Om legender och fysiskt våld

En av familjens finaste familjelegender handlar om min mamma. Och även om den som de flesta vandringssägner kanske inte är helt och hållet sann så går den på det stora hela ungefär så här.

Mamma och pappa och jag var på Skansen. Jag var tre år och till en början var det inget speciellt med just detta Skansenbesök. Vi tog oss innanför betalgrindarna, krånglade sittvagnen uppför trappan och blev stående vid änderna. Det brukade bli så. Det var bara änderna jag intresserade mig för. Så där stod treåriga jag och sa kvack, kvack när mamma i ögonvrån såg att en helt annan pappa slog sitt barn. Inte en gång, men två. Det var egentligen inga spektakulära smällar, men de gjorde ont och barnet började gråta.

När jag var tre år och på just detta Skansenbesök var barnaga tillåtet i Sverige. En stor majoritet av svenska folket ansåg dessutom att barnaga var en naturlig och självklar del av barnuppfostran.

Min mamma tillhörde inte den majoriteten. I hennes familj slog man inte barn, inte på några villkor. Så mamma lämnade över andmatandet och mig till pappa och gick fram till pappan som slagit och klippte till honom rakt över kinden, med öppen hand. Hon skrek något också, om vad man gör och vad man faktiskt inte gör, och hur-tycker-du-att-det-känns-att-bli-slagen? Hur-tycker-du-egentligen-att-det-känns-kan-du-svara-på-det?

***

I dag åkte barnen och jag på utflykt till IKEA. Och jag fick anledning att tänka lite extra på min mamma.

Det bästa med IKEA är enligt mina fransyskor leklandet Småland. Så dit gick vi så fort vi kunde. Men medan jag stavade mitt utländska namn i inskrivningen och tjejerna krånglade av sig sina sandaletter blev det uppenbart att inte alla barn älskar Småland. Den femåriga flickan bakom oss i kön började att gråta. Högt och bestämt, på femåringars vis. Hon ville inte gå till Småland. Inte alls. Och hennes mamma och pappa som kanske hade tänkt att strosa hand-i-hand genom svenska öppna lägenhetslandskap fick ändra sina planer.

”Kan du lugna ner dig”, sa den belgiska pappan till det gråtande barnet. Lite för högt och lite för ilsket. Medan flickans mamma bara suckade som bara mammor kan och gick därifrån. Pappan tog då ungen i handen och försvann efter sin fru upp för rulltrappan. Lite för hårt och lite för snabbt.

Redan vid sofforna hann jag ikapp den ledsna belgiska tjejen med familj. Hon storgrät.

”Nu går jag!” deklarerade hennes mamma. ”Jag är så fruktansvärt trött på dig och nu går jag härifrån och du får stå här och tjuta alldeles ensam.”

”Hör du det?” sa pappan medan mamman försvann bort. Nu skrek han ännu lite högre och ännu lite ilsknare. ”Hör du det? Förstår du vad jag säger?”

Och min mage knöt sig.

För det här kände jag igen. Det är nämligen sånt man känner igen. Även om man aldrig blivit utsatt själv. Så både jag och den femåriga flickan förstod precis. Vi förstod precis vad hennes pappa sa men inte behövde förklara närmare. Vi förstod precis vad det var för skillnad på det här och på en alldeles vanlig föräldrahärdsmälta.

Jag stannade. Inte av någon annan anledning än att det inte gick att gå därifrån. Kanske en dryg meter ifrån pappan och flickan och jag kunde knappt andas. Hade jag klivit ett steg framåt hade jag kunnat ta tag honom i armen.

Men jag gjorde inte det. Pappan fortsatte.

”Nu slutar du böla, hör du det?” Pappan var smal, senig, ungefär lika lång som jag, han höll henne i armen. Flickan hade mellanblont rakt hår, hårspänne på var sida om mittbenan. Hon knöt händerna, andades genom munnen, tittade rakt fram, inte på sin pappa, inte på något speciellt, hon försökte lugna ner sig men tårarna rann av sig själv.

Pappan lutade sig framåt, mot henne. Höjde den andra handen.

”Nu slutar du lipa, jag räknar till tre, du ska sluta, hör du det? Ett!”

Jag gjorde fortfarande ingenting. Men inte för att jag inte trodde att han skulle göra det han tänkte göra. Jag visste vad han skulle göra. Alla IKEA-kunderna som skyndade förbi pappan och hans dotter visste vad han tänkte göra. För det är inget ovanligt. Man får göra det i Belgien. Man får göra så med femåriga flickor som väger arton, nitton kilo och som inte kan knyta skorna och just har lärt sig skriva sitt eget namn, även om bokstäverna ibland hamnar i fel ordning och inte riktigt på samma rad. Man får det. Jag stod kvar.

”Du lugnar ner dig, hör du det? TVÅ!”

Det hennes pappa tänkte göra är nämligen helt tillåtet. Inte bara i Belgien, utan i de allra flesta länder: Frankrike, Storbritannien, Irland, Italien, listan kan göras lång. Och pappan visste att han fick. Han var inte det minsta orolig. Ingen kunde hindra honom.

”Du tänker inte lugna ner dig? TRE?”

Och så slog han henne. Sin dotter. Hon som kallade honom pappa. Det gick fort. Han hann knappt räkna klart så kom den, rakt över kinden med öppen hand och jag hann se att hennes kind blev lite rosa och då, slog han igen, lika snabbt, lika hårt, en gång till.

Sedan vände han sig mot mig.

”Vad fan glor du på?”

Och jag blev nog mest förvånad. För på något vis kändes det inte som om jag var där. Men innan jag hunnit börja andas så var han borta. Han gick, halvsprang därifrån och jag stod kvar och jag vet faktiskt inte om jag grät också, jag tror inte det, men jag hade fortfarande inte sagt något. Inte gjort något. Ingenting.

Den lilla flickan sprang efter. Hon fick springa så fort hon kunde för mamma och pappa var långt, långt borta redan. Hon sprang efter den utstakade IKEA-gången. Mot bokhyllorna och de trägalgar i fempack som jag var där för att köpa. Sedan var hon borta. Jag såg vare sig henne eller hennes föräldrar mer.

I bilen på väg från IKEA berättade jag för barnen.

”Jag skäms för att jag inte sa något”, sa jag. ”Jag borde gjort något.”

”Du kunde ha ringt polisen”, sa min sjuåring. Jag nickade. ”Du skulle ringt och sagt att det måste bli förbjudet att slå barn i Belgien. Inte bara Sverige.” Jag nickade.

”Men tänk om han hade gjort precis samma sak på dig?” sa tioåringen. ”Om den där pappan hade slagit dig, mamma, hade polisen kommit då?”

”Mmm”, sa jag. För det hade den tyvärr. Polisen hade kommit då, om det var mig och inte den femåriga flickan han hade slagit. Det är klart att polisen hade reagerat då. Det är ju olagligt. Han får inte slå mig, som kan försvara mig, det är bara sin egen dotter han får förnedra precis som han vill. Utan att någon reagerar.

6 reaktioner till “Om legender och fysiskt våld”

  1. Ja. Känner igen det där. Det är så vidrigt. Hur kan man på fullt allvar säga att man älskar sitt barn och samtidigt vara en som slår? Jag vägrar tro på det. Folk som slår sina barn älskar dem mindre. Klart att man kan göra nåt fult och dumt när man är arg – fast man vet att man inte får. Men det där beräknande, det där kalla. Jävla skitgubbe. Jävla jävla skitgubbe. Och, vill jag gärna tillägga, man hotar inte med att överge heller. Som uppfostringsmetod handlar det bara om makt och sadism. Funkar bara så länge de är små och beroende av en. Sedan kan man sitta och ruttna på ålderdomshemmet och undra varför ingen hälsar på en.
    F*ck vad jag är upprörd.

  2. Instämmer. Hur KAN man slå sitt eget barn, sådär kallt och medvetet? Vi såg samma sak hända i Italien i somras. Min man ville springa fram och säga till föräldrarna (det var pappan som slog där också men mamman var med) men som sagt, det är ju inte förbjudet så vad ska man göra? Man kan ju inte göra någonting. Man är maktlös. Stackars barn som ju inte bett att få gå på det stora varuhuset eller i en trång turiststad eller … whatever.

  3. Malin! Jag sträckläste din förra bok i badkarret (jag har samma hobby som du) och kan bara säga NÄR KOMMER NÄSTA!! Fuck vad du är bra. Och borde du inte bli politiker också?
    Love C

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.