Avundsjuk? Javisst!

 
Det hade kunnat vara riktigt roligt.
  
Två litterära högdjur som med priser och bemärkelser i bagaget ger sig på att skriva ”det folk vill ha”: en deckare med få krav på trovärdighet och fler krav på säljbarhet. Bonnier har berättat att bokens manus skickades tillsammans med ett följebrev som exakt sammanfattade vad som krävs för att få en deckare ”att gå hem”. Och på ett par veckor såldes boken till alla länder där man får ge ut deckare och bokens anonyme författare blev mångmiljonär.
 
Jag läste den i går.
 
Hypnotisören.
  
Redan på sidan tio (blott andra sidan av det allra första kapitlet) snöar det. Då småler jag och tänker på det Mons Kallentoft har sagt i någon intervju att det finns tyska chattar på nätet där man ger varandra tips om svenska deckare med mycket snö. Deckarsnö säljer nämligen, särskilt internationellt. Kul, tänker jag igen och fortsätter att läsa om snöyran och blodet som formligen sprutar och så undrar jag om detta kanske är en smart parodi på schwedenkrimi och allt vad det innebär av seriemördare, alkoholmissbruk, ensamhet, skog och nakna kvinnobröst. Och snö.
  
Men snart blir jag tveksam. Det räcker nämligen inte med väderflirten. För Kepler har bara börjat sin jakt på Den Perfekta Deckarromanen.
  
Romanen har – bokstavligen – Allt: en Missbrukande Man Som Vill Väl, ett Utsatt Barn, en Bedragen Kvinna och en Trygg Polis Med Ett Kall. Och mord och mördare. Massvis med mord och mördare. Men trots att bokens mordoffer faller lika ymnigt över sidorna som en snöstorm innan man hunnit få på vinterdäcken är de få karaktärer som inte dör desto mer livskraftiga. De är nämligen precis omöjliga att ta kål på. Lisbeth Salander – släng dig i väggen (eller den igenskottade graven) med dina fåniga skottskador i huvudet! I Hypnotisören finns det både mördare och hjältar som kravlar sig – trots medvetslöshet och/eller söndersmulad benstomme – ur diverse sjuksängar med droppställningarna hängande i bakvattnet som iskristaller i Bergslagstrollets skägg. Ung eller gammal och visserligen äro människan bräcklig, men inte är livet så förgängligt att en sjuttioårig man låter sig hejdas i sin mördarjakt (förlåt, kidnapparjakt) bara för att han blivit överkörd av en enkel lastbil.
  
På de få rader i boken som ägnas åt något annat än döden och dödens förvånansvärt mångtaliga hantlangare haglar de svenska referenserna. Det är ju det TYPISKT svenska som ”de” vill ha, läsarna som denna bok skrivits för.
 
Därför spelas det innebandy (svenskare än pizza med bearnaise), polisen sätter upp H&M:s underklädesreklam på datorn, hjälten och hjältinnan ser Fanny och Alexander och blir kära, de har ungdomsminnen om Strindbergs Fadren och så snöar det lite till och det finns Ikea-möbler och våta trosor och lussekatter och ännu mera snö och luciaglitter över bävernylon och trosorna hasar ned över den otrogna fruns ena fot och penis intränger i både sköte och hettande blygd och vi har ännu inte hunnit en tredjedel in i bokens ena mördarhistoria när det snöblandade regnet återigen faller över ett Stockholm i motljus medan ännu en stackare blir strimlad och styckad och skändad och ja, faktiskt, dör.
  
Det hade kunnat vara roligt.
 
Det ”ska” nämligen inte vara möjligt att bestämma sig för att Skriva en Bästsäljare och lyckas. Särskilt inte om man är "fin" författare. Det ”ska” inte vara möjligt för att det strider mot det lilla som är rättvist i författarvärlden. Och enbart av den anledningen är det kanske ändå lite festligt att Hypnotisören redan sålt slut sin rekordstora svenska förstaupplaga och dessutom sålts för någon miljon euro till Utlandet. ”Vad var det jag sa” liksom, från den finaste av de litterära salongerna och kommer inte läsaren till den Goda Litteraturen får väl Muhammed skriva deckare.
  
Det hade också kunnat vara underhållande. Även utan att vara en bra deckare hade Hypnotisören kunnat vara underhållande. Till exempel om det varit en parodi på en litterär genre som när den är dålig är riktigt, riktigt fånig.
 
Men Hypnotisören är ingen parodi. Det är ren och skär och ogenerad kommersiell spekulation. Och vad är det för fel på det? Ja, inte vet jag, men något är fel, annars har jag svårt att förstå varför det finkulturella författarparet var tvungna att skriva under pseudonym. För "tvungna" var de ju. Inte kan det väl ha funnits något annat skäl till hemligmakeriet?
  
Hypnotisören är inte den sämsta deckare jag har läst, men jag gillar den inte. Men jag borde inte skriva om sånt jag inte gillar. Det är oartigt och förmätet. Så vad är det då som får mig att bli provocerad av just Hypnotisörens poetiska liknelser och tempuskrumbukter och obegripliga byten av berättarperspektiv att jag inte kan låta bli?
 
Svaret är naturligtvis att det inte primärt har med boken att göra. Det är PR-karusellen (en satir där Peter Sellers borde spela huvudrollen som förlagschef) kring en produkt där varje kommatecken har ett kommersiellt motiv. Det är den historien som tyvärr får mig att fortsätta läsa istället för att lämna boken till någon som kan uppskatta den bättre än jag.
 
Det hade kunnat vara kul. Och roligast av alla hoppas jag att paret Ahndoril har, det är de värda, varför inte?
 
Men jag kan hålla mig för skratt. Inte minst för att jag har ägnat så mycket tid och energi åt att diskutera, läsa och skriva om eländet. När jag egentligen borde skriva. En deckare till exempel. En deckare som utspelar sig i Stockholm. I ett snöigt Stockholm.
 
Det borde kunna bli hur kul som helst.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.