Kärlekskoden – om skäggiga damen och de fåniga accenternas land

… det är mycket Europa just nu.

Och nej, jag tänker inte bara på Eurovision.

Jag tänker på Hitlers gudson Niklas Frank. Han reser runt och talar om arvet efter nazismen. ”Jag litar inte på tyskar”, säger han. ”Vem vet vad vi gör nästa gång det blir ekonomisk kris och det dyker upp en karismatisk ledare?”

Det är kris. Just nu. I Sverige, Europa, världen. På många plan, och jag hade gärna velat att det där bara gällde tyskarna. Att bara tyskarna längtar efter en quick-fix, en frälsare, någon som kan hela oss, rädda oss.

Vi klagar på våra tråkiga politiker. (De har ingen utstrålning.) Det är fel på debatterna (de är för trista, hur ska vi orka lyssna?), det är fel på den politiska diskussionen (den koncentrerar på fel saker, vi vill diskutera annat, oklart vad), på journalisterna (de jämför äpplen med päron och gör allt till smaklöst mos, skyll inte på oss om vi hellre äter snabba kolhydrater).

I helgen ska jag rösta i Europaparlamentsvalet. Jag vet vem jag ska rösta på. Det har tagit mig ungefär fyrtiofyra år att bestämma mig. Eller tjugo minuter, beroende lite på hur man räknar.

Jag läste i DN att svt ska sända avsnitt 3 av 6 av dejtingprogrammet Kärlekskoden istället för den direktsända debatten mellan de tre europeiska makthavare som slåss om att ta över ordförandeskapet för Kommissionen. Men det är klart. Ingen av kandidaterna är singel.

”De fåniga accenternas land”, kallar Claire Messuds huvudperson i Kvinnan på övervåningen de där akademiska miljöerna som är min verklighet. Intellektuella européer, som lågmält diskuterar gemensamma problem, på ett språk som ligger någonstans mittemellan de tre världsspråken. Det är ont om karismatiska ledare, både i Europaparlamentet och Kommissionen.

En frälsare? Nej, jag hoppas inte på någon sån. Jag blir istället märkligt glad för att Reinfeldt tar tydligt avstånd från SD. Till skillnad från sina konservativa, nordiska kollegor gör han det, utan att ens bli blank på flinten. Jag är inte moderat, men där har Reinfeldt och moderaterna gjort en större insats än sina politiska motståndare, möjligen med undantag för V, men Jonas Sjöstedt har mindre att förlora.

Reinfeldt, Löfven, miljöpartisterna vaddenuheternuförtiden, de blir allt tristare, ändå litar jag mer på dem än den mest karismatiska feminist. Jag lyssnar på dem, får väldigt sällan lust att resa mig upp och applådera vilt, men gör det något? ”Han verkar trött”, säger någon kritiker om vår nuvarande statsminister. Är inte det något positivt, undrar jag?

Men så har jag aldrig förstått det där, med religiös extas, tala i tungor och falla baklänges, det känns som något man gör i kuddrummet på dagis. Personligt ansvar, det tror jag på. Ta reda på vad din kandidat vill. Hårt arbete, tror jag också på. Ta reda på vad din kandidat har gjort. Det kan du klara av på en timme. Och rösta. Det går till och med snabbare än så.

Skiter du i det?

Då har du försuttit din chans att få klaga.

”Jag är inte så insatt”, är ingen ursäkt, det är idioti. Och det kan aldrig vara någon annans fel än ditt eget.

I övrigt tänkte jag rösta på Österrike i kvällens semifinal. Jag är nämligen av åsikten att en skäggig dam borde finnas i varje europeiskt hem, inte bara mitt eget.

Kvinnan skall tiga i församlingen

Nej. Jag tänkte nog tjata en stund till (resten av mitt liv). Feminism, var det. Avdelningen: självkritik (som om det var själva vitsen). Är dagens feminism för egocentrisk? Borde vi återgå (?) till att skandera (alla med lika höga röster och i stora massor där vi turas om att gå först) gemensamma budskap? Är det inte det jag menar när jag säger att jag tycker att det är beklämmande att vi intresserar oss mer för att klanka ner på enskilda feminister än patriarkala strukturer?

