Söndagskväll

Nej. Säg den lycka som varar. Jag fick inte vara sjuk speciellt länge. Redan i söndags eftermiddag började jag äta så smått igen. Lagom till middagen var jag tillbaka i matchvikt.

Heja Malin!

Klockan sju kom den medaljprydda maken hem så att vi alla kunde fira hans bragd i Paris Marathon. Han kom i mål på vad han kallar "godkänd tid" (3.50) utan att vara speciellt trött (jo, han sa så) och han känner sig därför extra peppad inför Stockholm Marathon som han ska springa om sex veckor (suck).

Vi pratade länge om det som har blivit hans medelålderskris och blev bara lite osams för att jag sa att jag tycker att det är obegripligt att vanliga motionärer utsätter sig för sådana påfrestningar att de både skiter på sig och spontankräks på varandra (inte Christophe, men ändå). Sedan satte vi oss och nostalgitittade på La Boum med tjejerna och jag tvingade ur åttaåringen meningslösa löften om att hon måste berätta för mig när hon blir kär och att hon aldrig ska dricka eller knarka eller pussas med någon hon inte vill pussas med. Sexåringen grät sig till sömns för att hon inte har några rullskridskor och snart-treåringen somnade med en rosa väska krampaktigt i den ena svettiga handen. I väskan låg tolv stycken petshops, en påbörjad klubba och ett block med postit-lappar i fyra färger. Hon har redan packat, på tisdag kväll åker vi till mormor.

http://www.youtube.com/watch?v=ljFdmDzYcl4

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.