävla massa tyskar turister som stan så väl behöver. Och, nej, det hjälpte inte att min man förklarade för hovmästaren att han var från Michelinguiden. Det enda som hände var att jag tänkte kräva en rekordsnabb skilsmässa vi gick därifrån. Istället åt vi lunch på Lombardi’s där de serverar … pizza och pizza och annan pizza. Inte pasta, bara pizza. Men det var gott. Vårt enda misstag var att vi beställde in två pizzor storlek large för att dela på fem istället för en pizza storlek medium vilket hade räckt. Men underligt nog gick det väldigt bra ändå. Det blir väl så när man är närmast elitidrottare. Något kaffe gick det inte att beställa. De hade nämligen bara, just det, ni kommer ihåg: pizza.

Pizzorna hade också den bonusegenskapen att de fungerade som väldigt effektiv äktenskapsterapi eftersom jag omedelbart la mina skilsmässoplaner på is när det blev dags att bära sexåringen hela vägen hem.

Och den äktenskapliga lyckan höll väl i sig hela vägen fram till 546 Broadway där Uniqlo ligger och jag och min man sålunda blev tvungna att separera en stund. Eftersom jag var tvungen att köpa upp hela deras sortiment. (Och min man var tvungen att ta hand om sexåringen.) Min syster (som har koll på sånt här) hade beställt en dunväst och en dunjacka därifrån och när jag hade köpt dem så köpte jag likadana (i lite olika färger) till mig själv, barnen och deras tappra fader.

Och sedan gick jag löst på deras underkläder.

Här är syrrans jacka (69 USD) och syrrans väst (49 USD) och ett Nike fuelband (också till syrran, vi elitidrottare behöver inte sånt).

Och vad hände sen? Vi gick hem, simmade, jag läste en bok (Von Schirachs senaste, satan, vad bra den var!) och sedan åt vi väl nåt antar jag, men jag har (är det ens möjligt?) glömt vad och var…

Dag 4

Gick vi ner till Battery Park, köpte New York City Pass till hela familjen och åkte på sightseeing med båt runt frihetsgudinnan (stängd fram till 4 juli pga Sandy) och Ellis Island (stängt året ut).

Det var vackert väder och skitkallt. Och en satans massa fransmän på båten.

(”Kan du bara sluta ta kort på MIG mamma? Och låta mig ta mina kort på frihetsgudinnan ifred?”)

(”Kan du bara sluta ta kort på barnen hela tiden? Ta ett kort på mig istället! Jag ställer mig här bredvid de här odrägliga fransmännen som bara står i vägen hela tiden och så ser jag alldeles oberörd och glad ut och klipper till dem om de kommer för nära, ok?”)

Vi kom i alla fall runt utan några större incidenter och tillbaka i Battery Park tittade vi på lite Street Performance och det var kul. Jag funderade på att bidra med mitt alldeles egna partytrick spagat, eller kanske till och med hjula, men bestämde mig för att mitt äktenskap genomgått tillräckligt med prövningar och lät därför bli.

Sedan fick vi för oss att vi skulle gå på museum men insåg någonstans på halva vägen att vi riskerade att dö svältdöden och vi gick därför istället och åt på en restaurang som jag har glömt vad den hette (jag var för svag, mitt blodsocker för lågt) på Columbus Circle.

Sedan promenerade vi hemåt och det är väl kanske möjligt att vi stannade till på Uniqlo och kanske på någon annan affär också (vi bodde i princip GRANNE med Century 21 och det måste man ju faktiskt RESPEKTERA!), det är ju ändå kris i världen och ekonomin behöver ju en viss stimulans…

På kvällen var det dags att ta sig till Times Square igen och där såg vi musikalen Annie. Det var en riktig höjdare. Barnen älskade den och Christophe sov jättegott. Och resten av veckan fick jag heta Miss Hannigan. (”We loooove you, Miss Hannigan!”) Nu är det dags för Brottet. Svt 1.

PS. (Uppdatering) JO. Jag gick upp tidigare än alla andra och simmade i fyrtiofem minuter. Även dag fyra. SÅKLART ATT JAG GJORDE!

 

 

Only in America… del 1

Dag 1.

Något försenade (pga snöstorm) kom vi iväg. Tjejerna tittade på filmer och krävde att jag berättade om hur det är att flyga förstaklass över Atlanten (jag har gjort det en gång, blev uppgraderad från apklassen när jag var fjorton år och reste själv efter att ha hälsat på Amerikasläkten. Jag minns fortfarande den lilla goodiebag som jag fick, med minitandborste, minitandkräm och förpackning med tre stycken tandpetare. Jag tror att jag slängde den för något år sedan, eller så ligger den i en kartong i källaren. När jag tänker efter var det kanske inget av barnen som specifikt FRÅGADE om den här resan, men jag BERÄTTADE i alla fall om den här resan).

