Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu

Ni har kanske märkt att media har – med Expressens Björn Wiman och Thomas Mattsson i bräschen – lyckats stampa igång något som nästan kan liknas vid lite riktig medial uppmärksamhet om Dawit Isaak.

Detta har föranlett den socialdemokratiska riksdagsmannen Maryam Osman Sherifay, med rötter i Eritrea och Etiopien, att göra ett utspel i frågan om medias bevakning av Dawit Isaak. Hon menar i korthet att medias uppmärksamhet skadar Dawit Isaaks sak och uppmanar svenska journalister att hålla tyst.

Hålla tyst.

Denna artikel är bland det mest korkade jag har läst utanför ett bloggkommentatorsfält.

Så korkad att den naturligtvis kräver sitt blogginlägg.

Det är inte speciellt förvånande att en politiker försvarar sig med att tyst diplomati kräver lugn och ro och att politiker inte kan arbeta ordentligt om inte media slutar granska vad som händer. Redan detta uttalande är i och för sig ganska korkat, men i viss mån ändå färgat av någon sorts felvänd logik. Sherifay talar dessutom i egen sak eftersom hon representerar ett parti som bär ett mycket stort ansvar för vad som har gjorts och inte gjorts i frågan om Isaaks frisläppande. Allt detta gör Sherifays åsikter – om än inte speciellt beundransvärda – i alla fall mänskliga. Men de sista resterna av eventuell trovärdighet tappar hon redan i andra stycket i sin debattartikel.

"/…/meningarna om Dawit Isaak inom den eritreanska minoriteten i Sverige går isär. Det finns de som ställer sig undrande till vad han gjorde där och till vem som finansierade hans uppehälle och verksamhet. Jag har hört de som tycker att han får skylla sig själv eftersom han var där som eritrean."

Jaså?

Nu må jag vara en larvig jurist, men jag trodde inte att mänskliga rättigheter som yttrandefrihet var förbehållna sådana som har åsikter som ALLA HÅLLER MED OM. Jag trodde också att om man ställer sig frågan (som Sherifay) varför en person har blivit fängslad, då är det första man gör att kontrollera vad den personen har blivit anklagad för. Om man vid denna enkla kontrollåtgärd kan konstatera att personen ifråga inte har blivit anklagad för någonting utan istället kastats i fängelse, rutinmässigt torterats och förvägrats såväl rättegång som kontakt med sin familj eller advokat, då behöver man inte ställa sig så många fler frågor och man behöver definitivt inte lyssna på "de som tycker att han får skylla sig själv".

Men idiotin tar inte slut här. Sherifay är bekymrad även av andra skäl. Hon har nämligen PRATAT med Eritreas president och hon vet att han tycker att Sverige inte gjort tillräckligt för att försvara deras intressen och dessutom "vet" hon att "de eritreanska diplomaterna i Stockholm tyckte att det var konstigt med den aggressiva uppvaktningen utanför ambassaden".

Detta är enligt Sherifay skäl nog för att ifrågasätta medias roll i bevakningen av Dawit Isaak.

I ett samhälle som det svenska, där vi tror på maktfördelning och ett demokratiskt statsskick bör alltså journalisterna bara granska sådana frågor som makten själva väljer och på ett sådant sätt som inte känns "konstigt" för den granskade. Vill man utöva påtryckningar ska man – som journalist – begränsa sig till sådana åtgärder som känns helt okej, t.ex. för presidenten i ett land där man fängslar och torterar journalister utan att ens förklara vad de är anklagade för.

Eller?

Och tyst diplomati, då? Kräver inte den tystnad? Nej, faktiskt inte. Inte från medias håll i alla fall. Den kräver faktiskt – i regel – enbart tystnad från diplomaternas håll. Och de är ju tysta så det förslår! Där borde ju Sherifay vara nöjd. Den svenska diplomatin är ju så tyst att den har glömt att informera själva utrikesministern om hur lång tid Dawit Isaak har suttit fängslad. En svensk tiger och tala är silver, nonchalans är guld och bladibladibla, yadiyadiya…

Jag ska inte diskutera tyst diplomati. Men en sak vill jag säga.
Skulle svenska journalister gå Sherifay och Eritreas president till mötes och sluta rapportera om Dawit Isaak, så kommer Dawit Isaak att dö helt förgäves.

Media får aldrig någonsin låta sig skrämmas till tystnad av politiker.

Aldrig.

Det är en lärdom vi faktiskt kan dra av Isaaks öde. Även om den tysta diplomatin skulle misslyckas.

Jag har lagt in en länk till namninsamlingen för Dawit Isaak i min bloggroll. Skriv gärna på den om ni inte redan gjort det.

Och trevlig helg hörrni. Nu är snart kontoret "ett minne blått" som Linda Rosing sa på sin blogg häromsistens.

Poetiskt, eller hur?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.