I natt satt jag uppe och tittade på Ensemble, c’est tout med Audrey Tautou och Guillaume Canet.
Jag har inte velat göra det tidigare för att jag älskade boken av Anna Gavalda så mycket. När jag läste den grät jag som en olyckligt kär tonåring och det är en så sällsynt lycka att få göra det i min ålder att jag inte ville riskera att förstöra alltsammans med att se en misslyckad filmatisering.
Jag fulgrät till filmen också. Hulkade och höll på. Och blev så nykär i min man och hans vackra land som också är mina barns fosterland och därför kanske lite-lite mitt också att jag grät lite till.
Det är en fantastiskt fin film.
Kanske den bästa film jag har sett.
http://www.youtube.com/watch?v=A10qpmGAPTw