Nja.

Jag läser ett inlägg i debatten av en alldeles särskilt klok kvinna. ”Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med ’allt ljus på mig'”, säger hon.

Jag håller inte med.

Det går några dagar. Jag funderar en stund. Och kommer fram till följande:

JAG HÅLLER VERKLIGEN INTE MED.

Frihetsrörelser kräver förgrundsgestalter. Personer som inte är rädda för att ”ta plats”, prata för högt och för mycket, eller ”säga fel saker”, är absolut nödvändiga. En av de riktigt positiva sakerna med feminismen är att tack vare den SYNS enskilda kvinnor mer, som något annat än anonyma företrädare för Kvinnan.

Jag har precis läst klart Malcolm Gladwells senaste David och Goliat, och bland allt underhållande och klokt som han skriver, påminner han om Salongen i Paris, den som man ”var tvungen” att vara med i på den tiden för att överhuvudtaget räknas. Den som alla tidens konstnärer rättade sig efter, motivmässigt, teknikmässigt.

”I Paris finns knappt femton konstälskare som är kapabla att tycka om en målning som inte har fått Salongens godkännande”, sa Renoir och jag undrar i mitt stilla sinne hur många litteraturälskare med egen smak som vi har i Sverige i dag.

Nå.

Det bästa med att Minerva flyger i skymningen är att om det hände för väldigt länge sedan så sitter vi redan inne med facit. Impressionisterna gjorde som bekant sin grej. Det gick förvånansvärt bra utan Salongens hjälp. Och även om det kanske inte är så hälsosamt att skära av sig örat… HÅLL FÖR FAN INTE KÄFTEN, KVINNA!

Och så vill jag säga en sak om Guldbaggegalan.

I min rika skatt av familjemyter ingår en historia som mina föräldrar brukar turas om med att berätta. Min äldsta moster (då i knappa tjugoårsåldern) hade med sig en svart amerikan till ett kalas. Pojkvännen hade på det ena eller det andra dramatiska viset vägrat att delta i Vietnamkriget och var på flykt, han hade hamnat i Sverige. Han var också akademiker. Men på just detta kalas var det inte någon som ville diskutera politik med honom. Istället var det en överförfriskad jeppe (ingen vän till familjen) som envist försökte få honom att ”spela piano”. När han förklarade att han inte kunde det, ombads han att ”sjunga något”.

”Sjung något”, envisades han. ”Var inte så jävla trist! Kom igen.”

Och då sa desertören, enligt myten med en låg, hes röst, en röst som alla ändå hörde:

”Om du vill kan vi släcka i taket och så kan jag stampa med klackarna i golvet medan jag visar mina vita handflator?”

 

Dessutom var det för jävligt att inte Känn ingen sorg vann pris för bästa regi.

Nu tar vi helg, tycker jag.

VILL-HA-faktorn på den här t-shirten… närmast okontrollerbar…

Ska du ha ett fikon?

Och julen närmar sig. Med den kommer också skammen. För aldrig blir inkomstklyftorna så tydliga som nu.

Skokartongsappellen. Jag har sett att den kommit till Sverige. Här i Bryssel har den funnits länge. Den är de belgiska (och EU-) myndigheternas och skolornas favoritprojekt så här kring jul och går ut på att man tar en skokartong och fyller den med hygienartiklar och andra (hållbara) förnödenheter. Och sedan skänker man de fyllda kartongerna till en organisation som delar ut dem till uteliggare och andra ”mindre välbeställda” eller vad man brukar kalla dem man inte vill kalla fattiga.

Jag har värjt mig mot skokartongsappellen. På samma sätt som jag värjer mig inför att samla ihop mina överblivna kläder och sönderlekta leksaker för att skänka dem till ”behövande”.

