Om bankkrisen, förgängligheten och att ta vara på varje ögonblick

Det var tacksägelsedagen igår. Dagen då man ska tacka gud och varandra för skörden eller – som det brukar bli i tider då man tar Konsum och ICAs felmärkta köttfärs för givet – för sådana profana ting som livet och hälsan. 

Förra onsdagen gick en mycket älskad vän till mig bort, i cancer och förtid: hon hade precis hunnit fylla fyrtioett. Det har därför varit svårt att känna sig så där värst tacksam den senaste tiden; särskilt för henne under den korta tid hon var sjuk, men också för dem som stod henne nära. Ingenting gott går att hitta i något så jävligt. 

I fredags var det begravning. 

När unga människor dör är allt orättvist. Och det alldeles oavsett hur deras liv har sett ut, alldeles oavsett hur de dör. En ung mamma som lämnar små barn efter sig är ohyggligt sorgligt. Men lika sorgligt  är när någon dör utan att ha fått förverkliga sina drömmar, utan att få träffa sitt livs kärlek, när någon dör precis när festen ska börja. 

När en ung människa dör ägnas mycket av sorgen åt att sörja det som aldrig hanns med. Sedan sörjer man sin egen dödlighet och att rädslan för det oundvikliga slutet blir lite mer akut ohanterlig. 

Mitt i sorgen går också det egna livet snabbt vidare, i alla fall för den som inte har förlorat en dotter, en syster, en mamma eller sitt livs kärlek, och då kan man säga till alla som orkar lyssna: vilken fantastisk tur jag har!

Jag gick till svenska kyrkan i Bryssel igår för att fira tacksägelsedag. Det var dop, barnkör och alldeles fullsatt. Prästen talade om bankkrisen, förgängligheten och att ta vara på varje ögonblick. Mamman som döpte sitt barn läste tackbönen och bröt ihop redan vid andra meningen (Tack för gåvan du har gett och förtroendet du har visat oss). Alla vi som döpt ett barn log igenkännande. Några barn ur kören la purjolök, åtta stycken citroner, pumpa och en rentvättad potatis på altaret. Jag undrade om de behövande som enligt traditionen ska få den mat som tas med till kyrkan denna dag skulle kunna hitta på någon fiffig liten rätt med just precis de ingredienserna. Sedan skämdes jag för att jag har så svårt att ta religiösa symboler på allvar och sjöng därför med extra högt i en psalm jag aldrig hört tidigare. 

Kyrkan är en plats där klichéer bör kännas tryggt. Bara en envis cyniker som jag har svårt att släppa taget, men till och med en cyniker som jag kan uppskatta det ibland. 

Tacksägelsedagen är inte ett så dumt påhitt. Cancer är ett jävla skit. 

Tänk på cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/

ps. Jag börjar alltså blogga idag. Hur det ska gå vet jag inte. Någon programförklaring kan jag inte komma på. Vi får se vad det blir. 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.