Hem ljuva hem!

Jag har en två-åring i knät, hon studsar upp och ner, "momos liiiiillla kåååååka", tjatar hon. Hon lägger sina svettiga handflator på mina kinder, hon tvingar mig att vända mitt huvud. Hennes ansikte är inte mer än ett par centimeter från mitt. Hon tittar mig rakt i ögonen.

"Lussna mamma, lussna!". Jag lyssnar ändå inte. Men jag ger henne en puss på näsan. Hon gnuggar den argt, som om det kliade.

Sexåringen tränger sig in mellan mig och två-åringen. Hon lägger sig med ansiktet inklämt någonstans i höjd med de lägre av mina bilringar och sparkar åttaåringen i magen när hon försöker komma ännu närmare. Åttaåringen tjuter vilt. Hon kräver att jag ska blåsa på det onda, skälla ut hennes lillasyster, skruva upp ljudet på tv:n och bre henne en macka. Det är inte helt uppenbart i vilken ordning hon vill att jag ska göra det, men hon tycker att det tar för lång tid. Jag sitter kvar. Två-åringen guppar vidare.

"Lussna mamma, lussna!"

Det är bara en tidsfråga innan jag tappar det lilla tålamod jag har kvar, stänger av tv:n och skickar ungarna i säng. Hjärtat bultar allt snabbare. Men av ångest finns inget spår. Ingen panik får plats bland mina friska barn.

Jag är alldeles lycklig, hinner jag faktiskt tänka jag innan jag reser mig upp. Alldeles lycklig. Sedan skriker jag mig hes.

"HÅÅÅÅÅÅÅLL TYYYYYYYYYYYYST!"

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.