Varför jag värjer mig? Inte för att jag inte tror att det behövs. För det behövs. Det finns barn som inte får julklappar. Här. Och nu. Jag vet. Varje dag, året runt måste alldeles för många människor (”grannar” med våra överbelånade hus och lägenheter) att försöka klara sig utan sådant som tvål, dricksvatten, något att äta.

Och någonstans att sova.

Men husrum får inte plats i skokartongen, tyvärr.

Det är så förnedrande. För alla inblandade. Så har jag tänkt. Fattigdom är inte brist på sönderlekta leksaker. Det är människor som berövas rätten att få tänka på annat än att överleva dagen. En skokartong cementerar bara den orättvisan. Och så har jag betalat in en slant här och en slant där istället. Och sett till att ha växel i fickan som jag hinner få upp när jag träffar dem på gatan, de där som bara blir fler och fler.

För de blir bara fler och fler. Och fler.

I år gav jag upp. Växelslantarna är nog så förnedrande. Och bättre är att göra någonting än ingenting alls. De som organiserar skokartongsappellerna gör oändligt mycket mer än jag någonsin kommer att lyckas med. De förtjänar min respekt. Och ”hjälp”. Så jag lovade att leverera tre skokartonger med förnödenheter. Laddade ner en lista över ”förslag” på sånt som passar bra att lägga i en sån där låda.

När jag åkte för att veckohandla gjorde jag ett hörn i kundvagnen där jag la mina allmosor. Billigaste tvålarna, trepack tandborstar, tandkräm, bindor (också billigaste sorten), ravioli på burk, vätskeersättning på flaska…

Ett hörn. Bredvid mitt berg av ekologiska grönsaker, mina kravmärkta, osötade drycker, fairtrade-torrvaror, tampongerna med glatt ytskikt och den laktosfria mjölken.

Och så köpte jag lite belgisk finchoklad. Och la den i hörnet ovanpå vätskeersättningen.

När jag kom hem letade jag i skåpen efter tre stycken skokartonger. Jag hittade två. En grön, sidenfodrad Church-kartong och så Loubotin-asken som jag fick av mina bästa vänner när Dubbla slag kom ut.

Två tomma kartonger i lämplig storlek.

Det var tamejfandetfiiiinastejagharhörtsenjagkonfirmerademig?

Kanske inte.

”Det är vi judar som har uppfunnit skuldkänslorna”, har Amos Os sagt. ”Och det skäms vi för.”

Jag skäms inte för att jag har det bra. Jag är kapitalist och en ganska usel salongskommunist, det vittnar, om inget annat mina ärvda kristallkronor om. Mina och barnens skor betalar jag för med mina egna pengar. Inget att skämmas för.

Men den där sidenfodrade, mörkgröna kartongen…  När jag ställdes inför uppdraget att fylla den med burkmat och vit tvål blev det svårt att känna givarens glädje spridas i bröstet. Jag packade i tre tomma klementinkartonger istället.

Skänk lite pengar i jul om ni kan. Gör det, absolut. Men tänk framför allt på hur ni röstar i höst.

Rösta för medmänsklighet och solidaritet. Rösta för en mer generös invandringspolitik. Rösta för en mer rättvis inkomstfördelning.

God jul.

 

Är du rasist, min lille vän?

I Sverige verkar diskussionen ha fastnat i om SD är rasister eller inte.

När de (ja, här på min blogg är SD ”de” och jag ”vi”) säger något nedsättande om någon företrädare för en utsatt grupp så jublar vi eftersom det nu är ”bevisat” att de är rasister. Jag tror att vi jublar eftersom vi har fått för oss att om vi bara kan leda i bevis att SD är rasister så är problemet löst. Ingen vill ju vara rasist. Eller?

Jag börjar tycka att det är en lite märklig inställning.

Alla vet att det är en betydligt större andel svenskar som tycker saker eftersom de baserar sina ställningstaganden på fördomar. Gissningsvis så gör ”alla” sociala varelser det. Fördomarna varierar, och förmågan att resonera med sig själv varierar, men vi är allesammans produkter av samhällsstrukturerna.