Nåja.

Tjejernas första Atlantresa gick i alla fall bra. Jag såg en film (Life of Pi), läste en bok (Belinda Bauer) och vi landade på JFK och lyckades ta oss igenom tullen trots kombinationen Fransk Man, Artig Amerikan, Flugsvärm Barn och Dödstrött Mor.

Vi kom fram till lägenheten på nedre Manhattan (samma kvarter som Wall St) som vi (enligt principen Till-den-som-redan-har-allt-skall-allt-vara-givet) fått låna av en kompis. Och när vi öppnat dörren, tittat närmare på takterass och swimmingpool, tagit ett bad i amerikanskt djupt badkar, så hade kompisen snabbt avancerat till att bli Vår Allra Käraste och Bästa Vän.

Första natten drömde jag – som sagt – att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten. Att vi – efter tolv dagar – bara hade hunnit med att simma, vila, läsa, sova, beställa hem färdiglagad mat och sova lite till. Det är visserligen definitionen av min favoritsemester, men nu var vi ju ändå i New York, New York, och det skulle ju kunna hända att vi blev tvungna att berätta vad vi hade gjort, så vi var ju tvungna att göra NÅGONTING.

Dag 2.

Jag började med att simma fyrtiofem minuter, alldeles ensam, i poolen. Barnen sov fortfarande när jag kom tillbaka och jag insåg plötsligt hur annorlunda mitt liv skulle vara om jag började varje morgon med att gå upp en timme tidigare. Jag berättade för min älskade make om denna nya livsstil som jag inlett samma morgon. Christophe skrattade så mycket att barnen vaknade.

Vi åt frukost (raw milk, så fet att den rimligtvis måste ha mjölkats ur världens lyckligaste ko), granola, hallon, blåbär, rostade english muffins med avokado, skinka och kokt ägg.

Gud…

… hör ni vilken fantastisk semester vi hade?

Och, vi hade inte ens kommit ut ur lägenheten.

Jag menar, vad skulle det egentligen vara bra för?

”Vad vill ni göra?” frågade jag barnen. ”Times square”, skrek de. Så vi åkte naturligtvis dit. Och så tittade vi på sevärdheter som Toys are us. Ungefär så dags fick vi lov att ta paus för att äta. På Hardrock Café, naturligtvis. Och det var förvånansvärt kul. Och ganska gott. Det var lite deprimerande att de satt ut kalorieinnehållet på alla rätter, men i ett sånt läge är det skönt att man är utrustad med en alldeles särskild förnekelsetalang. Och! Att man har inlett ett nytt liv som innebär att man går upp en timme före alla andra för att sporta! Bra där, Malin!

Efter lunchen var det dags för andra kulturella höjdare: M&M Store, Forever 21… och ungefär innan vi ens hann börja så fick Fransmannen nog, tog sin sexåring i handen och gick hem. Ja, gick hem. ”Det är inte så långt”, sa han. Och berättade lite mer om när han sprang New York marathon, var det började, var det slutade, var han hade ont i foten och var han blev lite trött… och, ja, någonstans där hade delar av oss redan slutat lyssna. Och hunnit köpa en hel del M&Ms. Som hon kunde äta utan att få dåligt samvete eftersom hon går upp EN TIMME före alla andra VARJE MORGON för att sporta!

 

På kvällen gick vi ut och åt sushi. Och det var ”den godaste sushi jag någonsin ätit sa tolvåringen”. ”Jag också”, sa sexåringen och åt en böna. Alla somnade tidigt utom mamman som läste (”Miss Pelegrines hem för besynnerliga barn”).

Bildbevis. Hon åt faktiskt, det gjorde hon.

Och nu tänker jag ta en paus. Solen skiner. Jag måste skrika åt mina barn att de borde springa hysteriskt runt runt i parken. Men jag återkommer snart med fler anekdoter. Och bilder. På mat, kläder och andra sevärdheter.

Inbjudan till releaseparty. Och helgen i bilder.

Jag går i väntans tider. I morgon släpps boken. Och är det något jag har lärt mig sedan jag släppte den första så är det att man egentligen bara kan bli besviken.

Sandra frågade mig för ett tag sedan varför jag inte ska ha något releaseparty.

