Om skogsmöss, matkastning och brandsläckare

Sedan jag var ett litet barn har jag regelbundet fantiserat om att vara en skogsmus. Det verkar ha sina uppenbara poänger att vara så där näpen och söt och bo under en mysig trädrot i en djup skog. Och så har väl Elsa Beskow bidragit till att ploga myllan i vilken det är så ljuvligt att föreställa sig ett liv omgiven av snälla tomtar och troll.

Men det har också sina uppenbara nackdelar förstås. Att vara skogsmus. Särskilt när det regnar.

När vi körde hem från Bretagne i ett närmast dystopiskt oväder kändes det till exempel ganska bra att veta att det inte var en trädrotskoja som väntade hemma i Bryssel.

För vi har varit några dagar i Christophes hemland. Först i Paris hos Christophes pappa och syster och deras familjer, sedan vid Baix de Morlaix, en av de vackraste (och regnigaste) platserna på jorden, där Christophes mamma bor. Och, ja, jag fick inte bara äta ostron utan också svara på frågor om svensk barnuppfostran, eftersom det stått i de franska tidningarna att vi svenskar har tröttnat på att inte få slå våra barn.

Min syster brukar säga att jag är en sån som gillar att diskutera politik och sånt. Det är fel. Jag avskyr att diskutera politik och sånt. Det är nämligen helt meningslöst eftersom ingen som diskuterar politik och sånt någonsin är intresserad av att LÄRA sig något, bara att SÄGA HUR DET ÄR. Och de vet aldrig hur det är, naturligtvis, eftersom det bara är jag som vet hur det är. Och det brukar knappast kräva någon längre diskussion.

Nå.

”Det finns ingen svensk debatt om barnaga”, försökte jag i alla fall säga (och inte skrika). ”Det måste vara en missuppfattning. Eller helt enkelt ett journalistiskt påhitt. Svenskarna saknar inte tiden då vi fick slå våra barn.”

”Jamen”, försökte personen som inte ville diskutera utan bara säga hur det är. ”Det är väl ändå skillnad på att slå sina barn och att ge dem en hurring när de inte sköter sig?”

”Nej”, sa jag. ”Det är ingen större skillnad faktiskt. Om jag slår dig eller ger dig en hurring, det är ungefär samma sak.”

Och så var den diskussionen över. För det är ingen idé, faktiskt. Att diskutera sånt.

Men jag bestämde mig för att det var en god idé att undvika att påpeka att i Sverige läser man just nu en bok om fransk barnuppfostran. ”Franska barn kastar inte mat”, heter den. Så här beskrivs den:

Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?

Tillåt mig, öm (och sträng) moder till tre stycken fransyskor, att småle. Hånfullt. Min man skulle kallat den boken ”Franska barn kastar inte mat… bara på sin pappa (som är tvungen att rensa alla tallrikarna och äta upp resterna)” och själv skulle jag vilja döpa om den till ”Franska barn äter väldigt sällan någonting annat än choklad”, eller kanske ”Franska föräldrar går inte till parken, de skickar sin barnflicka” eller (ännu hellre) ”Om franska barn sover eller inte på nätterna är helt ointressant så länge det går att hitta fungerande öronproppar på det lokala pharmaceriet”.

Men vi byter ämne.

Det var trevligt i Frankrike. En alldeles ljuvlig familjeblandning av skaldjur, promenader, shopping, havsutsikt och kärleksfulla minnen. Det regnade precis hela tiden, utan avbrott, och jag läste senaste Bridget Jones. Den var förvånansvärt rolig. Massvis med härliga fördomar och precis lika viktfixerad som de andra två.

När vi kom hem till vårt egna kök och fransyskorna petat sönder fisken och grönsakerna (och tackat för maten och dukat av efter sig) tände jag halloween-lyktorna i keramik som jag köpte förra året till elvaåringens tioårskalas. Jag ställde dem i köksfönstret och försökte hjälpa elvaåringen med grammatikläxan. Någonstans i röran bland lui/leur/leurs/ses/son/sa började inte bara min invandrarhjärna brinna, utan även en av lyktorna. Då tog jag närmaste soda stream-flaska och tömde den över lågan, varpå hela alltet exploderade och Christophe klev in från biblioteket och sparkade ut eldhavet i trädgården.

I dag har jag sålunda inhandlat brandsläckare på IKEA. Tre stycken. I kväll ska jag ha brandsäkerhetslektion med fransyskorna.

Även om det på många sätt skulle vara säkrare om vi varit en liten skogsmusfamilj. För jag är säker på att skogsmöss äter upp sina grönsaker. De skulle aldrig kasta mat. Eller kolsyra på en brand.

