Blogg

14 februari, 2014

Till min man…

Hej älskling.

Kommer du ihåg våra kärleksbrev? De vi skickade när jag pluggade i Brygge och du arbetade i Luxemburg, vi pratade på telefon varje dag, träffades varje vecka. Ändå skrev vi. Vad skrev vi? Sånt som man skriver, antar jag. Jag saknar dig. Älskar du mig?

Du hade lärt dig på din svenskkurs att ”lilla gumman” och ”lilla gubben” var sådant som älskande kallade varandra. Så din Saab fick heta Lilla gumman. My darling Clemmie, skrev Churchill till sin fru. Dina brev till mig började alltid likadant: Lila Guben. Det var jag. Lila Guben.

Victor Hugo lade en blomma i ett brev till Léonie Briard. Voici une fleur que j’ai cueillie pour toi. Elle t’arrivera fanée, mais parfumée encore. Visa mig blomman om trettio år, uppmanade han henne. Dina brev var inte parfymerade, men du skickade mig listor på rättsfall du tyckte att jag borde läsa. Med läsinstruktioner. Jag tänkte att jag ska visa dig dem när du fyller sextio. Och ibland skrev du på vers. Jag skrattade och sa att allt faktiskt rimmar på franska. Men en av dina dikter vek jag ihop och la i plånboken.

Georg Sand skrev till synes kyska, välformulerade brev till Alfred de Musset, men om man bara läser första ordet i varje mening, eller varannan rad, så framträder något helt annat: ta mig! Jag är trång och djup och väntar på dig. Det närmsta jag någonsin kom kodade budskap var mina innovativa böjningar av franska verb.

För sexton år sedan flyttade vi ihop. Om det var den gemensamma postadressen, våra första mobiltelefoner eller det nyfödda internätet som fick oss att överge breven det vet jag inte.

Cat: my cat: If only you would write to me: My love, oh Cat. Så skrev Dylan Thomas till sin fru när han var ute på turné och läste sina dikter. När jag åker bort för att kränga böcker skickar jag kanske ett sms i vardagsstackato. Häng tvätten! Nora har rättskrivning. Brödet slut. På email skickar du mig kalendernoteringar över allt vi ska göra. Plikter, organisation. Jobbet, middagar med vänner, barnens konserter och aktiviteter. Men vi skriver aldrig kärleksbrev till varandra längre. Ska jag oroa mig för det?

Jag saknar dig. Älskar du mig?

För alltid –

din Lila Gube

(Tidigare publicerad i Vi Läser)

10 februari, 2014

Öppet brev till Jens Spendrup

Käre Jens!

Här kommer ett ”öppet brev”. Till dig: ordförande för Svenskt Näringsliv och dagens driftkucku efter intervju i Ekot i går. Från mig: f.d. advokat på Sveriges största affärsjuridiska advokatbyrå (du vet de där som fyller i era blanketter), författare, feminist och numera också byråkrat (du vet, de som skickar blanketter till er).

Hur känns det i dag? Orättvist, antagligen. Jag menar, hur känsliga får folk egentligen bli? Kan de inte ge sig på problemen istället för budbäraren? Måste man vara kommunist för att få vara ifred i det här landet? (Det sista var ett skämt. Jag menar, har svenskarna ingen humor?)

Jag lyssnade på intervjun med dig. Du verkar vara trevlig. Och, om jag får säga det, en mycket representativ företrädare för Svenskt Näringsliv.

Du sa att du gillar kvinnor, du sa att du välkomnar att kvinnor tar för sig. Du såg till att understryka hur roligt du tycker det är att kvinnor är på uppgång. Att det är bra att strukturerna ändras.

Men så svarade du på en rak fråga med ett rakt svar…  Och nu beter sig alla som om du har kallat apartheidmotståndare för negrer.

Herre. Gud. Jag vet. Du är knappast ensam om att tycka det du sa. Tvärtom. Alla som har suttit i ett styrelserum, alla som har ansvaret över ett börsbolag, de vet. De vet att du sa sanningen. Du sa bara det alla tycker.

Och det är väl knappast ditt fel att kvinnor inte är lika kompetenta som män? Eller?

Det är nu dags för mig att försöka svara på den frågan.

Men det tar emot.

Jag tycker nämligen att det är så ohyggligt förnedrande att behöva försvara demokrati och lika rättigheter med bevis av typen Kvinnor Kan (Minsann!).

Men det är vad som behövs. Återigen är det där vi hamnar. I diskussionen om att vi är inte tillräckligt motiverade, inte tillräckligt bra löneförhandlare, inte tillräckligt bra.  

Ändå tror jag att det finns saker vi är överens om. Kvinnor är inte biologiskt intellektuellt underlägsna männen. Det vet vi bägge två. Kvinnor har inte längre sämre utbildning än män. Det finns det klara siffror på. Och att kvinnor generellt sett är fysiskt svagare än män och att de har något sämre lokalsinne än män är sällan ett problem i ett styrelserum. Det finns numera gps i nästan alla mobiltelefoner.

Men det är ju det där andra. Och där kommer vi att fastna. För det är jävligt svårt att omvandla siffror till ett svar på frågan ”finns det kompetenta kvinnor”. Eftersom varje undersökning som visar att kvinnor i beslutsfattande ställning leder till ökad lönsamhet kan mötas med en annan som säger något annat.

