Förintelsens minnesdag

Heinrich Himmler höll två hemliga tal i Posens stadshus i oktober 1943. Hemliga, eftersom de omfattar en förklaring av förintelsen medan den fortfarande pågick. De finns bevarade, i både skriftlig och muntlig form.

”I am now referring to the evacuation of the Jews, the extermination of the Jewish people. It’s one of those things that is easily said: ‘The Jewish people are being exterminated’, says every party member, ‘this is very obvious, it’s in our program, elimination of the Jews, extermination, we’re doing it, hah, a small matter.’ And then they turn up, the upstanding 80 million Germans, and each one has his decent Jew. They say the others are all swines, but this particular one is a splendid Jew.”

Det svåraste, tänker jag först, med att genomföra Förintelsen kan inte ha varit själva mördandet. Det måste ha varit att förvandla grannen, pianoläraren, läkaren, svågern, till något annat än en människa. Det måste vara svårt att avhumanisera människor, tänker jag, annars orkar jag inte tänka mer. Men sedan ändrar jag mig. För sanningen är att nästan ingenting är lättare, bara man gör det lite i sänder.

De är inte som vi, de har varit med om saker vi inte kan begripa, de tänker inte som vi, de förstår inte våra regler och vår kultur. Det är inte mer än rätt att de betalar för sig. Gör rätt för sig. Vilka? De.

Och så konfiskerar man flyktingarnas ägodelar. Juvelerna.

Det är inte mer än rätt.

I dag är det förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan Auschwitz befriades.

Ett exemplar av Hédi Frids självbiografi ges till alla Sveriges riksdagsledamöter, till minne av förintelsen
I dag får alla Sveriges riksdagsledamöter ett exemplar av Hédi Frids självbiografi

Öppet brev till Jens Spendrup

Käre Jens!

Här kommer ett ”öppet brev”. Till dig: ordförande för Svenskt Näringsliv och dagens driftkucku efter intervju i Ekot i går. Från mig: f.d. advokat på Sveriges största affärsjuridiska advokatbyrå (du vet de där som fyller i era blanketter), författare, feminist och numera också byråkrat (du vet, de som skickar blanketter till er).

Hur känns det i dag? Orättvist, antagligen. Jag menar, hur känsliga får folk egentligen bli? Kan de inte ge sig på problemen istället för budbäraren? Måste man vara kommunist för att få vara ifred i det här landet? (Det sista var ett skämt. Jag menar, har svenskarna ingen humor?)

Jag lyssnade på intervjun med dig. Du verkar vara trevlig. Och, om jag får säga det, en mycket representativ företrädare för Svenskt Näringsliv.

Du sa att du gillar kvinnor, du sa att du välkomnar att kvinnor tar för sig. Du såg till att understryka hur roligt du tycker det är att kvinnor är på uppgång. Att det är bra att strukturerna ändras.

Men så svarade du på en rak fråga med ett rakt svar…  Och nu beter sig alla som om du har kallat apartheidmotståndare för negrer.

Herre. Gud. Jag vet. Du är knappast ensam om att tycka det du sa. Tvärtom. Alla som har suttit i ett styrelserum, alla som har ansvaret över ett börsbolag, de vet. De vet att du sa sanningen. Du sa bara det alla tycker.

Och det är väl knappast ditt fel att kvinnor inte är lika kompetenta som män? Eller?

Det är nu dags för mig att försöka svara på den frågan.

Men det tar emot.

Jag tycker nämligen att det är så ohyggligt förnedrande att behöva försvara demokrati och lika rättigheter med bevis av typen Kvinnor Kan (Minsann!).

Men det är vad som behövs. Återigen är det där vi hamnar. I diskussionen om att vi är inte tillräckligt motiverade, inte tillräckligt bra löneförhandlare, inte tillräckligt bra.  

Ändå tror jag att det finns saker vi är överens om. Kvinnor är inte biologiskt intellektuellt underlägsna männen. Det vet vi bägge två. Kvinnor har inte längre sämre utbildning än män. Det finns det klara siffror på. Och att kvinnor generellt sett är fysiskt svagare än män och att de har något sämre lokalsinne än män är sällan ett problem i ett styrelserum. Det finns numera gps i nästan alla mobiltelefoner.

Men det är ju det där andra. Och där kommer vi att fastna. För det är jävligt svårt att omvandla siffror till ett svar på frågan ”finns det kompetenta kvinnor”. Eftersom varje undersökning som visar att kvinnor i beslutsfattande ställning leder till ökad lönsamhet kan mötas med en annan som säger något annat.