Jag tycker saker, känner saker, är rädd för saker, undviker saker, väljer andra saker, på grund av att jag har fördomar. Ibland är det just den här sorteringen av fakta som gör att vi kan undvika att försätta oss i farliga situationer. Ibland blir resultatet inte riktigt lika bra. Jag är tillräckligt medveten om mina fördomar för att akta mig för dem. Men det gör mig verkligen inte fördomsfri. Och det gör mig knappast till ett moraliskt föredöme.

Ett flera år gammalt klipp av Åkessons BBC-intervju i Hard Talk fick nytt liv i veckan. Folk såg det och jublade. Jag såg det och suckade. Om ni lyssnar på vad intervjuaren faktiskt säger ”du misstolkar medvetet statistiken” och hör vad Åkesson svarar ”men statistiken stämmer”, så vet jag faktiskt inte varför ni skrattar.

Statistiken stämmer. Åkesson pratar dålig engelska. Han har inte fått förbereda sig på frågorna och vet därför inte specifikt vilken statistik hon pratar om. Är det så roligt?

Jag hade önskat att vi kunde prata lite om hur en korrekt tolkning av statistiken borde se ut. Åkesson hade kunnat få utveckla det han säger ”om vi begränsar invandringen så får vi ner den grova våldsbrottsligheten”. Han säger så, och intervjuaren påpekar att Brottsförebyggande rådet inte tolkar statistiken på samma sätt, men längre kommer hon inte. Och det skulle hon ha kunnat göra. Det är faktiskt DET som är det viktiga: varför inte en begränsning av invandringen skulle leda till mindre våldsbrottslighet, och vad de riktiga konsekvenserna (och samhällsförlusterna) skulle bli. (Det finns massvis med uträkningar om vinsterna med invandringen, googla gärna, jag orkar inte länka till dem, för jag får så konstiga mejl när jag gör det.)

Jag svarar NEJ på frågan ”är du rasist” trots att jag inte är befriad från, vad ska vi kalla det? ett inlärt beteendemönster. Och nu tror jag att jag ska inleda min sjukt produktiva skrivdag och avsluta den här diskussionen, för den kräver mer tid av mig än jag har.

Men låt mig i alla fall säga det här. I helgen kommer jag att sitta på ett okänt antal borgerliga middagar och dricka årgångsvin och hävda att vi har ett solidariskt ansvar för världens flyktingar. Vi måste vara beredda på att sänka vår egen levnadsstandard för att höja andras. Jag kanske till och med kommer att säga att jag knappt klarar av att leva med mig själv när jag läser den här typen av artiklar eftersom det framgår så tydligt att det inte är moraliskt försvarbart att leva som vi gör. Men så kommer jag att åka hem till mitt enorma hus och jag kommer inte att låta tio stycken flyktingar flytta in hos mig, inte den här veckan heller. Jag kommer inte leva efter tesen ”man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon”. För att det är en avgrund emellan vad jag tycker och vad jag gör. Och det är uppenbarligen lättare för mig att leva med den avgrunden än att faktiskt göra något. Och nej, jag pratar inte om att betala lite pengar till kvinnan som sitter utanför mitt gym med ett barn i famnen, eller sätta in pengar i en katastroffond. Det är klart att det är bättre att göra sånt än att inte göra det, men det är inte något som kräver egentligt mod.

Vad var det vi pratade om? Rasism. Det gör mig inte till rasist att jag inte bygger om mitt hus till flyktingboende. Men. Frågan om hur vi ska känna solidaritet är inte enkel. (Och nu har jag slagit in dagens vidöppna dörr och tänker därför GENAST skriva en miljon tecken på min fjärde roman.)

PS. I Frankrike – där FN har en etablerad politisk ställning sedan länge – ställer man sig den märkligt generaliserande frågan om fransmännen är rasister. De undersökningar som har gjorts ger nedslående resultat. Men jag tror knappast att de är typiska för fransmännen.

Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

Mer om kungen

Jag twittrade häromdagen. Om kungens 40-årsjubileum. Jag skrev:

”Kungen firar 40 år med krona. Prins Daniel fyller 40. Förstör nu inte det roliga med att besvära kungen med en massa frågor kring detta.”

Men det ställdes ju en del frågor till kungen. Svt gjorde ett jubileumsprogram. Jag såg det. Och precis som Croneman konstaterar så är det plågsamt att se hur besvärad kungen är. ”Till och med den mest inbitne rojalist måste känna sig illa till mods”, skriver Croneman.

Jag skulle vilja tillägga att det är än värre. Till och med den mest inbitne republikan (jag) måste nämligen känna sig illa till mods över vad vi utsätter kungen för. Utöver den demokratiska aspekten, att titlar, ämbeten och uppdrag inte ska ärvas, så finns det nämligen en mänsklig aspekt i det här. Och den framgår så oerhört, smärtsamt tydligt när kungen fräser ur sig sina svar på ”vad som har varit svårast”, ”hur det känns att få frågor om sina ’flickaffärer'” och när han säger att ”ni får bära ut mig om ni vill bli av med mig”.

Kungen gör sin plikt, den han har ärvt. Han är – precis som vi – uppfostrad till att tro att han inte har något val. Han måste vara kung. Till tack får han utstå spott och spe och ständig kritik.

Jag blir inte rojalist av att höra kungens oerhört gripande tal efter tsunamin (mycket fint tal, viktigt, insiktsfullt). Jag blir inte rojalist av att se de bedårande bilderna från kungen och Silvias förlovningspresskonferens (däremot blir jag nykär i Silvia). Jag blir inte rojalist av att tycka att kungen verkar vara en mycket bra människa (för det tycker jag, bra, rolig, mänsklig). Tvärtom. Jag stärks i min republikanska övertygelse.

Vi diskuterar ofta hur det ställs närmast omänskliga krav på höga politiker, de utsätter sig själva och sina närmaste för fara och granskning. Hur orkar de? Det är en viktig diskussion, utan enkla svar.

När vi talar om granskningen av kungen och kungafamiljen är lösningen relativt enkel: befria dem från monarkin. Ingen människa ska behöva utsättas för det de utsätts för, i synnerhet inte för att kraven pådyvlats dem genom arv.

Nu ska jag skriva.


Så otroligt fina. Kära. Unga. Lyckliga. Värda ett bra liv. Tillsammans eller var och en för sig. Det har inte vi med att göra.

Om sex och snusk och andra statshemligheter

Det var en gång en fransk president. Han var gift och hade barn. Dessutom var han katolik, precis som de flesta av sina väljare.

1996 avslöjade en skandaltidning att den franske presidenten hade ett barn på byn. Eller, rättare sagt, en liten extrafamilj, inneboende i ett av staten finansierat slott. För att se till att extrafamiljen förblev en hemlighet använde sig den franske presidenten av den franska terroristlagstiftningen. Den tillät honom att avlyssna diverse objekt som riskerade att avslöja dubbellivet.

Fransmännen blev som galna när det första fotografiet på den unga Mazarine publicerades. Inte för att presidenten hade gjort fel utan för att det var ett övergrepp att tala om hans privatliv. Och jag älskade dem för det. Trots att det var alldeles självklart att avslöja presidentens metoder för att leva som han gjorde. Det var självklart eftersom det innefattade statsmedel (pengar ur statsbudgeten) och missbruk av tvångsmedel som presidenten hade tillgång till enbart i sin egenskap av president.

I boken som Alla i Sverige Talar Om just nu finns det två saker som intresserar mig. Först och främst: påståendet att SÄPO ska ha gjort husrannsakan hemma hos ej namngivna kvinnor för att beslagta fotografier som skulle kunna vara komprometterande för kungen. Jag vill veta mer om detta. Inte för att jag vill se fotografierna, men för att det finns regler för hur och när och varför man får göra husrannsakan. Dessutom: jag vill också veta mer om eskortverksamheten. Påståendena om att ”kvinnor ringdes in för att roa gästerna”. Inte i syfte att veta mer om vem som masserade kungen och var, utan för att veta hur den här verksamheten finansierades och vad den egentligen innefattade.

