Om uppfyllda drömmar

Hela den här resan, ända sedan jag fick veta att boken skulle ges ut, har varit minst sagt omtumlande.

Men inte en enda gång har jag känt det som om jag skulle tappa kontrollen. Inte när jag skrev på kontraktet. Inte när jag fick boken från tryckeriet. Inte när jag lyssnade på ljudboken. Inte ens när jag blev sågad längs med fotknölarna i Tara (jävla skittidning). Allt har känts surrealistiskt, men absolut hanterbart.

Christophe och pappa har gråtit. Mamma har skällt ut mig. Förlaget har ringt och tjutit av glädje över positiva recensioner och tv-intervjuer. Min agent har flinat nöjt. Själv har jag någon enstaka gång känt av en lätt huvudvärk och plågats lite grann av svullna vrister, men inte ett enda panikångestanfall. Inte en enda svindlande svimningskänsla.

Förrän på mitt releaseparty.

På mitt releaseparty fick jag en present av mina käraste tjejkompisar, de jag har känt sedan jag var en liten flicka. De harklade sig, sa några ord och la sedan en beige kartong i famnen på mig.

Med den vackraste signatur tecknad på locket.

Inuti fanns det något av det rödaste röda och det svartaste svarta.

Och då var det kört. Då slog det lock för öronen och trycket över bröstet blev nästan obegripligt tungt att bära. Då började jag hyperventilera och kände hur tårarna steg i ögonen och svämmade över.

Då blev jag lycklig på riktigt.

Ni kanske inte visste det tidigare, men jag har Sveriges mest välklädda författarfötter.

Författarskor

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.