Och även om du kommer att göra en pudel för den här intervjun så kommer du (och väldigt många med dig) fortsätta att tycka samma sak. Och jag kommer att tvingas sälla mig till dem som med skammen blossande på kinderna säger att ”ge oss bara chansen, så ska vi minsann visa att… kvinnor kan…”

Kvinnor kan. Förnedringen i det uttalandet. Kan du ens ana den?

Sanningen är att siffrorna är entydiga när det gäller detta: kvinnor i chefspositioner tjänar mindre än män med samma uppgifter och kvinnor är underrepresenterade i ledande positioner. Det är det ena. Det andra är att det ännu inte finns några säkra tecken på vad resultatet av högre kvinnorepresentation blir. Vad som skulle hända om vi kvoterade in kvinnor i börsstyrelser. Exemplen (Norge) är för få, de har inte någon längre historia och de är inte helt entydigt positiva.

Du säger att svensk konkurrenskraft skulle försvagas om vi införde krav på kvotering. Att kvaliteten på styrelsen skulle försämras om man tvingade att ta in kvinnor. 

Det ärliga svaret är att vare sig du eller jag vet vad resultatet skulle bli. Däremot har du – med ditt uttalande – klart och tydligt visat att utan kvotering kommer vi aldrig att få veta. Eftersom siffrorna i all evighet kommer att förbli desamma.

Men åter till statistiken. Vad vet vi? Det finns siffror som tyder på att börsvärdet på (vissa) företag med högre kvinnorepresentation har gått ner, precis som det finns bevis på motsatsen. I Norge har man också sett att sedan kravet på 40% kvinnorepresentation i börsnoterade företagsstyrelser infördes har en del företag valt att byta företagsform. Kvinnorna som väljs in i styrelser i Norge är också tex yngre (mindre erfarna) och ännu mer homogena sinsemellan (kommer från samma sociala, kulturella och akademiska bakgrund) än de män som sitter på likadana poster. Det är också oklart vad börsstyrelsekvoteringen egentligen har för inverkan på löneutveckling och annan chefsrepresentation.

Så faktum är att du kanske har rätt, Jens. Jag vet inte.

Men låt oss för sakens skull låtsas att det stämmer. Att du har rätt. Kvinnor kan inte. Det finns inte tillräckligt många, tillräckligt kompetenta, tillräckligt motiverade kvinnor för att styrelserepresentationen ska kunna vara jämnt könsfördelad utan att man tullar på kvaliteten.

Då vill jag påpeka en sak.

Verkligheten som den ser ut är ditt ansvar. Och bara du kan egentligen ändra på den saken, Jens. Du och dina kollegor i Svenskt Näringsliv.

Det är nämligen du (ingen annan) som inte satsar på kvinnorna i dina företag på samma sätt som du satsar på männen, det är du som inte ger kvinnliga chefer samma lön som männen, det är din attityd som får dem att tappa sugen och göra annat än att prestera för ditt företag.

Det är ditt agerande som gör att kompetensutvecklingen bland kvinnor ser ut som den gör.

Så, siffrorna kanske är tvetydiga, och du kanske bara sa det alla i din värld tycker. Men, om du tror att det finns en poäng med demokrati och mänskliga rättigheter, då tror du precis som jag att det finns en poäng med att makten i vårt samhälle görs tillgänglig för oss alla.

Och har du ett problem med att hitta kvinnor som är kompetenta nog att vara med och dela på den makten, då kan vi bara vara säkra på en sak:

Det är ditt fel, Jens Spendrup.

Ditt. 

Skål.

Malin Persson Giolito   

Måndag måndag måndag

När man inleder veckan med sjukhusbesök (på röntgen med en av ungarna) och i stillastående bilkö tillbaka till jobbet för att gå på inte mindre än tre möten, då tänker man INTE att ”nu kan det inte bli värre” och det gör man rätt i eftersom att när man äntligen kommer hem från jobbet har det inte alls har släppts något nytt avsnitt av True Detectives, trots att DET BORDE HA GJORT DET.

Och så Philip Seymour Hoffman. Droger är ett jävla skit.

Dagens citat kommer från Berglin:

”Oxveckorna – tiden då Roy Andersson kan filma on location överallt.”

