Det är väl verkligen på tiden

Det är väl verkligen på tiden att jag skriver ett nytt inlägg. Något tänkvärt. Något roligt. Något som kan förströ er läsare. 
 
Men jag kan inte komma på något att skriva.
 
Det enda som upptar min dag är städa, servera mat, klä på barn, laga mera mat, duka, duka av, plocka ihop badkläder, hänga upp badkläder på tork, smörja sololja, myggolja, motorolja. 
 
Jag kommer på mig själv att tänka att jag kommer att drabbas av utmattningspsykos om jag måste ha längre semester. Till dess jag minns att jag ska vara ledig i drygt tretton månader. Till. 
 
Mitt kontor. Jag längtar till mitt fina kontor med grå heltäckningsmatta och flyttbara väggar i lättmetall, mina kollegor och lugnet vid min arbetsdator. På nätterna läser jag mina jobbmejl och undrar om det är oartigt att svara när man är tjänstledig. 
 
När jag jobbar kommer jag hem efter fullbordad arbetsdag, är glad för att träffa mina barn och när de har somnat sätter jag mig, full av energi, och skriver blogg och romananteckningar.
 
Semester dränerar mig på all form av arbetsglädje. Så fort jag får en minut över städar jag. Och surar över att jag måste städa hela tiden. 
 
Hörrni. 
 
Vad har jag egentligen givit mig in på? 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.