Och det är ju en berättigad fråga. Varför ska jag inte dra på mig Diane von Furstenberg-klänningen, bjuda generöst (dvs be förlaget att bjuda stort), fira och låta mig fotograferas med nyfönat hår och immigt champagneglas? Det går ju att vinkla ifånen så att man ser ganska smal ut i ansiktet och så kan man lägga på ett lagom gulbrunt filter så att det ser ut som om man inte är blek av skräck. Dela med världen och låta världen lajka. Varför inte?

Det korta svaret på Sandras fråga är att jag inte hinner. För att jag inte orkar. Och för att jag inte har någon lust att fira min bok utan Christophe och fransyskorna. Det är mitt i terminen, mitt i skolveckan och ingen av dem som egentligen betyder något kan följa med till Stockholm just nu, även om vi leker med tanken att vi skulle ha haft råd.

Men därmed inte sagt att vi inte skulle kunna jubla över min förträfflighet ändå?

Sålunda! Härmed bjuder jag in er allesammans till stort releasparty på bloggen i morgon. Jag bjuder på ett virtuellt glas gratis iskall champagne, en massa varma cyberkramar och ni får bidra med internätlyckönskningar om ett långt, framgångsrikt författarliv. Jag lovar att hålla ett långt tal till er allesammans och tacka de som har hjälpt mig på resan hit och gråta en skvätt för att livet faktiskt blev ett äventyr. (Klichéerna skola hagla, självklarheterna stå som spön i den leriga backen och ingen hund skall lämnas ogravad i jakten på den försvunna konstnärssjälen. Det kommer att bli en oförglömlig fest och naturligtvis ett klassiskt tal.)

I morgon alltså. Välkomna hit! Ni kan osa i kommentarsfältet. Eller bara dyka upp ändå. Ta med er alla era kompisar.

Under tiden bjuder jag på bilder från helgen:

Jag frågade tioåringen vad hon ville ha till födelsedagsmiddag. ”Tacos?” Tioåringen tittade på mig en stund. Svarade. ”Jag skulle föredra riktig mat, tack.” Avmätt. Vi åt lammkotletter med hemlagade pommes frites, hummus och vitlöksfrästa haricot verts. Marängtårta till efterrätt.

Fina ungar.

 

 

 

 

 

 

På lördagen åkte jag och handlade. Och på söndagen bjöd vi på lunch. Spaghetti bolognese och blandkantarellrisotto till ett gäng italienare, en fransk, en holländare och två svenska Bellman. Vi var tjugo stycken kring bordet och alla var överens om att jag gör en sjuhelvetes risotto och en ganska oslagbar bolognese. Efter lunchen stod den icke-retuscherade disken i köket och väntade på Christophe. Han hade bara sprungit 32 kilometer och var därför mer än redo för wettextrasan.

 

 

 

 

Frk Nyfiken frågar

Hur klarar man av att springa 7 km när man inte varit ute på länge? Själv orkar jag knappt 5 km ;-)
Skämt och sido, när kommer din kokbok ut? Du verkar vara grym på middagar och sådant beundrar jag skarpt.

Hej Frk Nyfiken! Det var länge sedan sist.

Man klarar av att springa långt om man ser till att liksom bara nätt och jämt komma upp i springfart. Nyckelordet här är ”hasa”.

När min kokbok kommer?

Ser man på det enorma utbud av kokböcker som kommer varje år så verkar det som om huvudskälet till att man bestämmer sig för att skriva en kokbok har ganska lite att göra med hur pass bra mat man faktiskt lagar. Det är betydligt viktigare att man är känd och blir snygg på bild.

Så. När jag kommer ut med en kokbok?

När jag får väldigt, väldigt dåligt med pengar. Och då får jag nog lov att snällt be pappa ställa sig bredvid mig och stoppa tummen i såsen. För visst kan jag laga mat. Men känd är jag inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den enda kändiskokboken värd namnet.

(Åh. jag känner att jag någon gång måste skriva ett inlägg om Prinsessornas kokbok. Den är underbar.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar den här kokboken. Den innehåller något så ovanligt som äkta matlagningsknep. Som att man ska lägga en okokt potatis i grytan (eller såsen) om man har saltat den för mycket. Och hur man gör för att få fram smaken ur en vintertomat (riv den, sockra, salta, blanda med olivolja.) Att man alltid, alltid, alltid ska baka med saltat smör och riva ner citronskal i pannkakssmeten.

Man läser inte kokböcker för recepten, dem kan man hitta på nätet. Bra kokböcker handlar om drömmar och hemligheter. Secrets de cuisine är en sådan bok.