En ny människa

Jag missköter bloggen. Men kan glädja er med att jag sköter om mig själv. I något som rimligtvis måste vara en försenad fyrtioårskris har jag nämligen beslutat mig för att göra en helhetsrenovering. Ni vet, den totala Före och Efter, som den där gamla dokusåpan The Swan. Fast minus operationerna. Och bantningen. Och sminkningen (för herregud, vem har tid att sminka sig?)

Nåja.

Min hälsoresa innebär i korthet att:

1. Jag spenderar halva månadslönen på tandläkarräkningar. Tänderna som jag har bitit av skall nu lagas och innan det kan ske ska de blingas, jag menar blekas. Så därför går jag numera hela kvällarna med plastskenor. Och thkriker åt barnen att de ”genatht måthte gå och thova för nu får det räcka med datathpel och topmodel för nu thka mamma titta på skittv utan att äta vare thig glath eller popcorn för det kan man inte göra med den här jävla thmeten i käften”.

(Och nu måste jag ta en paus för att prata om TV. The Newsroom. Va? Det som började så bra. Så bra, så bra, så bra. Ja, som började rent lysande. Varför har det urartat i en orgie i tjejporträtt som får Charlotte i Sex and the City att framstå som en truckflata? Varför Aaron? Varför? Det är inte att jag är EMOT kärlekstrubbel i TV. Men detta? Den enda kvinna i hela serien som jag skulle klara av att prata med i fem minuter utan att börja fundera på att sticka fingrarna i närmaste stickkontakt är Jane Fonda. Och Borgen. Alltså, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Borgen var en gång i tiden BRILJANT. Gåshudsbra. Nu? Eh… Varför? Scandal? Varför kan ingen bara skjuta den där korkade presidenten? Alltså, skjuta honom och TRÄFFA på rätt ställe, med ett ordentligt gevär. Så att han försvinner från min TV-ruta. Brottet? Det går inte att låtsas att tredje säsongen var bra. För det var den inte. The Ice Cream Girls? Bra. Än så länge. Men jag känner på mig att det kommer att skita sig förr eller senare. Glee. Fortfarande underhållande. Och folkbildande. En gång i veckan får ungarna lyssna på låtar som deras mamma kan texten till. Bara en sån sak. Och så Gengångare. Se den. Se den!)

Nu är pausen slut.

Var var vi? Mitt i krisen. Vad pratade vi om? Mitt LIDANDE.

För ilar i tänderna gör det också. Smakar illa. Och jag får inte heller sova med den här bleksmeten, vilket betyder att jag måste hålla mig vaken till tolv (vilket i och för sig inte är något problem, problemet är som bekant att somna) så jag är numera ständigt trött. Närmare bestämt: jätte-jätte-jätte-trött! Istället för min default-inställning jätte-jättetrött.

2. Andra halvan av månadslönen går till en märklig typ av ansiktsbehandling som innebär att man i sex veckor gör grön peeling (en smet som masseras in i ansiktet och som gör så inihelvete ont att den får barnafödsel att kännas som en avslappnande massage). I dagarna som följer på ansiktsbehandlingen ramlar huden av och får mig att se ut som den där brunetten i V.

Så här:

 

Precis så ser jag ut. Fast jätte-jätte-jättetrött… inte så där pigg och liksom ”på språng”… utan utmattad och med smet och skenor på tänderna. Och så är jag ledbruten. Eftersom jag (3) har ökat på träningen och sålunda lever med ständig träningsvärk. Och måste häva mig upp för mina trappor med ett stadigt tag i trappräcket på ena sidan och ledstången på den andra. Jag låtsas att det är bra för mina armmuskler.

Och så har jag (4) dubbla glasögon. Ett par sådana där plastgrejer som man köper vid kassan på Statoil. Och mina gamla glasögon i en modell som skulle kunna heta något i stil med Athena Black, dvs ”tant”. Eftersom jag inte har vare sig råd eller tid att skaffa nya glasögon.

Dubbla glasögon är inget vidare lyckat föryngringsknep.

Men i övrigt är allt bra. Toppen! Thuper!

Solen skiner, det är tjugotvå grader varmt, jag borde hämta upp parasollet från källaren

Jag har shorts och linne på mig. Ligger på min solstol i trädgården. Lyssnar på Maria Mena, Fuck you på repeat. Och just precis nu tar jag en paus från Magikerna (som är boken jag ”läser just nu”, parallellt med Lean In för att jag fortfarande inte ORKAR ta itu med På flykt från ett sorgebud eller Agaat, som bara är så jävla LÅNGA!) för att blogga.

