Dödsdömda förhållanden

Alex Schulman som var sommarpratare för ett par dagar sedan berättade bland annat en underhållande historia om när han – ett par dagar innan han skulle gifta sig – satt på en övergiven restaurang i Polen med sin då blivande fru.  I bakgrunden spelades Time To Say Goodbye (Con te partiro) med Andrea Botticelli. Det var den enda låt som spelades. Gång på gång på gång på gång. Hela kvällen. En enda låt. Time To Say Goodbye. 
 
Alex och hans blivande fru och exfru bestämde sig skrattande för att det var ett omen. Att deras äktenskap var dömt att misslyckas. De skålade för det och mindre än ett år senare var äktenskapet över.
 
Jag lyssnade noga på den här historien och tänkte att det är för väl att jag inte tror på omen, tecken, högre makter och en ekologisk livsföring.
 
Den allra första gången Christophe bjöd ut mig tog han mig till en kyrka i centrala Luxemburg för att lyssna på Mozarts Requiem. Vi satt på smala träbänkar utan ryggstöd och redan innan den första satsen var avklarad sov Christophe djupt med huvudet lutat bakåt och hälarna i golvet. 
 
Så här fjorton år och tre barn senare är jag glad att jag inte tog det alltför allvarligt att vi inledde vårt förhållande med en dödsmässa och att Christophe tyckte att jag var så utomordentligt spännande att han sov djupt redan innan han hade fått hålla mig i handen. 
 
Men det är klart. Christophe var desto piggare när konserten väl var över. 
 
Och det var ju ett bra tecken. 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.