I nöd och lust

Jag kan inte riktigt släppa det här fantastiska ämnet (att jag har skrivit en bok) riktigt ännu… Vi drar det ett varv till tycker jag!

"Jenny skriver" berättar att hon brukar drömma om att hennes sambo blir intervjuad om hennes debut och hur han då säger att han är så stolt över henne, att han älskar henne så mycket och så vidare.

Trevlig dröm.

Så här såg det ut hemma hos oss.

När jag skrev visste ingen, utom Mari (som var den enda som fick läsa), Charlotta (som jag sprang med tre gånger i veckan) och Christophe att jag skrev på en bok. Jag berättade inte detta för någon annan eftersom jag efter mitt snöpliga avsked från min förra arbetsplats inte orkade med att misslyckas inför alla mina kompisar och hela min familj en gång till. Detta hade säkert enbart med mig att göra, för jag tror aldrig att de har sett mig som speciellt misslyckad, men så var det i alla fall.

När jag hade fått mitt kontrakt med Pirat blev situationen en annan. Då berättade jag om min Bok för samtliga människor som någonsin har varit i den mest ytliga och sporadiska kontakt med mig eller någon av mina bekanta.

Alla fick veta. Och några till. Alla detaljer. Om varje steg i skapandeprocessen. Och utgivningen. Och marknadsföringen. Vilket innebar att Christophe från och med i mitten av januari förra året fick frågan "ÄR du inte STOLT över din fru?" varje gång vi stötte på någon av dessa personer, dvs varje gång vi stötte på någon i tillräckligt hög ålder för att kunna kommunicera.

Varje gång. Samma fråga.

ÄR du inte STOLT över din fru?

Och Christophe svarade:

Åh, jag är SÅ stolt över henne! Hon är FANTASTISK! Och DUKTIG! Jag älskar henne.

Inte sällan lyckades han klämma fram blanka ögon, nästan jämt la han huvudet på sned och tittade på mig. Kärleksfullt.

Så svarade han. Så gjorde han.

Under hela andra halvan av januari.

Och under hela februari (som är en förhållandevis kort månad).

Hela mars.

Hela april.

Hela maj.

Hela juni (och nu var boken tryckt så nu fanns det verkliga exemplar att oja sig över).

Hela juli (och boken hade ännu inte kommit ut i affärerna).

Hela augusti (och nu kom vi in i en väldigt intensiv fas eftersom boken släpptes den 27 och jag ägnade praktiskt taget hela vår familjesemester åt att intervjuas, fotograferas och korrläsa intervjuer och fotograferas igen).

Hela september (bokmässa)…

Och. Så. Vidare.

Det pågår fortfarande.

Ni förstår vad jag menar.

Tiden går och min man svarar varje gång, utan undantag:

Åh, jag är SÅ stolt över henne! Hon är FANTASTISK! Och DUKTIG! Jag älskar henne.

Ibland gör han det till och med på franska. En gång har jag hört honom säga det på italienska. Med huvudet på sned.

Vad skulle jag ha gjort om jag hade varit i hans ställe?

Hmm….

Låt mig vara ärlig. Vi kvinnor gillar ju sånt.

I januari hade jag definitivt sagt något snällt och pussat honom kärleksfullt på kinden. Absolut. Jag gillar ju karln.

Med samarbetsvilliga hormoner hade jag möjligen kunnat bita ihop och upprätthålla en någorlunda snygg fasad någon vecka in i februari.

Men därefter.

Icke sa nicke.

Därefter hade jag tagit ungarna och lämnat hus och hem och framför allt slutat umgås med den där Jävligt Självupptagna Människan Som Tror Att Han Är Författare Bara För Att Någon Gammal Bekant Till Familjen Har Förbarmat Sig Över Hans Medelmåttiga Manus.

Det hade jag gjort.

giftas.jpg

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.