 

Kvinnan skall tiga i församlingen

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ‘allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

Om Fittstim – min kamp

Simone de Beauvoir skrev en hel del om de inneboende svårigheterna med kvinnokampen. För det finns ingen naturlig solidaritet mellan kvinnor, över klass- och åsiktsgränser. Kvinnor, påpekade Beauvoir i Det andra könet, säger inte ”vi”, annat än på feministkongresser och kanske i en och annan demonstration. Män kallar kvinnor för ”kvinnor” och kvinnorna använder samma terminologi när de pratar om sig själva.

Så gör vi. Så gör jag.

Men det var ju innan ”hen” kom in på banan. Eller?

Belinda Olsson, en av fittstimsskribenterna, har premiär på SVT i kväll klockan nio. Ett program om dagens feminism.

Satan, vad mycket kritik hon har fått för det. Att kritikerna inte verkar ha sett programmet förvånar ingen.

För kvinnor har alltid varit snabbare på att kritisera andra kvinnor än att hylla dem. Den inneboende bristen i den feministiska solidaritetstanken kan knappast hen förändra.

Jag ska se programmet. Sitta som klistrad framför tv-n. Jag drömmer om massvis med ytliga frågor som man inte ”får” ställa. Och lika många viktiga svar som ger oss vägledning om vart vi ska rikta vår kamp.

… för kom ihåg. Simone de Beauvoir var också hon som ställde den avgörande frågan: Vad skulle Drömprinsen egentligen ha gjort med sitt händelselösa, meningslösa liv om han aldrig väckt Törnrosa?

 

Regnet smattrar mot vindstaket, det är egentligen bara tuberkulosen som fattas

Niohundra skräpkommentarer, ett migränanfall, tre simmade kilometer och annat smått och gott senare är det nu dags att ta itu med romanen.

Men först.

Efter en lång, närmast outhärdlig tv-torka kommer nu ketchupeffekten. I går var det premiär på True detectives på HBO Nordic. Jag såg piloten och vill påstå att detta är MYCKET LOVANDE.

Lärdomar efter femtio minuter white trash, ritualmord och alkoholiserade snutar:

Du kan berätta nästan precis vilken historia som helst bara KARAKTÄRERNA håller. När avsnittet är över vill jag nämligen låta alla tänkbara skådispris regna över Woody Harrelson och Matthew McConaughey.

Och. I nio fall av tio, så suckar och stönar jag över de här PLANTERINGARNA som alltid görs i första avsnittet av deckarserier, alla trådar som läggs ut, alla klumpiga ANTYDNINGAR som ligger som en blåljusvisp över varenda scen. För i nio fall av tio läggs det inte ut några KROKAR utan hullorna pressas in i munnen på den oskyldiga tittaren och tvingas igenom kinden och så får man ligga och kippa i tv-soffan och försöka hitta fjärrkontrollen så att man så snabbt som möjligt kan STÄNGA AV ELÄNDET. Men. Så finns det välskrivna manus. För i det tionde fallet ler man i samförstånd med manusförfattaren och tänker: du vet, jag vet och vi tänker samma-lika och oroa dig inte, jag ser nästa avsnitt också, jag hänger med.

Jag tänker se andra avsnittet av True Detectives.

Och så: inför starten av Sherlock 3 sänder SVT säsong 1 och 2. De började i går och tål att ses igen.

Girls tredje säsongen hade också premiär på HBO Nordic i går och för er som ännu inte sett de sista skälvande avsnitten av Breaking Bad så finns de på Netflix.

Det är kanske en trög start på bokåret, men det finns ingen anledning att misströsta när en långhårig pillertrillande Matthew McConaughey annekterar mitt vardagsrum med sitt flottiga hår och sina djupa halsbloss. Hurra!

 

Höjd över varje misstanke?

Jag hade inte tänkt säga något om vad jag tycker om den här inbundna flashback-tråden som Norstedts gav ut (och drog in) i dag. Den är liksom för bedrövlig för att kommentera. Men jag kan inte låta bli. Jag blir för jävla arg.

Ett par saker:

1. förtalar man någon ska man se till att ha mer än ”en lapp” som man har ”fått från en person som sa till mig att det var så här”.

2. Det är inte synd om den där journalisten som skrivit eländet och blev avklädd av Jan i svt i morse. Frigyes ska skämmas. Han och de idioter som beslutade att ge ut boken. Jävla klåpare.