(Christophe skjutsar barn åt alla håll och kanter.)

Ni vill alltså att jag ska blogga. (Christophe tycker att jag skulle ägna mig mer åt att skriva romaner. Och skjutsa barn.)

Vi får väl träffas någonstans på halva vägen. För jag gillar ju också bloggformatet. Den där ”lättheten”. Det där okomplicerade, det som är kul, utan att vara… Nåja. Blabla. Yesterday’s news. Vem bryr sig? (Man måste vara vig om man ska klara av att slicka sig själv i rumpan, but I still got it.)

Men blogga är tidskrävande. Mer än alla andra sociala medier sammantaget faktiskt.

Jag kommer aldrig att hinna blogga varje dag. Åtminstone inte någon längre tid. ”Då och då”, kommer att betyda allt mellan en gång i månaden till varannan dag. Men vi kan väl göra så här: ni ställer frågor i kommentarsfältet. Vad som helst, enligt principen Frågespalt. Jag svarar. Enligt principen: ge mig ett ämne så ger jag er en åsikt (jag kommer inte ihåg vad hon heter som sa det, men inte var det jag, i alla fall inte första gången). Jag svarar nog på allt. Jag blir i alla fall glad för alla frågor. (Enligt principen: en författare utan läsare är bara en simpel klottrare.)

 

Only in America… del 1

Dag 1.

Något försenade (pga snöstorm) kom vi iväg. Tjejerna tittade på filmer och krävde att jag berättade om hur det är att flyga förstaklass över Atlanten (jag har gjort det en gång, blev uppgraderad från apklassen när jag var fjorton år och reste själv efter att ha hälsat på Amerikasläkten. Jag minns fortfarande den lilla goodiebag som jag fick, med minitandborste, minitandkräm och förpackning med tre stycken tandpetare. Jag tror att jag slängde den för något år sedan, eller så ligger den i en kartong i källaren. När jag tänker efter var det kanske inget av barnen som specifikt FRÅGADE om den här resan, men jag BERÄTTADE i alla fall om den här resan).

Nåja.

Tjejernas första Atlantresa gick i alla fall bra. Jag såg en film (Life of Pi), läste en bok (Belinda Bauer) och vi landade på JFK och lyckades ta oss igenom tullen trots kombinationen Fransk Man, Artig Amerikan, Flugsvärm Barn och Dödstrött Mor.

Vi kom fram till lägenheten på nedre Manhattan (samma kvarter som Wall St) som vi (enligt principen Till-den-som-redan-har-allt-skall-allt-vara-givet) fått låna av en kompis. Och när vi öppnat dörren, tittat närmare på takterass och swimmingpool, tagit ett bad i amerikanskt djupt badkar, så hade kompisen snabbt avancerat till att bli Vår Allra Käraste och Bästa Vän.

Första natten drömde jag – som sagt – att vi inte lyckades ta oss ut ur lägenheten. Att vi – efter tolv dagar – bara hade hunnit med att simma, vila, läsa, sova, beställa hem färdiglagad mat och sova lite till. Det är visserligen definitionen av min favoritsemester, men nu var vi ju ändå i New York, New York, och det skulle ju kunna hända att vi blev tvungna att berätta vad vi hade gjort, så vi var ju tvungna att göra NÅGONTING.

Dag 2.

Jag började med att simma fyrtiofem minuter, alldeles ensam, i poolen. Barnen sov fortfarande när jag kom tillbaka och jag insåg plötsligt hur annorlunda mitt liv skulle vara om jag började varje morgon med att gå upp en timme tidigare. Jag berättade för min älskade make om denna nya livsstil som jag inlett samma morgon. Christophe skrattade så mycket att barnen vaknade.

Vi åt frukost (raw milk, så fet att den rimligtvis måste ha mjölkats ur världens lyckligaste ko), granola, hallon, blåbär, rostade english muffins med avokado, skinka och kokt ägg.

Gud…

… hör ni vilken fantastisk semester vi hade?

Och, vi hade inte ens kommit ut ur lägenheten.

Jag menar, vad skulle det egentligen vara bra för?

”Vad vill ni göra?” frågade jag barnen. ”Times square”, skrek de. Så vi åkte naturligtvis dit. Och så tittade vi på sevärdheter som Toys are us. Ungefär så dags fick vi lov att ta paus för att äta. På Hardrock Café, naturligtvis. Och det var förvånansvärt kul. Och ganska gott. Det var lite deprimerande att de satt ut kalorieinnehållet på alla rätter, men i ett sånt läge är det skönt att man är utrustad med en alldeles särskild förnekelsetalang. Och! Att man har inlett ett nytt liv som innebär att man går upp en timme före alla andra för att sporta! Bra där, Malin!

