Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Only in America, the end…

Dag 12

Vår sista dag innan den allra sista dagen bestämde vi oss för att ägna åt krisen, dvs shopping. Dessutom hade jag lovat (dyrt och heligt) att vi skulle göra två OUMBÄRLIGA amerikagrejer som man bara MÅSTE göra om man är snart tonåring och i New York för allra första gången.

Nej. Det rör sig inte om något museum. Ja. Ungarna fick vara med och bestämma.

Så efter att ha gått runt i några timmar (soligt, skitkallt) i Soho och the Village och i Nolita gjorde vi (efter att ha ätit lunch på ett trevligt lunchhak på 28 Prince St) den första oumbärliga amerikagrejen:

Äta cupcakes på the Little Cupcake Cakeshop, på 30 Prince St. Det var… hur ska jag uttrycka mig? Sött? Men barnen var mycket glada och deras sockermissbrukande mor var ganska glad för att hon nu fått stifta bekantskap med den allra yttersta gränsen för hennes egen sockertålighet. Hon hade icke trott att sådan gräns funnes, men så var nu fallet.

(Bara av att se de här bilderna sticker det i kinderna på mig. Uäääh!)

Efter cupcakesfrossan var alla så sockerchockade att jag lyckades lura in hela familjen på en liten bokhandel där jag köpte diktsamlingar, romaner, tidskrifter och kanske lite fler romaner…

Och sedan blev det dags för Fadern och sexåringen att ta avsked, de skulle åka till lägenheten och ha så kallad kvalitetstid ihop medan familjens övriga kvinnor gjorde det andra Måstet.

Manikyr.

 

Och sedan gick vi hem, simmade (ja! även mamman) och så åt vi middag på en pub och skålade för den finaste semester vi har haft.

Och dagen därpå städade mamman medan pappan underhöll barnen i poolen och precis innan taxin kom och hämtade oss så besöktes 9/11 memorial.

Men innan vi slutar skulle jag bara vilja tillägga en sak:

Den bro ni ser allra längst bort i bild, det är Verrazano-Narrows Bridge och det är DÄR och ingen annanstans som NY Marathon startar. NY Marathon är ett jättejättelångt lopp som blablabla… och saltnivåerna… och magen… och efter trettio kilometer ungefär… blabla…. väggen… nej, väggen! inte vägen… blabla….

Only in America, tar det aldrig någonsin slut?

Dag 11

Jo. Ni har gissat rätt! Dag elva gjorde vi slag i saken. Och! Vi gick på museum.

Nu var det nämligen dags för: Moma. Och ÄNTLIGEN (plötsligt händer det!) uppstod den ljuva kombinationen av hyfsat nöjda ungar, mycket nöjda föräldrar (det fanns wifi OCH en restaurang med mat som gick att äta), konstverk man begrep och lagom obegripliga INSTALLATIONER som ändå på något sätt satte igång något i betraktaren.

Sexåringen hajade precis vad det handlade om. Själv har jag alltid haft mina alldeles särskilda frågor kring Munch och det här okontrollerade gastandet, men dem kan vi ta en annan gång.

Den här fattade jag däremot direkt! Jag kan nämligen franska och Oof! är ett uttryck för lättnad. Av typen: snart är det över, snart får du mat/sova/åka hem till den där fantastiska lägenheten där du faktiskt inte behöver gå upp en timme tidigare än alla andra för att simma, du kan göra det på eftermiddagen också och du behöver inte simma så länge utan gå och lägga dig i den där ljuvliga hammammen (och hur stavas det?) en stund också…

Går knappast att missförstå.

Riktigt, riktigt törstig. Bakfull, kanske?

 

Den feministiska konsten var speciell för mig. En massa tankar väcktes. Bland annat fastnade jag för ett konstverk som skulle illustrera barnafödande och kroppens möjligheter att efter enorma påfrestningar återgå till sin ursprungsform.

Två tankar kom till betraktaren (mig):

1. Hur definierar vi egentligen ”kroppens ursprungsform”?

Och:

2. VAR har hon fått tag på de där nylonstrumporna? Jag KRÄVER att få veta vilket märke det är! Inte en maska, systrar, inte en enda maska!

Sedan gick vi och satte oss i ett mörkt rum och tittade på en film om konsekvenserna av andra världskriget i Japan. Och förutom att alla konstverk blir bättre av att man tillåts sitta ner och vila fötterna så var det oerhört gripande. Även om en fransk familj (inte min vill jag påpeka) reste sig upp efter ett par minuter och muttrade att ”inte fan är det meningen att man ska behöva tillbringa sin semester med att glo på en japan som käkar ris”.

