Blogg

27 januari, 2016

Förintelsens minnesdag

Heinrich Himmler höll två hemliga tal i Posens stadshus i oktober 1943. Hemliga, eftersom de omfattar en förklaring av förintelsen medan den fortfarande pågick. De finns bevarade, i både skriftlig och muntlig form.

”I am now referring to the evacuation of the Jews, the extermination of the Jewish people. It’s one of those things that is easily said: ‘The Jewish people are being exterminated’, says every party member, ‘this is very obvious, it’s in our program, elimination of the Jews, extermination, we’re doing it, hah, a small matter.’ And then they turn up, the upstanding 80 million Germans, and each one has his decent Jew. They say the others are all swines, but this particular one is a splendid Jew.”

Det svåraste, tänker jag först, med att genomföra Förintelsen kan inte ha varit själva mördandet. Det måste ha varit att förvandla grannen, pianoläraren, läkaren, svågern, till något annat än en människa. Det måste vara svårt att avhumanisera människor, tänker jag, annars orkar jag inte tänka mer. Men sedan ändrar jag mig. För sanningen är att nästan ingenting är lättare, bara man gör det lite i sänder.

De är inte som vi, de har varit med om saker vi inte kan begripa, de tänker inte som vi, de förstår inte våra regler och vår kultur. Det är inte mer än rätt att de betalar för sig. Gör rätt för sig. Vilka? De.

Och så konfiskerar man flyktingarnas ägodelar. Juvelerna.

Det är inte mer än rätt.

I dag är det förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan Auschwitz befriades.

Ett exemplar av Hédi Frids självbiografi ges till alla Sveriges riksdagsledamöter, till minne av förintelsen
I dag får alla Sveriges riksdagsledamöter ett exemplar av Hédi Frids självbiografi
8 maj, 2014

Kärlekskoden – om skäggiga damen och de fåniga accenternas land

… det är mycket Europa just nu.

Och nej, jag tänker inte bara på Eurovision.

Jag tänker på Hitlers gudson Niklas Frank. Han reser runt och talar om arvet efter nazismen. ”Jag litar inte på tyskar”, säger han. ”Vem vet vad vi gör nästa gång det blir ekonomisk kris och det dyker upp en karismatisk ledare?”

Det är kris. Just nu. I Sverige, Europa, världen. På många plan, och jag hade gärna velat att det där bara gällde tyskarna. Att bara tyskarna längtar efter en quick-fix, en frälsare, någon som kan hela oss, rädda oss.

Vi klagar på våra tråkiga politiker. (De har ingen utstrålning.) Det är fel på debatterna (de är för trista, hur ska vi orka lyssna?), det är fel på den politiska diskussionen (den koncentrerar på fel saker, vi vill diskutera annat, oklart vad), på journalisterna (de jämför äpplen med päron och gör allt till smaklöst mos, skyll inte på oss om vi hellre äter snabba kolhydrater).

I helgen ska jag rösta i Europaparlamentsvalet. Jag vet vem jag ska rösta på. Det har tagit mig ungefär fyrtiofyra år att bestämma mig. Eller tjugo minuter, beroende lite på hur man räknar.

Jag läste i DN att svt ska sända avsnitt 3 av 6 av dejtingprogrammet Kärlekskoden istället för den direktsända debatten mellan de tre europeiska makthavare som slåss om att ta över ordförandeskapet för Kommissionen. Men det är klart. Ingen av kandidaterna är singel.

”De fåniga accenternas land”, kallar Claire Messuds huvudperson i Kvinnan på övervåningen de där akademiska miljöerna som är min verklighet. Intellektuella européer, som lågmält diskuterar gemensamma problem, på ett språk som ligger någonstans mittemellan de tre världsspråken. Det är ont om karismatiska ledare, både i Europaparlamentet och Kommissionen.

En frälsare? Nej, jag hoppas inte på någon sån. Jag blir istället märkligt glad för att Reinfeldt tar tydligt avstånd från SD. Till skillnad från sina konservativa, nordiska kollegor gör han det, utan att ens bli blank på flinten. Jag är inte moderat, men där har Reinfeldt och moderaterna gjort en större insats än sina politiska motståndare, möjligen med undantag för V, men Jonas Sjöstedt har mindre att förlora.

Reinfeldt, Löfven, miljöpartisterna vaddenuheternuförtiden, de blir allt tristare, ändå litar jag mer på dem än den mest karismatiska feminist. Jag lyssnar på dem, får väldigt sällan lust att resa mig upp och applådera vilt, men gör det något? ”Han verkar trött”, säger någon kritiker om vår nuvarande statsminister. Är inte det något positivt, undrar jag?

