Vad pratar vi om dâ?

Ja, allt möjligt, I gâr pratade vi om mina moonboots till exempel.

– De är inte direkt nya, konstaterade Christophe. Utav nâgon anledning lät han lite missnöjd, han som annars tycker att kläder kan man köpa pâ vilken bensinmack som helst och att det är obegripligt att jag envisas med att köpa nya skor, jag som redan har ett par.

– Nej, svarade jag stolt. De är mammas. Införskaffade pâ det inte alltid sâ glada 80-talet när moonbootsen uppfanns. Jag har fâtt överta dem. Eller sâ har jag bara snott dem utan att frâga som döttrar brukar göra när morsan har nâgot de vill ha. Mamma brukade ha pâ sig sina moonboots under en knälâng dunkappa när hon âkte i sin folkabubbla utan värme för att hämta hem mig frân nâgot torg i Näsby Park för att jag hade missat sista bussen eller frân nâgot disco i Mörby för att jag inte var hemma i tid. Gud vad jag skämdes när hon klampade in bland alla ungarna i sitt urtvättade nattlinne och de där rödvita moonbootsen. Jag skämdes nästan lika mycket som när hon – tvärt emot alla sociala regler – skällde ut min tjuvaktiga ridlärare för att hon av nâgon obegriplig anledning hade snott min jacka.

– Jag skämdes sâ mycket att jag trodde att jag skulle dö helt enkelt.

Jag berättade allt detta för min man. Antagligen lät jag nog ganska tagen av dessa känsliga barndomsminnen. Men Christophe lät sig inte imponeras.

– Jo, jo… mumlade han bara. Men det är väl inte skäl nog för att ha pâ sig dem nu? Här. I Frankrike, februari 2009. JAG har väl inte gjort nâgot för att du ska behöva sätta pâ dig de där uttorkade sakerna?

– Jamen nu skäms jag ju inte längre, försökte jag förklara. Jag är sâ stolt över min mamma att jag kan spricka. Sâ stolt! De där stövlarna symboliserar allt som en närvarande, dubbelarbetande, ensamstânde mamma är. Min fina mamma. Jag tanker bli precis som hon: âka runt pâ stan och hämta upp alla mina döttrar, vara den där morsan som alltid, alltid finns där, som man alltid, alltid kan ringa, oavsett vad som har hänt…

Jag blev sâ rörd av att dela med mig av allt detta att jag nästan tappade andan och fick sluta prata för att nâgon märklig klump i halsen satt i vägen. Christophe var fortfarande inte speciellt imponerad.

– jo, jo… fortsatte han bara. Det blir säkert bra. Jättebra… Du ska âka runt Bryssel och vara morsa pâ stan. Utmärkt. Verkligen. Men du kanske kan sätta pâ dig ett par andra dojor. Tjejerna kommer att skämmas ändâ. Även om du inte ser ut som en uteliggare. Det kan du vara säker pâ. De kommer att skämmas. Men det vore kul om jag slapp göra det ocksâ.

moonbootRedStar.jpg

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.