(Nämen, visst, tänkte jag. Men att titta på en fransman som inte klarar av att ta sig till rätt tågperrong, DET är naturligtvis EN ren YNNEST och resultatet av en unik konstnärs skapande.)

Väldigt bra audioguider för barn hade de på Moma. Mamman uppskattade dem mycket.

Innan vi gick hem tog vi en sväng förbi ateljén där barnen pysslade medan föräldrarna grälade på tre språk (så att alla skulle kunna förstå att mamman hade rätt) och sedan gick vi hemåt. Gick. Och gick och gick och gick och gick.

(Förresten så gick vi förbi Grand Central Station också (en av dagarna, har glömt vilken). Det fick också godkänt enligt testet: ser det ut som det gör på film? Dessutom fick det extrapoäng i klasserna: ”helt gratis” och ”ett besök tar mindre än tio minuter”)

På kvällen åt vi, kanske sushi? Jag läste en bok eller två (jag läste enorma mängder på den här semestern, jetlag är på väldigt många vis bra för mig, åtminstone västerut).

 

Only in America, fortfarande inte sista delen!

Dag 10

… var alltså en tisdag och nu var det hög tid för ett… just det! Ett besök på MUSEUM! Så vi begav oss till Guggenheim, denna snäckformade byggnad fylld till brädden av sju väldigt rika familjers väldigt… olika… smak.

Och.

Innan vi pratar en stund om Guggenheim så tror jag att det är dags för ett förtydligande.

Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som tycker att det finns en poäng med all konst, även sådan konst som jag inte själv begriper mig på.

Jag tillhör också den del av mänskligheten som tycker att konst inte nödvändigtvis behöver vara vacker och att verkshöjd inte bestäms utefter svaret på frågan ”skulle DU vilja ha DEN DÄR i ditt vardagsrum?! VA? Skulle du det?”

Jag är alltså både bildad, nyfiken och intellektuell. (Kan vi vara överens om det?)

Ändock…

(Och nu kommer det!)

…. så kan jag inte avhålla mig ifrån att lyfta fram den här bristen hos mig, den som gör att jag känner mig lite, ska vi kalla det omsprungen (?) när brandlarmet inne på Guggenheim plötsligt går (ja, brandlarmet) och jag frågar vakten om byggnaden nu måste evakueras och hon svarar (med all den trötthet och avsmak för kulturellt nyfikna människor som endast en museivakt kan uppbringa) att nej, serrö frun, det kommer inte att behövas för att brandlarmet är en installation och del i utställningen.

Brandlarmet är en installation. Jaha. En del i utställningen. Jaha. Jamenvisst. En installation.

Det låter visserligen som ett brandlarm. Vissa skulle kunna påstå att det är ett brandlarm. Men serrö, din korkade kärring, ceci n’est pas une pipe!

(Vafan trodde du? Det här är ändå GUGGENHEIM!)

Om museivakten tyckte att jag är korkad? Om jag till och med är korkad? ignorant? en bondläpp utklädd till intläcktuäll?

Alla sådana spörsmål är oviktiga.

Det enda jag vill ha svar på är detta enda:

VARFÖR DÅ?

VARFÖR är brandlarmet en installation och vad är själva poängen och VARFÖR ska jag behöva känna mig dum för att jag vill veta VAD SJÄLVA VITSEN ÄR? Med att brandlarmet slås på och att vi ska stanna kvar inne i byggnaden tills det slås av efter en stund OCH sedan slås det på igen och ska jag då fråga vakten samma fråga en gång till? Är det DET som är MENINGEN? Är det en del av installationen? Och VAD SKA VI GÖRA OM DET BÖRJAR BRINNA? Och är poängen att om jag blir så här förvirrad då är det en lyckad konstinstallation? Och i sådana fall: VAD SKA DET VARA BRA FÖR?

Sammanfattningsvis alltså:

VAD ÄR SJÄLVA POÄNGEN MED BRANDLARMET SOM INTE ÄR ETT BRANDLARM ELLER KANSKE ÄR ETT BRANDLARM MEN ÄNDÅ INTE?

Däremot skulle jag gärna vilja ha två stycken trästolpar (en röd, en vit) med spikar i (nedslagna i symmetrisk formation till hälften ungefär) i mitt vardagsrum.

