Förgäves

http://www.youtube.com/watch?v=iEQPXDGRaEk

Filmen Love Actually slutar med en scen på en flygplats, i ankomsthallen. Det är bilder på människor som väntar på någon: en pappa, en syster, en kompis, en mormor. Det går snabbare och snabbare, bilderna blir fler och fler, mindre och mindre, det slutar i ett kollage av koncentrerad kärlek och förväntan.

Jag tyckte att Love Actually var en okej film, men den scenen är fullkomligt underbar. Jag vet inte hur många gånger jag har stått i en ankomsthall och fantiserat: vem väntar den där lilla familjen på? kommer han med blomkvasten att tungkyssas med sin flickvän när hon kliver genom avspärrningen? kommer den lilla tjejen att springa förbi säkerhetsvakten och kasta sig i pappas armar?

En gång stod jag på Bryssels flygplats och väntade när jag såg hur en man och en kvinna klev – andaktsfullt – genom tullen med ett litet knyte barn från ett asiatiskt land i famnen. Bredvid mig stod en äldre kvinna, nybliven mormor kanske. När kvinnan såg den lilla hårt sammanslutna gruppen av pappa-mamma-barn, drog hon efter andan och tog mig om axeln för att inte ramla. Sedan grät hon. Besinningslöst. Och då grät jag också, för när jag var fem år gammal – och nybliven storasyster – var det jag som stod så och väntade tillsammans med pappa och mormor, på mamma som mitt i gråa oktober hade hämtat hem en liten, två månader gammal syster från Thailand.

Men nu gråter jag inte. När jag tittar på bilderna från Roissy-Charles-de-Gaulle, då går det inte att gråta. Det går bara att lägga sig väldigt tätt intill barnen på kvällen när de ska sova, blunda hårt och låtsas att det aldrig någonsin skulle kunna hända oss.

Be till någon jag inte tror på att jag aldrig kommer att behöva stå där i ankomsthallen och vänta på ett plan som aldrig kommer att landa.

Att jag aldrig kommer att behöva vänta förgäves.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.