Efter lunchen var det dags för andra kulturella höjdare: M&M Store, Forever 21… och ungefär innan vi ens hann börja så fick Fransmannen nog, tog sin sexåring i handen och gick hem. Ja, gick hem. ”Det är inte så långt”, sa han. Och berättade lite mer om när han sprang New York marathon, var det började, var det slutade, var han hade ont i foten och var han blev lite trött… och, ja, någonstans där hade delar av oss redan slutat lyssna. Och hunnit köpa en hel del M&Ms. Som hon kunde äta utan att få dåligt samvete eftersom hon går upp EN TIMME före alla andra VARJE MORGON för att sporta!

 

På kvällen gick vi ut och åt sushi. Och det var ”den godaste sushi jag någonsin ätit sa tolvåringen”. ”Jag också”, sa sexåringen och åt en böna. Alla somnade tidigt utom mamman som läste (”Miss Pelegrines hem för besynnerliga barn”).

Bildbevis. Hon åt faktiskt, det gjorde hon.

Och nu tänker jag ta en paus. Solen skiner. Jag måste skrika åt mina barn att de borde springa hysteriskt runt runt i parken. Men jag återkommer snart med fler anekdoter. Och bilder. På mat, kläder och andra sevärdheter.

En lördag: om föräldrafritt, kroppsbehåring och bokstaven G

Jag har landat (gömt mig) i tioåringens säng. En paus i lördagens kaos. Christophe har tagit över stafettpinnen i hämtar-och-lämnar-loppet. Någonstans i huset härjar tre stycken snart-trettonåringar som förbereder sin föräldrafria kväll. Min Elsa ska laga spaghetti carbonara och till efterrätt ska de göra extremt avancerade cupcakes (jag fick en inköpslista av henne som var längre än min egen handla-för-hela-veckan-lista, det ska stoppas saker i smeten och kletas saker på toppen och sprinklas och färgas och dekoreras och… ja, jag köpte alltsammans).

Vad har jag inte gjort i dag? Jag vågade vägra rean. Och känner mig kanske inte så väldigt modig, mest lättad. Men jag skulle vilja att min syster kom hit och plockade ögonbrynen på mig. Christophe och jag ska bort på middag och jag tror att jag förväntas sminka mig. Det blir så mycket lättare att genomföra den typen av övningar (makeup) när ansiktsbehåringen är mer, hur ska jag säga? Kontrollerad? Kanske borde jag också raka mig under armarna, vem vet? Benen känns som överkurs, men det kanske kan bli ett försenat nyårslöfte: att bli lenare, mjukare, mer följsam, liksom.

I övrigt håller jag på att flytta in i mitt nya arbetsrum. Jag har väl visat bilder på det redan? Det är mitt egna rum (för tillfället barrikaderat av Elsa och hennes kompisar, men jag har inte tappat hoppet helt och hållet) och jag kommer att få plats med inte mindre än två stycken skrivbord (båda mina) och alla mina romaner fram till bokstaven L. (Och då ska ni veta att jag har en knapp hyllkilometer G-författare: Guillou, Greene, Grisham, Garcia Marquez, Ginsberg, Gyllensten, Gustafsson, Gray, Gide, Goethe, Gardell, Gordimer och yours truly förstås.) Resten får väl stå kvar i vardagsrummet. Och i ett par andra rum där vi har böcker. (Och, ja! jag bor väldigt stort och JA, jag har väldigt mycket böcker).

Ni ska få se mitt fina arbetsrum när jag är klar, men om ni har glömt, så såg det ut så här när vi började:

 

 

 

Tidernas bästa kalas (eller sagan om de tio små fransyskorna)

Vi har kalas. Kombinerat födelsedags- halloween- och övernattningskalas. Så under veckan som gått har jag täckt alla köksfönster med svart plast, lindat in köket i spindelväv, varit på IKEA och hetskonsumerat ljus, bakat och marinerat och åkt land och rike runt för att hitta billig kolsyreis.