 

Inne på toaletten fanns Christophes favoritkonstverk:

 

Sedan gick vi ut från Guggenheim. Åt en korv (har jag för mig), kanske två (statistiken talar för det), några honungsnötter som förhoppningsvis ingen fågelråtta pickat på med sin snuskiga näbb och sedan kan det hända att vi gick förbi Uniqlo. Möjligen, men bara möjligen, kan det hända att jag köpte en av deras dunjackor eller västar (så obeskrivligt varma, lätta, mjuka…). Till min man. Eftersom han faktiskt inte hade någon ännu. Och det var ju inte rättvist.

Ingen installation. Bara väldigt fint folk.

Inte bara vill jag ha dem i mitt vardagsrum. Förmodligen kommer jag aldrig att släppa ut dem därifrån.

I Central Park finns vilda djur.

 

Segelbåtar.

 

Snygga tjejer som gillar att klättra på författare.

Och en djurpark som nästan ser ut som den gör i filmen. Dit gick vi och det var litet, dyrt och inte lika deprimerande som jag brukar tycka att det är i djurparker. Kanske för att det inte var så många djur.

Men det fanns små apungar man kunde pussa på.

Och en stolt (eller klaustrofobisk) säl (?). Eller, är det ett sjölejon? Det är i alla fall ingen valross. Kan vi kalla det vattendjur? Pingu?

På kvällen var vi dödströtta och jag tror att jag åt mig mätt på påskchoklad. Vad ungarna åt har jag ingen aning om.

 

 

Only in America, del 4

Har ni tröttnat? Vi är bara halvvägs in i familjen Giolitos amerikanska äventyr. Och här hemma på rätt (?) sida om Atlanten verkar (jag vågar knappt säga det) våren vara på väg. Åtminstone den här veckan. Och i natt vaknade inte något barn kl 1.25 (som de gjorde natten till i går) så vi går mot ljusare tider.

Dag 7

Var det dags att ta sig igenom till American Museum of Natural History. Museet som är mest känt för den där skitjobbiga skådisen som är mest känd för sin kiss och bajshumor och för att han ser ut som den judiske mörke mannens svar på en dum blondin: Ben Stiller.

Barnen hade förberett sig noga och visat sexåringen valda delar ur Natt på museum på Youtube. Och mamman hade förberett sig noga genom att … nä, mamman hade inte förberett sig alls, varför skulle hon göra det?

Vi tog tunnelbanan varje morgon (och gick sedan hela eftermiddagarna). I tunnelbanan finns många lärorika annonser om tonårsgraviditeter (får du barn utan att vara gift blir du fattig), färdigmatleveranser (”How to get to the third base a lot quicker”, eller, som översättningen skulle lyda: hur du ser till att få knulla snabbare). Men ingenting om preventivmedel. Och om det skulle man naturligtvis kunna säga det där man brukar säga om jänkarnas dubbelmoral. Men. Amerikanerna har liksom tagit Anslagstavlan till helt nya nivåer. Lååååångt bortom Socialstyrelsens fem skivor bröd och skolkökets kostcirklar och trianglar. Kul? Tja. Jo. Lite, kanske.

(Vad pratade vi om? Naturhistoriska museet!)

Det var ett kul ställe. (Med ett rekorddåligt café där min man fick ett Franskt Utbrott när kassörskan pratade i telefon och samtidigt viftade mot Christophe för att han skulle betala. ”Är jag en hund?” undrade Christophe. ”Voff voff?” Det var mycket underhållande… Och väldigt äcklig ”mat”.)

Barnen tyckte MYCKET OM AMNH. Även om vi gjorde det stora misstaget att gå in genom FEL ingång vilket förvirrade allesammans eftersom det inte alls såg ut som det ”skulle”. Det var sålunda inte förrän vi gick UT som vi kände igen oss. Men det hade fördelen att vi gick in i den del av byggnaden där de visade filmen om universums ursprung och den var verkligen fantastisk. Inte sponsrad av någon kristen fundamentalist direkt. De kan, amerikanarna, tänkte jag. Och bredvid mig i biosalongen satt en mamma och en pappa som hade två smällfeta barn som spelade spel på mobilen under hela filmen. Och den tragik som döljer sig bakom det irritationsmomentet är liksom lika bråddjup som aldrig vårt eget universum.