Och även om du kommer att göra en pudel för den här intervjun så kommer du (och väldigt många med dig) fortsätta att tycka samma sak. Och jag kommer att tvingas sälla mig till dem som med skammen blossande på kinderna säger att ”ge oss bara chansen, så ska vi minsann visa att… kvinnor kan…”

Kvinnor kan. Förnedringen i det uttalandet. Kan du ens ana den?

Sanningen är att siffrorna är entydiga när det gäller detta: kvinnor i chefspositioner tjänar mindre än män med samma uppgifter och kvinnor är underrepresenterade i ledande positioner. Det är det ena. Det andra är att det ännu inte finns några säkra tecken på vad resultatet av högre kvinnorepresentation blir. Vad som skulle hända om vi kvoterade in kvinnor i börsstyrelser. Exemplen (Norge) är för få, de har inte någon längre historia och de är inte helt entydigt positiva.

Du säger att svensk konkurrenskraft skulle försvagas om vi införde krav på kvotering. Att kvaliteten på styrelsen skulle försämras om man tvingade att ta in kvinnor. 

Det ärliga svaret är att vare sig du eller jag vet vad resultatet skulle bli. Däremot har du – med ditt uttalande – klart och tydligt visat att utan kvotering kommer vi aldrig att få veta. Eftersom siffrorna i all evighet kommer att förbli desamma.

Men åter till statistiken. Vad vet vi? Det finns siffror som tyder på att börsvärdet på (vissa) företag med högre kvinnorepresentation har gått ner, precis som det finns bevis på motsatsen. I Norge har man också sett att sedan kravet på 40% kvinnorepresentation i börsnoterade företagsstyrelser infördes har en del företag valt att byta företagsform. Kvinnorna som väljs in i styrelser i Norge är också tex yngre (mindre erfarna) och ännu mer homogena sinsemellan (kommer från samma sociala, kulturella och akademiska bakgrund) än de män som sitter på likadana poster. Det är också oklart vad börsstyrelsekvoteringen egentligen har för inverkan på löneutveckling och annan chefsrepresentation.

Så faktum är att du kanske har rätt, Jens. Jag vet inte.

Men låt oss för sakens skull låtsas att det stämmer. Att du har rätt. Kvinnor kan inte. Det finns inte tillräckligt många, tillräckligt kompetenta, tillräckligt motiverade kvinnor för att styrelserepresentationen ska kunna vara jämnt könsfördelad utan att man tullar på kvaliteten.

Då vill jag påpeka en sak.

Verkligheten som den ser ut är ditt ansvar. Och bara du kan egentligen ändra på den saken, Jens. Du och dina kollegor i Svenskt Näringsliv.

Det är nämligen du (ingen annan) som inte satsar på kvinnorna i dina företag på samma sätt som du satsar på männen, det är du som inte ger kvinnliga chefer samma lön som männen, det är din attityd som får dem att tappa sugen och göra annat än att prestera för ditt företag.

Det är ditt agerande som gör att kompetensutvecklingen bland kvinnor ser ut som den gör.

Så, siffrorna kanske är tvetydiga, och du kanske bara sa det alla i din värld tycker. Men, om du tror att det finns en poäng med demokrati och mänskliga rättigheter, då tror du precis som jag att det finns en poäng med att makten i vårt samhälle görs tillgänglig för oss alla.

Och har du ett problem med att hitta kvinnor som är kompetenta nog att vara med och dela på den makten, då kan vi bara vara säkra på en sak:

Det är ditt fel, Jens Spendrup.

Ditt. 

Skål.

Malin Persson Giolito   

3 februari, 2014

Måndag måndag måndag

När man inleder veckan med sjukhusbesök (på röntgen med en av ungarna) och i stillastående bilkö tillbaka till jobbet för att gå på inte mindre än tre möten, då tänker man INTE att ”nu kan det inte bli värre” och det gör man rätt i eftersom att när man äntligen kommer hem från jobbet har det inte alls har släppts något nytt avsnitt av True Detectives, trots att DET BORDE HA GJORT DET.

Och så Philip Seymour Hoffman. Droger är ett jävla skit.

Dagens citat kommer från Berglin:

”Oxveckorna – tiden då Roy Andersson kan filma on location överallt.”

 

28 januari, 2014

Skrivtips från Mästaren

Äter frukost och pratar med sjuåringen. Hon har läst min bokkrönika i Amelia om när hon skulle skriva uppsats i skolan.

”Jag vet vad du kan skriva om nästa gång, mamma!”

”Mm.”

”Du kan skriva om när jag skrämde dig med min plastspindel!” Hon skrattar en stund vid minnet. ”Och när jag låg under ditt täcke och sov när du skulle lägga dig och det var mörkt och du nästan la dig på mig!” Hon skrattar lite till. ”Eller när jag gömmer mig och du inte har en aning om var jag är men så hittar du mig tillslut och då blir du glad för att du har varit lite rädd.”

”Mm.”

”Tänk, mamma”, hon dricker lite apelsinjuice. ”Vilken tur att du har mig.”

Ja, du. Det är en evinnerlig tur.