Vulgärfeminismens Leninstatyer

En av de saker jag sällan får höra, men som naturligtvis många tänker är att jag har fått ge ut min bok Dubbla slag för att min pappa är känd och en av Sveriges mest sålda författare och jag därför har en bakdörr in till förlagsvärlden. Jag bjuder gärna på det, eftersom det i vilket fall som helst är omöjligt att ta reda på hur det skulle ha sett ut om det inte hade varit på det sättet. Men igår blev jag lite fundersam. Jag blev i en av kommentarerna till den här bloggen ombedd att kommentera Gömda-spektaklet. Jag: som har fått ge ut min bok tack vara pappa och hans polare, har min blogg på Piratförlagets hemsida, min bok på Marklunds och Skarps förlag. Jag förväntas hålla med den mest infantila kommentator jag hittills har fått på min blogg (bienvenu, by the way, ett litet bloggtroll kan säkert få upp läsarsiffrorna!) om vad han tycker om Liza Marklund och Ann-Marie Skarp.

Som förolämpning betraktat är det nästan lite smickrande.

Så här tycker jag om det.

På sätt och vis är det synd att jag inte håller med honom. Det skulle helt klart finnas en poäng i det, eftersom det skulle bevisa hur högt det är i tak på det här stället. Och jag skulle kunna visa min självständighet i förhållande till pappas polare och allt det där. Yadiyadiya, som mina släktingar i Seinfelt brukar säga.

Det är också synd att jag inte bara kan hålla käften och låta den där lilla kommentaren passera, för att jag anar att när såna här drev börjar närma sig sitt slut är det bästa man kan göra att bara låta det passera, inte spä på i någon riktning. Men jag fixar inte det. Två konstiga mejl har jag fått den här veckan, av mer eller mindre samma natur. Dessutom, om helt andra ämnen, har jag haft en diskussion för mycket de senaste dagarna med småpojkar av bägge könen för att orka hålla tyst.

Alltså.

Jag läste Gömda, möjligen var det den första Marklund jag läste. Min äldsta dotter var några veckor och jag läste och läste och läste och när Mias kille slängde deras bebis tvärs över rummet för att en av hans kompisar ska ta emot henne så var jag tvungen att väcka min unge och tvångsamma henne för att dämpa ångesten. Gömda är bland det mest gripande jag har läst om kvinnomisshandel, bland det mest äkta porträtt av en utsatt kvinna jag har stött på och jag läser uppriktigt sagt en hel del. Det finns inte böcker som Gömda, eller i alla fall alldeles för få, antagligen är Gömda bland de viktigaste romaner om misshandlade kvinnors rättigheter som har skrivits i Sverige under min livstid. Många gånger under åren har jag tänkt: vilken förunderlig tur ändå att en modig journalist som Liza Marklund blev så ohyggligt framgångsrik som deckarförfattare. Annars hade Gömda antagligen aldrig fått den uppmärksamhet som den och de svenska kvinnorna så innerligt väl förtjänar.

De senaste veckorna har jag verkligen funderat. Trodde jag när jag läste Gömda att det var ett reportage, en sann berättelse i den mening som är att likställa med dokumentär faktaredogörelse? Och det väl genomtänkta svaret på den frågan är: inte en sekund. Varför skulle jag ha trott det? Blir jag besviken när jag får veta att den person som fått bidra till den här historien var servitris och inte banktjänsteman och hennes kille inte norrlänning utan chilenare? Svaret på den frågan är att jag till och med har svårt att svara för jag begriper inte ens problemet. Ni må tro vad ni vill om den saken, men jag kan uppriktigt sagt inte förstå att någon läsare på allvar kan ha trott att det var avsikten. Även om man inte förstår innebörden av källskydd. Oavsett vad som stod på omslaget. Och oavsett det faktum att jag är jurist och ordmärkande besserwisser av högsta rang.

Tror jag att Gömda är en sann berättelse? Ja, i allra högsta grad. Det är klart den är. Den kommer att förbli en sann berättelse även om det här ankdammsbespottandet fortsätter i åratal. För tyvärr är det så illa att det finns ingen saga som är grym nog att mäta sig med det som Mia och hennes sorgesystrar utsätts för. Och så illa är det ställt med vårt samhälle att vissa sanningar bara låter sig sägas med hjälp av lite hittepå. Det trodde jag imbecillt nog att alla visste.

PS. Sedan begriper jag inte hur man kan tycka att en av de journalister/författare som får utstå mer skit än någon annan (exempelvis under dagarna kring bokmässan i höstas, påhejade av de enda i den här debatten som skulle kunna kallas vulgärfeminister) kan anses vara POSITIVT SÄRBEHANDLAD av gammelmedia. Det är ju för fan korkat.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.