”Jag tycker att det var synd att det inte såg ut som i filmen, mamma.” ”Mm.” ”Och att de inte pratade.” ”Mm.” ”Och sprang omkring och jagade oss.” ”Mm.” ”I alla fall pappa.”

 

Central Park… Som man hamnar i när man går ut genom huvudingången. Bästa stället. Men en väldigt lång park som har förvånansvärt få restauranger (och, om ni inte visste det så är det också i Central Park man hamnar när man har sprungit klart – just det! NY Marathon!)

MEN! Trots avsaknad av restauranger så behöver man inte riskera att dö svältdöden. Man kan köpa varmkorv, ohygieniska honungsnötter och glasspinnar till överpris nästan överallt. Inte klokt, vilken tur! Och ganska mysigt.

Det är verkligen inte heller klokt att hon orkade gå så långt, lilla Bea. Varenda dag. Mycket duktigt tycker hennes mamma!

På kvällen dag 7 hade vi tröttnat på amerikansk mat så vi åt franska hamburgare, fransk biff, fransk korv, ja, häst helt enkelt. På en alldeles utmärkt krog i Financial District, Les Halles. Hovmästaren var franskt otrevlig, men amerikanskt effektiv. En ganska tilltalande kombination.

Vi delade en portion på tre. Blev proppmätta. Sedan beställde Christophe in vispad grädde till dessert (hans favoritefterrätt). Vi andra åt olika varianter på cheesecake och choklad.

Dag 8

Åkte vi till mina släktingar i New Jersey. Det var mycket trevligt. Eftersom mina släktingar är mycket trevliga. Barnen jagade ägg och pratade engelska (om de inte märkte att deras mamma lyssnade). Sexåringen var väldigt entusiastisk när det blev egg-hunt, wanna-be-tonåringarna spelade till synes motvilliga och franskt blasé.

Och när barnen hade somnat åt mamman upp all jordnötschoklad. Åh. Reese’s peanut butter cups… Åh.

Dag 9

Efter långfrukost hos släkten blev det dags för Woodbury Common Premium Outlet. Köpmeckat med stort K (som i Kapitalism). Jag köpte… nä, det går inte att berätta. Då brakar sajten ihop. Men när jag satt där i provrummen med knäna tätt ihop och alldeles för många påsar runt fötterna och tittade på mina döttrar som provade kläder då tänkte jag att det här är lite grann som att vara ute och shoppa med skolans mest populära tjej. Hon som verkar ha outsinliga resurser och (uppriktigt sagt) ganska tvivelaktig smak. Och så jag, som sitter där och känner mig bortglömd, lurad och inte vågar säga vad jag egentligen tycker om den där t-shirten som har hål på ställen där man inte ska stoppa in armarna.

Det blev inte så mycket saker till mamman. Men mammans kreditkort kändes buckligt redan strax efter lunch. Om man säger så.

 

Only in America… del 3

Dag 5

Ni vet väl att om man tränar väldigt hårt så behöver kroppen återhämta sig ibland? Så är det. Därför – av respekt för min närmast elittränade kropp och mina intensivstimulerade simmarmuskler – och enbart därför, gick jag INTE upp en timme före alla andra och simmade dag 5. Inte heller dag 6. Eller dag 7. För att reser man väldigt långt så utsätts kroppen för särskilda prövningar och behöver sålunda extra lång återhämtning.

Men vi lämnar det här uttjatade ämnet ett tag. Jag menar, det här är ju ingen TRÄNINGSBLOGG. Det är ju en annan typ av blogg. En blogg som liksom allra främst definieras av att själva bloggaren så sällan bloggar. Och i synnerhet så sällan bloggar om hur (sällan) hon tränar.

Så vad gjorde vi dag 5? Jo, då gick vi på Metropolitan. Inte operan, museet. (Jag hade så gärna velat gå på operan, det är min dröm, men även drömmar har ett pris och det ligger åtminstone för min del ett litet – eller ganska stort – snäpp under vad man är tvungen att betala för sistaminutenbiljetter till det här operahuset. Det får helt enkelt bli nästa gång.)

Så vad kan jag säga om Metropolitan (museet)? Att det är ett fantastiskt museum? För det är det. Att det är roligare för vuxna än för barn? För det är det.