Jag håller med Jan Guillou om att den svenska media-nymoralismen är ytterst olycklig. Inte bara för att den är omöjlig att försvara sig emot, men också för att den inte hör hemma i ett rättssamhälle. Däremot vill jag – ännu en gång – påminna om att det svenska folket borde få större insyn i kungafamiljens apanage och hur det används.

Kungliga hov- och slottsstaten har ett ramanslag på cirka 110 miljoner. 50 miljoner är så kallat apanage, resterande 60 miljoner går till slottsstaten (fastighetsskötsel osv). Kungen har valt att inte redovisa hur apanaget används trots att apanaget är skattemedel. Riksdagen har framställt krav på ökad insyn, det vill säga samma öppenhet som finns i statsförvaltningen i övrigt. Trots detta har kungen valt att inte göra någon frivillig redovisning.

Boken som just kommit ut verkar beskriva en levnadsstil som i bästa fall är att se som överklassfånerier, i värsta fall olaglig koppleriverksamhet. Det är självklart att det är intressant att veta hur den här levnadsstilen finansieras. För apanaget är våra pengar (eller i alla fall era) och för att vi ska kunna fatta ett klokt beslut om monarkins vara eller icke vara så krävs det att vi vet hur pengarna används.

… och vad ska du göra med den informationen?

Uppdrag granskning är faktiskt inte ett program jag brukar bli känslomässigt tagen av. Det finns något i det där nu-ska-vi-hitta-en-handläggare-att-förnedra som jag har lite svårt för. Och med det menar jag inte att handläggare inte ska granskas eller att det inte kan vara befogat att ifrågasätta hur tjänstemän på mellannivå sköter sina jobb. Men journalistik, och speciellt den journalistik som innefattar små kattungar och liknande dramaturgiska knep är svår att förhålla sig till. Det är helt enkelt inte rättssäkert.

Men det hjälps inte. Uppdrag granskning i går var lysande opinionsbildar-tv. Det är nämligen utomordentligt viktigt att ge en röst till de rättslösa fosterfamiljer som vill väl och gör mer än jag någonsin kommer att kunna. Och det kan möjligen vara räddningen för två små barn som än så länge inte har fått sin livssituation löst på ett människovärdigt vis. Man måste aldrig sluta fråga sig hur man kan göra för att minska riskerna för att de här situationerna ska gå fel. Tack för det, Uppdrag granskning.

Men jag har två frågor. De höll mig vaken i natt. Jag undrar hur förvaltningsrätten ställde sig till beslutet om omedelbart ingripande, och sedan hur barnens advokat ställde sig till hela processen.

Så vad gör jag? Vad jag alltid gör. Jag letar information. Läser en av Socialstyrelsens rapporter avseende kommunen. Kontaktar förvaltningsrätten. Beställer domarna i ärendet. Läser lite annan information. Fostermammans blogg som tog en googling att hitta. Naturligtvis på natten. Eftersom på dagen har jag annat att göra.

”Men Malin”, suckade min syster. Och ingen suckar som hon. ”Vad ska du egentligen göra med all den här informationen?”

Ja, vad fan ska jag göra? Jag vet inte.

I förra inlägget, där jag frågade vad jag kunde göra så fick jag en spamkommentar. Den berättade att jag kunde göra färgkopior jättebilligt, någonstans i USA. Och eftersom det rätta svaret på ”den yttersta frågan om livet, universum och allting annat” är ”42”, det vet alla vi som läst Liftarens guide till galaxen, så är det klart att fotokopior kanske löser resten.

Nu undrar jag bara hur jag ska få slut på det här inlägget? Citera Cornelis Vreeswijk kanske?