Det blev, skulle jag vilja påstå, mycket fint och mycket lyckat. (Att tioåringen började storböla när tolvåringen ville sova med alla de andra ungarna på vinden är glömt nu… jag drog henne därifrån och in i ett rum och sa åt henne att om hon inte skärpte sig OMEDELBART så skulle jag ringa alla föräldrarna och tvinga dem att komma och hämta sina barn och är det inte tur så säg (!) att när man grälar på det viset klockan halvtolv på natten med en tioåring som har kalas och är övertrött, ja, då VET man precis VEM det är som är mogen och ansvarstagande och gör som det förväntas av henne och INTE är det fyrtiotreåringen…)

Men det löste sig, de somnade (alla fick vara med) i en enda stor fransk hög i det arbetsrum som jag har fått för att jag ska ha ett ställe som är bara … hrm… mitt. Där jag ska få ha mina grejer och mina anteckningar och, nej, jag hann inte flytta in och nu luktar det flicksvett och nymålat och på det hela taget känns det ganska bra att få det ordentligt invigt.

Vi har bett föräldrarna om hämtning klockan elva, men hade inte riktigt räknat med att vi VANN en timme i natt (hurra?) och att tjejerna skulle vakna klockan sex (sommartid). Så nu har Christophe tagit alla fransyskor till parken. I går var de tio, men en liten fransyska fick ont i magen (och började kräkas strax efter klockan ett i natt) och så var de bara nio. Det är så tyst i huset så att det susar i öronen. Jag skulle gissa att Christophe kommer vilja sova middag…

Bilder?

Jag sminkade mig noggrant. Framhävde mina naturliga egenskaper. Hade en bra hårdag.

Jag bjöd på trolldryck. Tolvåringen skämdes så mycket att kolsyreisen smälte när jag hehe-ade och droppade drakblod och enhörningssnor i fransyskornas läsk. När jag vevade med trollstaven stönade hon och gick därifrån.

Till efterrätt hade häxan Martha Stewart Surtant NATURLIGTVIS bakat cupcakes.

Allt var täckt i spindelväv. Till och med arvegodset och de handmålade maskerna som vi köpte i Venedig förra året.

Kolsyreis kan vara det häftigaste jag någonsin har inhandlat för 2 euro kilot. Men det var ett heltidsjobb att hålla grytan kokande.

Min assistent.

Tabula rasa

”I morgon”, sa Christophe när han kom hem från jobbet i går, ”har vi ingenting planerat, gud, så skönt!”

För en minut sedan ringde han från Supermarchén. Med svag röst frågade han något om den praktiska planeringen. Han passar på att handla medan 6-åringen är på tennis, men han måste skynda sig för snart ska hon hämtas och han måste komma hem med bilen så att jag kan skjutsa de två äldsta till sin tennis och så att jag kan passa på att byta ettusen presenter, göra fyra miljoner ärenden, lämna 6-åringen på ett kalas (som hon sedan ska hämtas ifrån) och jag måste skynda mig för att jag måste skriva klart en krönika och läsa en bok som jag har lovat att läsa och Christophe har mycket på jobbet just nu så han måste nog försöka jobba undan lite… och det är ju för väl att vi inte har någonting inplanerat, SÅ SKÖNT!

I morgon däremot, har vi bjudit fyra familjer på lunch och Christophe ska, ja, ni gissade rätt, springa halvmaran. Vi måste helt enkelt passa på att vila ordentligt i dag.

(Jag försökte hitta en bild på en massa tennisbollar som kom flygande på samma gång, ni hajar, för att illustrera hur många bollar i luften vi har… haha, men så var det ju faktiskt bara en vecka sedan jag var i Göteborg, det tar ett tag att återfå sin humor.)

En (svensk) klassiker: medelålderskrisen

Åsa undrar i kommentarerna till förra inlägget om jag inte ljuger. Och det är klart att jag ljuger, det är i jisse namn det jag GÖR, men i precis just det inlägget ser jag inget hittepå. Inledningsvis berättar jag hur jag går från att göra ingenting till att sova en stund. Och det är sant. Att ”göra ingenting” och att ”sova” är mina paradgrenar. Sedan ironiserar jag över det patriarkala samhället och sedan berättar jag att jag ska träna. Också sant. Förvånande kanske, med tanke på mitt (intellektuella) omfång. Men sant.

För visst har jag börjat träna för Vansbrosimmet, i dag kan jag knappt gå, jag hade ingen aning om att det var så jobbigt att crawla. Eller, själva crawlandet kanske inte är så jobbigt om det inte vore för att det är så svårt att andas medan man gör det. Jag har arbetat för länge på mansdominerade arbetsplatser för att kunna göra två saker samtidigt, exempelvis sparka med benen och veva med armarna (och då sjunker man). Och utan syre blir det som bekant jobbigt att göra nästan vad som helst. Till och med ”ingenting” blir en kampsport när man kippar efter andan. Men nu ska vi inte prata om boksläpp, det är flera dagar kvar dit. Nu. Arbete. Också helt sant.

(bilden har jag lånat från ensvenskklassiker.se)