Men barn ska släpas på aktiviteter. De ska lära sig att känna igen Picasso och Monet, Klein och Modigliani. Anser jag. Och barnen tycker att det är lite, lite roligare när de får lyssna på audioguide och när de får ta med sig penna och papper och välja en tavla att rita av (åtminstone fungerar mina ungar så). Med Christophe är det lite knepigare. Men han är tapper och relativt väluppfostrad. Och fungerar väldigt mycket bättre om det finns fri wifi. Och det finns på Metropolitan. På Metropolitan finns också ett obeskrivligt trångt och jättedyrt kafé där man kan köpa äcklig mat som barnen vägrar att äta. Och så hade de en jätteutställning på lån från Musée d’Orsay, och det kändes helt logiskt att vi hade korsat Atlanten för att gå på vårt eget lokala hak.

(Allt blir roligare med Instagram!)

Efter Metropolitan gick vi promenad i Central Park (vackert väder, skitkallt!) och på kvällen vete fåglarna vad vi åt? Sushi? Pasta? Jag minns inte. Gud, vad min kropp behövde återhämta sig. Jag måste ha varit nära ett sorts sportsligt utmattningssyndrom.

Dag 6

Empire State Building ser ut som ”ett sunkigt hus i förorten”, enligt min dotter Elsa. Och hon har rätt. Vi konstaterade båda två att Chrystler Building ser ut som Empire State Building borde se ut. Om ni hajar. Och det mest minnesvärda med ESB var köerna. Vi stod i kö i vad som kändes som minst två timmar. Tre kanske. Enligt min man var det högst en timme. Men det enda jag kunde tänka var: hur i all fridens dar kan man stämma kärleksträff högst upp i den här anskrämliga byggnaden och springa in i sista sekund och liksom springa med andan i halsen in i hissen och liksom ännu mera andfått springa runt utsiktsplatsen (var-är-han-var-är-Tom-Hanks-var-är-Meg-Ryan?) För. Att! Det går inte att springa in i ESB. Det går icke att rusa till hissarna. It. Does. Not. Work. Myrsteg är melodin. Och sedan tänkte jag på den där rullstolsbundna? Deborah Kerr. Skulle hon möjligen få förtur i kön? Jag tror det. Om hon faktiskt hade velat springa in, så är väl hon den enda som skulle haft en ärlig chans. Om man bortser från att hon inte kunde springa. Eftersom hon satt i rullstol.

Nåja.

(Ursäkta, ursäkta, jag ska bara springa förbi här och … bort dit… och uppför… till första hissen och spring… snabbt… spring… andra hissen…”

(”Springa, som sagt, springelispringelispring… bara liksom snabbt, för en liten titt… det är en kille som jag gillar och vi skulle träffas här, sa vi, ja, högst upp, nä, inte allra högst upp men nästan… så jag tänkte, jag springer bara upp och kollar om han är där, bara lite snabbt sådär. Ok?”)

(”Maaaammaaaa, kan du bara sluuuuuuta ta så mycket fotografier och låta oss ta våra bilder av … höga hus… och… frihetsgudinnan? TACK! Och kan vi få din telefon, tack, för du har bättre kamera. Hit med den, fort, nu! Tack.” Ja. De är jätteduktiga på att säga tack, mina barn. Bara jag gör som de säger. På en gång. ”Thank you, Miss Hannigan. We love you Miss Hannigan!”)

Ungarna älskade i alla fall ESB. Deras mamma, not so much. Men jag gillade hissen, för där var det så trångt att ungarna inte kunde röra sig när jag pussade dem en miljon gånger. Inte ens tonåringen lyckades ta sig därifrån. Mycket praktiska hissar. Tyvärr gick just hissarna ganska snabbt.

Efter ESB åkte vi, förlåt, GICK VI (”det är inte alls speciellt långt, i alla fall inte i jämförelse med NY Marathon, som blablabla, är jättejättelångt och som börjar på den där bron, titta nu, där borta, nä, ännu längre bort… och sedan… och sedan… skoskav…. vätskebrist…. saltnivåerna…. blablabla….”) ja, GICK VI HELA VÄGEN till Greenwich Village och ungefär i nivå med …. faktiskt redan innan vi hade hunnit ut ur ESB låg jag i skilsmässa var jag så hungrig att jag kunde äta en häst. Vilket jag föreslog att vi skulle göra, och då började ungarna skrika och härja och du-är-ju-inte-klok-mamma, så vi hamnade på Quantum Leap, som är en vegetarisk restaurang på Thompson Street. Och där åt vi väldigt goda burgare som antagligen inte alls var gjorda på sojabönor utan på tjuvslaktat majsmjöl uppfött på penicillin eller något. Eller häst. Gott var det i alla fall.