Ni hör väl alla att klockan slår
men ni kan inte hitta kläppen.
Ja, tiden kommer och tiden går
och jag har en spricka i läppen.

Glöm inte att det är Babel i kväll.

Vad kan jag göra? Kan någon svara på det?

– Barn är inga paket. Man behandlar inte barn på det här sättet, säger psykologen Bo Edvardsson i kvällens avsnitt av Uppdrag granskning. Och jag gråter så att jag hulkar.

Programmet fortsätter. Det är svårt. Det är faktiskt tidvis nästan omöjligt att titta på.

De båda syskonen, några år gamla, trodde de skulle vara borta några timmar. Men de fick aldrig mer komma hem till gården där de vuxit upp, det enda stället de minns. Kommunens inkompetens förändrade familjehemsbarnens liv för alltid.

Uppdrag granskning i kväll berättar om hur socialtjänsten agerade när två barn rycktes från sitt familjehem – utan förvarning.

Jag gråter när jag tittar. Gråter för att jag inte kan annat. Och jag kan inte andas när mobilfilmen visar hur den lilla flickan gråter besinningslöst och hennes bror tappar andan för att han inte vill släppa sin pappa, den enda han har känt men inte får stanna hos.

De här barnen är inte ensamma. Jag vet det. Jag försökte skriva en roman om dem, med ett så kallat lyckligt slut. För det finns så oerhört många barn, i Sverige, i andra länder alldeles nära oss, som har det lika illa, så många fosterfamiljer utan rättigheter och bara skyldigheter och en kärlek som inte går att hejda.

Min roman Bara ett barn blir ibland kritiserad för att vara ”för mycket”. Läsningen av Bara ett barn blir för vissa människor ”osannolikt jobbigt”.

Hittills har ingen jag har träffat som verkligen jobbar med de här barnen i verkligheten sagt att min roman på något vis överdriver det som de ser dagligen. Tyvärr. För jag hade verkligen önskat att det osannolika i min berättelse inte hade varit det lyckliga slutet.

Vad kan jag göra nu? tänker jag när programmet är över. Vad kan jag göra? Jag måste kunna göra något. Är det någon som kan svara på vad jag kan göra?

Demokratins baksida

Demokratins baksida har alltid varit att de som inte tycker som jag har rätt att tycka precis lika mycket som jag. Och med baksida menar jag naturligtvis att jag har rätt och de har fel.

Vad jag just precis skrev är ett exempel på min ironiska humor. Ni vet, den där typen av 80-talshumor som är lika död som den politiska diskussionen har varit i den här valrörelsen.

Det här är inte ett sorgligt val. Det är inte resultatet som är olyckligt. Frågar ni mig så är det till och med något bra. För nu finns det plötsligt anledning för oss allesammans (minus de där drygt fem procenten som har fel) att börja göra något vi inte gjort på mycket länge: att engagera oss.

Ut med Jimmie Åkesson och hans utomordentligt fåniga kumpaner i ljuset. Låt dem värma sig i strålkastarna. Låt dem prata fritt och länge. Låt oss svenskar lyssna på deras hejaramsor (”woaowao, Jemmy, Jemmy, Jeeeeeemmmy!”), låt dem ösa sitt onyanserade hat över Mona och Maria i direktsändning och göra sig omöjliga som de effektiva politiker de säger sig vilja vara. Zooma in närbilder på de gamla män som finansierar partiet och de yngre män som styr det. Jag vill sitta med mina döttrar framför tv-n och förklara varför det de säger är fel, jag vill skratta åt deras misstag och höra de andra politikerna bli rasande, upprörda och politiskt engagerade. Det är då det är som bäst. Det är så politik ska vara.

Att det finns rasister i Sverige är verkligen ingenting nytt. Ni kan inte påstå att det kommer som en överraskning. Det är en mycket bra sak för svensk politik att vi äntligen ser det.

PS. Mitt lag förlorade. Stort. Det är för jävligt naturligtvis. Och baksidan av demokratin. Eftersom majoriteten röstade fel och jag röstade rätt.