Äntligen tillbaka

I natt trodde jag att jag skulle bli sannspådd. Jag hade så ont i ryggen att det med hästlängder slog samtliga förlossningar jag har genomlevt. Inte kunde jag sova, inte kunde jag gå. Jag åt så mycket värktabletter att jag trodde jag skulle vara tvungen att kräkas i min säng.  
 
Det var inte roligt. Alls.
 
I morse tog Christophe mig till en storrökande doktor som hade tjocka vaniljfärgade receptpapper som han satte jättefina stämplar på. Doktorn klämde lite på mig, undrade om jag hade gått upp väldigt mycket under min senaste graviditet och verkade inte tro för en sekund att jag skulle dö, i alla fall inte där på hans kontor. Men han skrev ut tabletter som var så starka att jag faktiskt kunde somna när jag väl stapplat hem igen. 
 
Nu läser jag läxor med barnen. Sjuåringen lär sig recitera Appollinaire och jag får tårar i ögonen: Automne Malade: Le vent et la forêt qui pleurent; toutes leurs larmes en automne, feuille à feuille. Les feuilles qu’on foule, un train qui roule, la vie s’écoule.
 
Men bäst är ändå Appollinaire som han gestaltas av Per Oscarsson i filmhistoriens kanske näst bästa film Picassos äventyr. Ingenting säger så mycket sanningar som det vackra poem Oscarsson/Appollinaire läser för Picasso på en gata i Paris:
 
"Ha-ha-ha-ha. 
Ho-ho-ho 

Hirr… hrm… hirr…"  

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.