Och jag blev mätt, lappade ihop mitt äktenskap och fick dricka upp nästan hela sexåringens milkshake. Det har sina uppenbara fördelar att ha barn som inte äter.

Och sedan gick vi lite till.

Herregud, vad trött jag var.

Shopping, dag 6.

 

Only in America… del 2

 

Dag 3

Ni trodde säkert att jag inte alls gick upp en timme tidigare för att simma.

MEN SE DÄR HAR NI FEL! FÖR DET GJORDE JAG VISST! DET! HA! SOM OM JAG SKULLE GE UPP MITT NYA HÄLSOSAMMA LIV SÅ LÄTT. NI KÄNNER MIG INTE!

Sedan åt vi smarrig frukost och gick ner på stan. Solen sken (men det var jävligt kallt) och vi promenerade hemifrån upp till China Town och Little Italy och någonstans strax innan tolv låg jag i skilsmässa var jag så inihelvete hungrig att jag skulle kunna ha ätit en ko en gris en häst en gigantisk portion pasta på Angelo’s men det var invaderat fullbokat av en jävla massa tyskar turister som stan så väl behöver. Och, nej, det hjälpte inte att min man förklarade för hovmästaren att han var från Michelinguiden. Det enda som hände var att jag tänkte kräva en rekordsnabb skilsmässa vi gick därifrån. Istället åt vi lunch på Lombardi’s där de serverar … pizza och pizza och annan pizza. Inte pasta, bara pizza. Men det var gott. Vårt enda misstag var att vi beställde in två pizzor storlek large för att dela på fem istället för en pizza storlek medium vilket hade räckt. Men underligt nog gick det väldigt bra ändå. Det blir väl så när man är närmast elitidrottare. Något kaffe gick det inte att beställa. De hade nämligen bara, just det, ni kommer ihåg: pizza.

Pizzorna hade också den bonusegenskapen att de fungerade som väldigt effektiv äktenskapsterapi eftersom jag omedelbart la mina skilsmässoplaner på is när det blev dags att bära sexåringen hela vägen hem.

Och den äktenskapliga lyckan höll väl i sig hela vägen fram till 546 Broadway där Uniqlo ligger och jag och min man sålunda blev tvungna att separera en stund. Eftersom jag var tvungen att köpa upp hela deras sortiment. (Och min man var tvungen att ta hand om sexåringen.) Min syster (som har koll på sånt här) hade beställt en dunväst och en dunjacka därifrån och när jag hade köpt dem så köpte jag likadana (i lite olika färger) till mig själv, barnen och deras tappra fader.

Och sedan gick jag löst på deras underkläder.

Här är syrrans jacka (69 USD) och syrrans väst (49 USD) och ett Nike fuelband (också till syrran, vi elitidrottare behöver inte sånt).

Och vad hände sen? Vi gick hem, simmade, jag läste en bok (Von Schirachs senaste, satan, vad bra den var!) och sedan åt vi väl nåt antar jag, men jag har (är det ens möjligt?) glömt vad och var…

Dag 4

Gick vi ner till Battery Park, köpte New York City Pass till hela familjen och åkte på sightseeing med båt runt frihetsgudinnan (stängd fram till 4 juli pga Sandy) och Ellis Island (stängt året ut).

Det var vackert väder och skitkallt. Och en satans massa fransmän på båten.

(”Kan du bara sluta ta kort på MIG mamma? Och låta mig ta mina kort på frihetsgudinnan ifred?”)

(”Kan du bara sluta ta kort på barnen hela tiden? Ta ett kort på mig istället! Jag ställer mig här bredvid de här odrägliga fransmännen som bara står i vägen hela tiden och så ser jag alldeles oberörd och glad ut och klipper till dem om de kommer för nära, ok?”)

Vi kom i alla fall runt utan några större incidenter och tillbaka i Battery Park tittade vi på lite Street Performance och det var kul. Jag funderade på att bidra med mitt alldeles egna partytrick spagat, eller kanske till och med hjula, men bestämde mig för att mitt äktenskap genomgått tillräckligt med prövningar och lät därför bli.

Sedan fick vi för oss att vi skulle gå på museum men insåg någonstans på halva vägen att vi riskerade att dö svältdöden och vi gick därför istället och åt på en restaurang som jag har glömt vad den hette (jag var för svag, mitt blodsocker för lågt) på Columbus Circle.