Men så har jag aldrig förstått det där, med religiös extas, tala i tungor och falla baklänges, det känns som något man gör i kuddrummet på dagis. Personligt ansvar, det tror jag på. Ta reda på vad din kandidat vill. Hårt arbete, tror jag också på. Ta reda på vad din kandidat har gjort. Det kan du klara av på en timme. Och rösta. Det går till och med snabbare än så.

Skiter du i det?

Då har du försuttit din chans att få klaga.

”Jag är inte så insatt”, är ingen ursäkt, det är idioti. Och det kan aldrig vara någon annans fel än ditt eget.

I övrigt tänkte jag rösta på Österrike i kvällens semifinal. Jag är nämligen av åsikten att en skäggig dam borde finnas i varje europeiskt hem, inte bara mitt eget.

13 mars, 2014

Om kroppen och knoppen och hälsan och feber

Efter knappt två veckors feber som kommit och gått bestämde jag mig för att det var dags. Att börja träna igen. Det är vår och jag vill också blomma. Och oavsett vad ni läser på nätet så är det inte fult att vilja vara fin och definitivt inte dumt att vilja gå ner i vikt om man behöver det.

Alla, och med det menar jag faktiskt alla, vet att hälsovinsterna med att gå ner i vikt – även om man bara är lite överviktig och inte (ännu) spelar i samma liga som Gilbert Grapes mamma – är närmast oslagbara.

Och det har ingenting med samhällets skönhetsstress att göra, det där som får folk att vilja se ut som uppblåsbara Barbara. Jag vill inte se ut som uppblåsbara Barbara. I synnerhet inte när hon är uppblåst. (Det är något med att ha en ventil mellan lealösa ben och den där fiskmunnen som inte känns helt ok.)

Nej, jag tänker inte säga något om den där bloggande skådisen och hennes förhållande till sin kropp. Ännu mindre tänker jag säga om hennes förhållande till en viss blåbärssoppa.

Så jag tränade. Redan när jag var färdigombytt svettades jag. Men då kunde jag knappast dra mig ur så jag torrsvalde en ipren och började springa. Jag höll på i exakt 25 minuter. Sedan tog jag mig med viss möda till toaletten. Där kräktes jag.

Nästan precis hela jag tänkte (när jag stod lutad över det vita porslinet): det här var en dum idé. Jag är fortfarande sjuk. Jag borde inte ha tränat i dag. En pytteliten del av mig tänkte: träna 25 minuter OCH kräkas måste motsvara ungefär 50 minuters träning. BRA jobbat Malin.

Att ingen blåbärssoppa vill profitera på mitt komplicerade förhållande till min egen kropp är närmast obegripligt.

11 mars, 2014

Tänker du rösta?

Jag tittade på nyheterna med mina barn. När bilderna på nazistklottret från Vasa Real visades undrade sjuåringen vad hakkorset var för något. ”Det är en symbol som betyder att man tycker att såna som mormor Solveig och mormor och du och jag ska dö…” började jag, men kom av mig för jag ville lyssna på resten.

Då ringde min man. Han brukar göra det om han är sen från jobbet. För att fråga om allt är bra och vad vi gör för något.

Sjuåringen svarade.

”Vi ser på nyheterna”, förklarade hon. ”Det enda jag har förstått är att ett plan är borta och att i Sverige är skolan jättedålig…” Hon blev tyst en stund. ”Och är man så dum i huvudet att man inte kan stava så får man använda ett tecken istället. Fast mormor Solveig är redan död. Hon dog i badkaret. Men det är inte farligt att bada, bara man inte somnar och är jättegammal.”

Klottret är borta nu. På intensiven ligger fortfarande en man och kämpar för sitt liv. Liberala ungdomsförbundet har tillsammans med ett okänt antal privatpersoner klistrat upp kärlekslappar på Vasa Reals fasad. På nyheterna presenteras nya satsningar på skolan. Rysslands regering laddar sina vapen för att skydda sina grannar från bögälskande EU som försöker ta över världen.

Hur valet än går i höst så kommer skolan att prioriteras. Men det är fortfarande osäkert hur många platser i riksdagen som kommer att vikas för våra alldeles egna nationalister. I maj är det EU-val. Kanske det viktigaste valet någonsin. Ni har antagligen inte tänkt rösta. Jag hoppas att ni tänker om. Alldeles oavsett vad ni röstar på.

EU startade som ett fredsprojekt. I kölvattnet till nazisternas fall. Ni har möjlighet att se till att det bögälskande EU kan fortsätta sitt arbete för solidaritet och mänskliga rättigheter. Klistra upp en kärlekslapp från mig på Vasa Reals fasad. Det är fantastiskt fint och viktigt att majoritetens åsikter också syns. Men för alla dem som inte går i just den skolan. Tänk på hur ni röstar i höst. Och se till att rösta i maj också.