3. Bra jobbat, Jan Guillou. Gammal är äldst, helt enkelt.

Julen fortskrider på det bästa av alla vis

Julen fortskrider på det bästa av alla vis. I dag åt vi italiensk hämtmat. Eller ”vi”? ”Jag och min man” åt italiensk hämtmat. De flesta andra omkring bordet rynkade sina små, franska näsor åt de rostade kronärtskockorna, zucchinin, spenaten och champinjonsalladen och rostade istället vitt bröd befriat från alla former av fibrer. Det åts. Med extrasaltat smör på. Och det är ju också gott. Om man så vill.

Jag vaknar varje morgon med precis så mycket feber att jag slipper sätta på mig träningskläder och istället kan njuta av Netflix och John Greens senaste (Pappersstäder).

I natt drömde jag om David Bowie.

Och mer än så har jag faktiskt inte att berätta.

Rollen som får i en dramatisering av Jesu födelse

Jag åkte till barnens skola i dag. Bea (sjuåringen) hade berättat att det var uppvisning på religionsuppvisningen. Hon skulle spela får. Och det vet alla som har barn, att självaste skälet till att gå igenom graviditet, förlossning, vaknätter, trots, tandlossning, osv i all oändlighet, det är att en endaste gång få se sin avkomma utklädd till tomat. Eller blomma. Eller får. I en uppsättning som handlar om Jesu födelse.

Jag visste inte hur dags det skulle börja. Inte heller var det skulle ske. Men jag är ju högutbildad så jag lyckades hitta ungens schema och där stod både hur dags hon hade religionsundervisning och numret på klassrummet. LUNCHTID. Perfekt.

Så jag åkte dit.

Jag vet inte om ni kan föreställa er hur det låter när tretusen elever har rast samtidigt. Men jag kan berätta att jag gick i en av korridorerna, hörde ett ljud, ett bekant ljud, gick ner två trappor och genom två dörrar och – ja! det var min dotter.

Det ska vara en mamma, tänkte jag nöjt. Likhundar i all ära, men endast en mor kan lokalisera sin egen levande sjuåring. Och sjuåringens jacka, mössa och skor som av någon anledning inte befann sig speciellt nära självaste sjuåringen.

Jag var ganska nöjd med mig själv. I en kvart ungefär. Sen träffade jag religionsfröken som tyckte att det var JÄTTEROLIGT att jag var i skolan, så TREVLIGT (men konstigt), i synnerhet som det var en hel vecka kvar innan självaste uppvisningen. Har du inte fått inbjudan, undrade fröken. Och, jo, det har jag väl. Har du inte fått mina mejl, undrade fröken. Och jo, det har jag säkert.

Men om jag har läst dem?

Lagt dem på minnet?

Jag tycker att det ställs på tok för stora krav på föräldrar nuförtiden.

Gudskelov är MIN mamma i Bryssel nästa fredag.

Hon får påminna mig om vad vi måste göra. För Bea ska vara utklädd till får. I berättelsen om Jesu födelse. Det tänker jag INTE missa.

 

En dag i livet

När man är sjuk och det mest produktiva man gör på en hel skrivdag är att misslyckas med nivå 147 på candy crush. Då är det naturligtvis jättejättepatetiskt att kolla sina ”mentions” på twitter. (Herregud!! så patetiskt, osv. men vad fan. Nu är det här min blogg, jag får prata om mig själv härinne och det här var det roligaste som har hänt på hela dagen, förutom en jättelång tråd på fejsbok om Piratförfattarna som planerar att ställa upp i melodifestivalen… Ni hör. Very Produktiv Skrivdag. Så. Håll ut.)

Titta här:

 

Jag är ju ganska van vid att jämföras med en äldre man. Men att jämföras med den här ynglingen var något nytt. Nu undrar jag bara: den här BonesOfStone, VEM är det han tycker är efter-sex-bilden? Och ja, jag vill också veta vad Löfven har för plastikkirurg.

Och här kommer nästa:

 

Och den här snubben… Jag får lust att ringa upp honom. Förklara. JAG VEEEEEET, vill jag säga. JAG LÅTER DUM I HUVVET, MEN JAG ÄÄÄÄR INTE DUM I HUVVET. Jag har LEGAT SÖMNLÖS för att jag låter som om jag har talfel i det där inslaget. Att jag inte NORMALT SETT talar på det där viset. Men Gillian Flynn gör grejer med mig och alla de grejerna är inte helt och hållet positiva.

Nu. Ut i regnet. Hämta sångfågel på Svenska kyrkan. Todelooo.