Sedan promenerade vi hemåt och det är väl kanske möjligt att vi stannade till på Uniqlo och kanske på någon annan affär också (vi bodde i princip GRANNE med Century 21 och det måste man ju faktiskt RESPEKTERA!), det är ju ändå kris i världen och ekonomin behöver ju en viss stimulans…

På kvällen var det dags att ta sig till Times Square igen och där såg vi musikalen Annie. Det var en riktig höjdare. Barnen älskade den och Christophe sov jättegott. Och resten av veckan fick jag heta Miss Hannigan. (”We loooove you, Miss Hannigan!”) Nu är det dags för Brottet. Svt 1.

PS. (Uppdatering) JO. Jag gick upp tidigare än alla andra och simmade i fyrtiofem minuter. Även dag fyra. SÅKLART ATT JAG GJORDE!

 

 

Only in America… del 1

Dag 1.

Något försenade (pga snöstorm) kom vi iväg. Tjejerna tittade på filmer och krävde att jag berättade om hur det är att flyga förstaklass över Atlanten (jag har gjort det en gång, blev uppgraderad från apklassen när jag var fjorton år och reste själv efter att ha hälsat på Amerikasläkten. Jag minns fortfarande den lilla goodiebag som jag fick, med minitandborste, minitandkräm och förpackning med tre stycken tandpetare. Jag tror att jag slängde den för något år sedan, eller så ligger den i en kartong i källaren. När jag tänker efter var det kanske inget av barnen som specifikt FRÅGADE om den här resan, men jag BERÄTTADE i alla fall om den här resan).

Nåja.

Tjejernas första Atlantresa gick i alla fall bra. Jag såg en film (Life of Pi), läste en bok (Belinda Bauer) och vi landade på JFK och lyckades ta oss igenom tullen trots kombinationen Fransk Man, Artig Amerikan, Flugsvärm Barn och Dödstrött Mor.

Vi kom fram till lägenheten på nedre Manhattan (samma kvarter som Wall St) som vi (enligt principen Till-den-som-redan-har-allt-skall-allt-vara-givet) fått låna av en kompis. Och när vi öppnat dörren, tittat närmare på takterass och swimmingpool, tagit ett bad i amerikanskt djupt badkar, så hade kompisen snabbt avancerat till att bli Vår Allra Käraste och Bästa Vän.

Första natten drömde jag – som sagt – att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten. Att vi – efter tolv dagar – bara hade hunnit med att simma, vila, läsa, sova, beställa hem färdiglagad mat och sova lite till. Det är visserligen definitionen av min favoritsemester, men nu var vi ju ändå i New York, New York, och det skulle ju kunna hända att vi blev tvungna att berätta vad vi hade gjort, så vi var ju tvungna att göra NÅGONTING.

Dag 2.

Jag började med att simma fyrtiofem minuter, alldeles ensam, i poolen. Barnen sov fortfarande när jag kom tillbaka och jag insåg plötsligt hur annorlunda mitt liv skulle vara om jag började varje morgon med att gå upp en timme tidigare. Jag berättade för min älskade make om denna nya livsstil som jag inlett samma morgon. Christophe skrattade så mycket att barnen vaknade.

Vi åt frukost (raw milk, så fet att den rimligtvis måste ha mjölkats ur världens lyckligaste ko), granola, hallon, blåbär, rostade english muffins med avokado, skinka och kokt ägg.

Gud…

… hör ni vilken fantastisk semester vi hade?

Och, vi hade inte ens kommit ut ur lägenheten.

Jag menar, vad skulle det egentligen vara bra för?

”Vad vill ni göra?” frågade jag barnen. ”Times square”, skrek de. Så vi åkte naturligtvis dit. Och så tittade vi på sevärdheter som Toys are us. Ungefär så dags fick vi lov att ta paus för att äta. På Hardrock Café, naturligtvis. Och det var förvånansvärt kul. Och ganska gott. Det var lite deprimerande att de satt ut kalorieinnehållet på alla rätter, men i ett sånt läge är det skönt att man är utrustad med en alldeles särskild förnekelsetalang. Och! Att man har inlett ett nytt liv som innebär att man går upp en timme före alla andra för att sporta! Bra där, Malin!

