Äggula och August Strindberg

I dag kommer att bli en produktiv dag. Redan innan klockan slagit nio har jag hunnit konstatera att den italienska äggulan är liksom nästan orangefärgad och att jag inte har läst en enda av de nominerade Augustkandidaterna. Jag hann till och med bli upprörd för att Lars Gustafsson inte var nominerad innan jag insåg att hans Fru Sorgedahls… kom ut redan i fjol och att jag alltså borde ha blivit upprörd redan då. Det känns som om det tåget tyvärr har gått. Men. Jag kommer igen. Nu ska jag svälja några febernedsättande tabletter och börja skriva. Jag har förresten inte läst årets Booker-vinnare heller. Och vet inte ens vem som vann pulitzern. Men på mitt nattygsbord ligger Petrarcas Canzoniere och glöder av pretentioner. Jag mumlar verserna för mig själv, begriper precis så lite att jag missuppfattar allting och tycker att det är så vackert att jag får svindel. 
 
Solo et pensoso i più deserti campi
vo mesurando a passi tardi et lenti,
et gli occhi porto per fuggire intenti

ove vestigio human l’arena stampi. 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.