Efter lunchen var det dags för andra kulturella höjdare: M&M Store, Forever 21… och ungefär innan vi ens hann börja så fick Fransmannen nog, tog sin sexåring i handen och gick hem. Ja, gick hem. ”Det är inte så långt”, sa han. Och berättade lite mer om när han sprang New York marathon, var det började, var det slutade, var han hade ont i foten och var han blev lite trött… och, ja, någonstans där hade delar av oss redan slutat lyssna. Och hunnit köpa en hel del M&Ms. Som hon kunde äta utan att få dåligt samvete eftersom hon går upp EN TIMME före alla andra VARJE MORGON för att sporta!

 

På kvällen gick vi ut och åt sushi. Och det var ”den godaste sushi jag någonsin ätit sa tolvåringen”. ”Jag också”, sa sexåringen och åt en böna. Alla somnade tidigt utom mamman som läste (”Miss Pelegrines hem för besynnerliga barn”).

Bildbevis. Hon åt faktiskt, det gjorde hon.

Och nu tänker jag ta en paus. Solen skiner. Jag måste skrika åt mina barn att de borde springa hysteriskt runt runt i parken. Men jag återkommer snart med fler anekdoter. Och bilder. På mat, kläder och andra sevärdheter.

Hello, Aj äm bäck.

Det är inte klokt vad man hinner med om man inte bloggar. Vi kom precis hem. Och med precis menar jag att vi landade för fjorton timmar sedan. Efter två påskveckor i NYC med hela familjen (precis som Amelia skriver om i sitt påsknummer). Men Brooklyn hann vi inte med (Amelia kör Brooklyn-special, vi bodde på Lower Manhattan). Två veckor låter som lång tid, men vi hann ICKE. Jag drömde nämligen, första natten, att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten på hela vistelsen så jag fick panik och vi gjorde därför ”allt”, om man med ”allt” menar en hel del. Utom Brooklyn.

Men nu är vi alltså tillbaka. Det är iskallt i huset. Vi försökte göra brasa, men den frös ihjäl. Fyra grader är det i alla fall utomhus. När vi åkte härifrån var det snöstorm. Mina krokusar verkar ha frusit ihjäl. Men jag vet inte, för jag orkar inte gå ut i trädgården och titta efter. Det är flera meter dit.

Jag. Är. Så. Trött.

Illamående trött.

Men jag måste hålla mig vaken, och dessutom hålla ungarna vakna, annars kommer vi aldrig att komma iväg till skolan och jobbet på… när är det man går till skolan och jobbet? Måndag. Måndag! Är det måndag i morgon? Visst är det bara lördag i dag?

Men vi hörs snart, hörrni. Jag ska ladda upp en massa bilder. Skriva en massa kul grejer. Lovar. Vi kan ha frågestund och dagens outfit och massa matbilder, jag har ju längtat efter er! Har ni längtat efter mig? Har ni? Hallå? Haaaallååååå?! Hoho!?

Om prövning i fastetid

Jag är hemma i Bryssel igen. I helgen var jag i Istanbul, inbjuden av Advokatsamfundet för att prata om Advokaten i litteraturen. ”First, let’s kill all the laywers – från Shakespeare till Mitch McDeere” kallade jag mitt föredrag. Jag hoppas att jag får hålla det igen någon gång.

När jag inte talade badade jag turkiskt bad. Det går att säga mycket om det, hela tvagningsgrejen. Ljuvligt. (Inte ljuvligt när man ställer sig upp på slutet och de är tvungna att lyfta brösten för att skölja av löddret, det är mer förnedrande än ljuvligt, men det är ändå mest ljuvligt.)

Kvinnan som badade (tvagade?) mig tittade misstänksamt på mig när jag kom in i bastun, skyld enbart av mitt allmänt dåliga samvete. Hon frågade mig något på turkiska så jag svarade att, ”nej, jag är inte turk. Men du är inte den enda som har undrat. Jag måste se turkisk ut.”

Kvinnan funderade en stund. Sedan konstaterade hon.

”You see Turkish looking a little… but not all… Maybe Turkish mother… And strange father.”

Och det är ju onekligen inte alltför långt från sanningen.

Nåja.

Jag har varit bortrest mycket på senaste tiden. Lämnat Christophe hemma med barnen.

Och apropå Christophe så var han i kyrkan i dag, sexåringen hade konsert under familjegudstjänsten. När jag satt på Ataturk och väntade på att få åka hem, skickade han mig det här fotografiet: